*
”Brandon! Åh Herregud, älskling…!”
Brandon hade knappt kommit innanför dörren hemma förrän mamma Susan rusade fram och tryckte honom intill sig. Hon höll om honom så att han knappt kunde andas.
”Var i all sin dar har du varit, pojk?!”
”Uuumm…” mumlade Brandon.
Han visste inte riktigt vad han skulle säga… Men framförallt var det svårt att prata, eftersom mamma inte släppte honom ifrån sig.
Till slut fick Brandon med milt våld knuffa sig ur mammas famn.
”Vad är det frågan om?” sa han.
Mammas överväldigande ömhetsbetygelser gjorde honom en aning generad.
”Åh... din olycksaliga unge!”
Först lät mamma lite arg, men sedan log hon och kramade om honom igen.
"Din far och jag har varit så oroliga, det förstår du väl?"
Jo, det förstod Brandon.
"Var är pappa då?" frågade han.
”Pappa är ute och letar efter dig.” sa mamma och såg med allvarlig blick på honom.
”Oj då…” mumlade Brandon.
Han tittade skamset ner i golvet.
”Men Brandon, vad har du haft för dig egentligen?” frågade mamma plötsligt. ”Du luktar ju brandrök…”
”Lägereld.” muttrade Brandon. ”Mamma, kan jag få ta en smörgås? Jag är lite hungrig.”
Susan puffade sin son mot badrummet.
”Du ska få smörgås och varm mjölk.” sa hon och log mjukt. ”Men först ska du få ta ett bad.”
Susan hade just klätt av pojken alla de rökluktande kläderna och stoppat ner honom i badkaret när de hörde ytterdörren öppnas.
”Pappa!” hojtade Brandon. ”Jag är hemma nu!”
Edward Blake skyndade in i badrummet. Han såg nästan svimfärdig ut av lättnad när han såg sin lilla pojke i det skummande badet.
”Åh tack och lov…” suckade han.
Han strök pojken över håret.
”Du skrämde livet ur oss, grabben, har du nån aning om det? Hur sjutton kunde du få för dig att stanna ute så länge?”
Brandon skruvade lite olustigt på sig, sedan ryckte han på axlarna.
”Mamma sa att jag fick.” sa han osäkert och sneglade på Susan, som höll på att skrubba honom på ryggen med en frotté-tvättlapp.
”Nej du, unge man.” sa Susan. ”Jag sa inte att du fick ränna ute till klockan elva.”
”Oj då…” sa Brandon fåraktigt. ”Det var inte meningen att det skulle bli så sent.”
Han såg på båda sina föräldrar. De var både arga och glada på samma gång.
"Förlåt om jag gjorde er oroliga. Jag ska inte göra så mer."
Pappa log lite.
"Nej, det ska du verkligen inte."
”Brandon! Åh Herregud, älskling…!”
Brandon hade knappt kommit innanför dörren hemma förrän mamma Susan rusade fram och tryckte honom intill sig. Hon höll om honom så att han knappt kunde andas.
”Var i all sin dar har du varit, pojk?!”
”Uuumm…” mumlade Brandon.
Han visste inte riktigt vad han skulle säga… Men framförallt var det svårt att prata, eftersom mamma inte släppte honom ifrån sig.
Till slut fick Brandon med milt våld knuffa sig ur mammas famn.
”Vad är det frågan om?” sa han.
Mammas överväldigande ömhetsbetygelser gjorde honom en aning generad.
”Åh... din olycksaliga unge!”
Först lät mamma lite arg, men sedan log hon och kramade om honom igen.
"Din far och jag har varit så oroliga, det förstår du väl?"
Jo, det förstod Brandon.
"Var är pappa då?" frågade han.
”Pappa är ute och letar efter dig.” sa mamma och såg med allvarlig blick på honom.
”Oj då…” mumlade Brandon.
Han tittade skamset ner i golvet.
”Men Brandon, vad har du haft för dig egentligen?” frågade mamma plötsligt. ”Du luktar ju brandrök…”
”Lägereld.” muttrade Brandon. ”Mamma, kan jag få ta en smörgås? Jag är lite hungrig.”
Susan puffade sin son mot badrummet.
”Du ska få smörgås och varm mjölk.” sa hon och log mjukt. ”Men först ska du få ta ett bad.”
Susan hade just klätt av pojken alla de rökluktande kläderna och stoppat ner honom i badkaret när de hörde ytterdörren öppnas.
”Pappa!” hojtade Brandon. ”Jag är hemma nu!”
Edward Blake skyndade in i badrummet. Han såg nästan svimfärdig ut av lättnad när han såg sin lilla pojke i det skummande badet.
”Åh tack och lov…” suckade han.
Han strök pojken över håret.
”Du skrämde livet ur oss, grabben, har du nån aning om det? Hur sjutton kunde du få för dig att stanna ute så länge?”
Brandon skruvade lite olustigt på sig, sedan ryckte han på axlarna.
”Mamma sa att jag fick.” sa han osäkert och sneglade på Susan, som höll på att skrubba honom på ryggen med en frotté-tvättlapp.
”Nej du, unge man.” sa Susan. ”Jag sa inte att du fick ränna ute till klockan elva.”
”Oj då…” sa Brandon fåraktigt. ”Det var inte meningen att det skulle bli så sent.”
Han såg på båda sina föräldrar. De var både arga och glada på samma gång.
"Förlåt om jag gjorde er oroliga. Jag ska inte göra så mer."
Pappa log lite.
"Nej, det ska du verkligen inte."
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar