*
Fort
Silver Beach, Sun City, California. Hösten 2010.
Allt gick väldigt fort.
17-årige Alex var fullt upptagen med att undersöka en mintgrön boogie board som flutit upp till vattenbrynet och såg därför inte den stora skummande vågen som närmade sig och lyfte upp honom.
Han hörde hur hans bästa tjejkompis Holly skrek och sedan slungades hans taniga lilla kropp ner mot våt sand.
Alex fosterföräldrar Joanne och Martin, som var ute och promenerade på stranden, kom rusande emot pojken, som låg alldeles stilla.
Försiktigt lyfte Martin upp sonen ur vattnet och lade honom i sanden.
Då öppnade Alex sina blå ögon och såg på tre oroliga ansikten som tittade på honom.
"Wow..." flämtade Alex.
Han var nog lite chockad och visste inte vad han skulle säga.
"Ja, det kan man säga..." sa Martin. "Hur är det med dig, grabben?"
Alex kände efter.
"Bra." bestämde han sig för och satte sig upp.
Han tänkte ställa sig upp också, men Martin hindrade honom.
"Nej, ta det lite lugnt nu. Vi måste kolla att du inte har brutit några revben eller så."
Alex log och envis som han var reste han sig upp.
Men Herregud, pojk... var försiktig...! tänkte Joanne och ryste.
"Jag är okej, jag lovar. Och om jag hade brutit revben skulle jag väl inte kunna göra så här..."
Han hjulade vigt och vant över sanden.
"Alex...!" utbrast Holly. "Du är ju inte klok!"
Alex gick fram till henne, lade armen om henne.
"Ingen fara Holly, jag har inte brutit nåt och jag har inte hjärnskakning."
Holly skakade på huvudet.
"Det vet du ju faktiskt inte."
"Holly har rätt." inflikade Joanne. "Egentligen borde vi åka upp till sjukhuset..."
"Nej!" avbröt Alex. "Glöm det."
Joanne kramade om honom.
"Lugn älskling, det kanske räcker med att Dr. Kimble undersöker dig när hon kommer till oss på middag ikväll. Hon får avgöra om du behöver åka till sjukhuset, okej?"
Alex suckade.
"Okej då. Men jag mår bra, det gör jag faktiskt. En liten vågusling kan inte knäcka mig."
Pojken log brett.
Holly vände sig till Martin och Joanne. Hon log.
"Det är nog bäst att ni håller den här rackarungen inomhus i fortsättningen, men vet ju aldrig vad han kan ta sig till."
Martin och Joanne skrattade.
"Bra idé Holly."
Alex suckade och såg trulig ut.
"Åh toppen... nu gaddar dom ihop sig igen..."
Skrattande svepte Holly in Alex i sin famn (ganska försiktig var hon dock, ifall han var skadad). Hon kramade honom och överöste honom med pussar.
Alex låtsades svimma, föll mjukt ner i sanden.
Holly satte sig intill honom.
"Du är sååå knasig, vet du det?" skrattade hon och petade honom retsamt i magen. "Supersöt, men knasig."
Alex satte sig upp, även han skrattade.
"Tack så mycket." sa han sött.
Han fick ännu en puss av Holly och då blev hans öron alldeles pionröda, så generad blev han.
Fort
Silver Beach, Sun City, California. Hösten 2010.
Allt gick väldigt fort.
17-årige Alex var fullt upptagen med att undersöka en mintgrön boogie board som flutit upp till vattenbrynet och såg därför inte den stora skummande vågen som närmade sig och lyfte upp honom.
Han hörde hur hans bästa tjejkompis Holly skrek och sedan slungades hans taniga lilla kropp ner mot våt sand.
Alex fosterföräldrar Joanne och Martin, som var ute och promenerade på stranden, kom rusande emot pojken, som låg alldeles stilla.
Försiktigt lyfte Martin upp sonen ur vattnet och lade honom i sanden.
Då öppnade Alex sina blå ögon och såg på tre oroliga ansikten som tittade på honom.
"Wow..." flämtade Alex.
Han var nog lite chockad och visste inte vad han skulle säga.
"Ja, det kan man säga..." sa Martin. "Hur är det med dig, grabben?"
Alex kände efter.
"Bra." bestämde han sig för och satte sig upp.
Han tänkte ställa sig upp också, men Martin hindrade honom.
"Nej, ta det lite lugnt nu. Vi måste kolla att du inte har brutit några revben eller så."
Alex log och envis som han var reste han sig upp.
Men Herregud, pojk... var försiktig...! tänkte Joanne och ryste.
"Jag är okej, jag lovar. Och om jag hade brutit revben skulle jag väl inte kunna göra så här..."
Han hjulade vigt och vant över sanden.
"Alex...!" utbrast Holly. "Du är ju inte klok!"
Alex gick fram till henne, lade armen om henne.
"Ingen fara Holly, jag har inte brutit nåt och jag har inte hjärnskakning."
Holly skakade på huvudet.
"Det vet du ju faktiskt inte."
"Holly har rätt." inflikade Joanne. "Egentligen borde vi åka upp till sjukhuset..."
"Nej!" avbröt Alex. "Glöm det."
Joanne kramade om honom.
"Lugn älskling, det kanske räcker med att Dr. Kimble undersöker dig när hon kommer till oss på middag ikväll. Hon får avgöra om du behöver åka till sjukhuset, okej?"
Alex suckade.
"Okej då. Men jag mår bra, det gör jag faktiskt. En liten vågusling kan inte knäcka mig."
Pojken log brett.
Holly vände sig till Martin och Joanne. Hon log.
"Det är nog bäst att ni håller den här rackarungen inomhus i fortsättningen, men vet ju aldrig vad han kan ta sig till."
Martin och Joanne skrattade.
"Bra idé Holly."
Alex suckade och såg trulig ut.
"Åh toppen... nu gaddar dom ihop sig igen..."
Skrattande svepte Holly in Alex i sin famn (ganska försiktig var hon dock, ifall han var skadad). Hon kramade honom och överöste honom med pussar.
Alex låtsades svimma, föll mjukt ner i sanden.
Holly satte sig intill honom.
"Du är sååå knasig, vet du det?" skrattade hon och petade honom retsamt i magen. "Supersöt, men knasig."
Alex satte sig upp, även han skrattade.
"Tack så mycket." sa han sött.
Han fick ännu en puss av Holly och då blev hans öron alldeles pionröda, så generad blev han.
•••••••••••••••••••
"Du fining, ta det lite lugnt med havet i fortsättningen, okej?" sa Holly när de gick mot Alex hem en stund senare.
Alex nickade.
"Jag lovar. Oroa dig inte."
Holly log.
"Så farligt som du lever kommer jag alltid att oroa mig för dig."
Alex kände sig lite för blyg för att visa det, men han var så glad och rörd över Hollys fina omtänksamhet.
"Du behöver inte oroa er så mycket. Jag klarar mig alltid, det vet du."
Fylld av ömhet och kärlek till Alex pussade Holly honom på kinden igen och rufsade om lite i hans sandblonda, halvlånga (och nu våta) hår.
Hon fnissade när hans kinder fick små fina ljusrosa rosor och öronen glödde.
Åh Alex... du är det finaste som finns! tänkte hon.
Alex kände sig lite för blyg för att visa det, men han var så glad och rörd över Hollys fina omtänksamhet.
"Du behöver inte oroa er så mycket. Jag klarar mig alltid, det vet du."
Fylld av ömhet och kärlek till Alex pussade Holly honom på kinden igen och rufsade om lite i hans sandblonda, halvlånga (och nu våta) hår.
Hon fnissade när hans kinder fick små fina ljusrosa rosor och öronen glödde.
Åh Alex... du är det finaste som finns! tänkte hon.
•••••••••••••••••••
☁ ☀ ☁
*
*
1 kommentar:
<3
Skicka en kommentar