*
22 Juni
”Jag vill ha mina skandaler!!!”
Åh... Lilla O var så arg! Varför kunde inte mamma och pappa förstå att hon mycket hellre ville ha sina rosa plastsandaler, de där fina med glitter i? Men neeej då... mamma och pappa tyckte hon skulle ha gummistövlar eller gymnastikskorna.
"Gummistövlar eller gymnastikskorna blir bäst när du ska gå i skogen." försökte mamma.
"Men jag vill inte ha dom!" skrek Lilla O. "Skandalerna ska jag ha!"
Hon tog upp gymnastikskorna och blängde på dem.
"Bra lilla gumman, ta på dom nu." sa mamma.
Men där trodde mamma fel. Lilla O tog inte på dem, utan hon slängde in skorna i väggen.
"Dumma skor!" muttrade hon och räckte ut tungan åt dem.
Hon skulle just ge gummistövlarna samma flygtur, men då tog mamma Camilla tag i hennes överarmar.
"Nu slutar du, Olivia! Man kastar inte saker sådär."
Lilla O slet sig loss. Hon skrek och tårarna sprutade.
Camilla suckade och vände sig mot Johan.
"Älskling, jag är ledsen att behöva lämna er när hon är så här, men jag måste gå nu."
Johan log.
"Inga problem, jag har klarat värre busar än den här lilla."
Camilla skrattade.
"Då så, poliskommissarien, då kan jag gå utan att ha dåligt samvete."
Johan nickade.
"Stick nu, så att du inte blir sen." sa han och kysste sin hustru.
Camilla gav honom en kram och en kyss. Sedan gav hon även en mycket motvillig Lilla O en kram och så skyndade hon ut genom ytterdörren.
Pappa Johan vände sig till sin dotter.
"Vi vet att du vill vara fin, tjejen." sa han och tog upp den arga lilla tösen i knät. "Men sandaler är ju inga bra skogs-skor, vet du. Och det är inte så varmt ute idag. Gymnastikskorna blir bra."
Pappa plockade upp skorna och satte dem på Olivias fötter.
"Vill du knyta själv?"
Lilla O bara fnyste.
"Betyder det ja eller nej?" undrade Johan.
"Stinkiga gympadojjor..." muttrade Lilla O.
Hon skulle just dra av sig skorna när pappa började knyta dem åt henne.
"Jag ska ha skandalerna, sa jag ju!" tjöt barnet.
"Sssssh..." lugnade Johan. "Skrik inte så, tänk på grannens kattungar."
Lilla O stannade upp i sitt skrikande. Hon tittade storögd på sin pappa.
"Vad är det med dom?"
"Tja, dom små liven kanske blir rädda om dom hör hur du skriker." sa Johan.
Lilla O funderade på detta. Hon ville ju inte skrämma kattungar...
"Okej, jag ska vara snäll." sa hon mjukt.
Men hon tillade bestämt:
"Men gympadojjor är stinkiga ändå."
"Inte då." sa Johan. "Det är inget fel på dom. Se så, hämta din jacka också, så åker vi ut till farmor och farfar."
Lilla O rynkade på näsan. Jacka ville hon absolut inte ha med sig.
Hon skulle just sätta igång med skrikandet igen, men så kom hon att tänka på grannens små söta kattungar. De var ju bara bebisar och hon ville verkligen inte göra dem rädda.
Men jag skriker inuti mig... tänkte Lilla O. Då blir ingen rädd och alla tror att jag har blivit snäll.
Hon log förnöjt.
Jag är smartigast jag.
22 Juni
”Jag vill ha mina skandaler!!!”
Åh... Lilla O var så arg! Varför kunde inte mamma och pappa förstå att hon mycket hellre ville ha sina rosa plastsandaler, de där fina med glitter i? Men neeej då... mamma och pappa tyckte hon skulle ha gummistövlar eller gymnastikskorna.
"Gummistövlar eller gymnastikskorna blir bäst när du ska gå i skogen." försökte mamma.
"Men jag vill inte ha dom!" skrek Lilla O. "Skandalerna ska jag ha!"
Hon tog upp gymnastikskorna och blängde på dem.
"Bra lilla gumman, ta på dom nu." sa mamma.
Men där trodde mamma fel. Lilla O tog inte på dem, utan hon slängde in skorna i väggen.
"Dumma skor!" muttrade hon och räckte ut tungan åt dem.
Hon skulle just ge gummistövlarna samma flygtur, men då tog mamma Camilla tag i hennes överarmar.
"Nu slutar du, Olivia! Man kastar inte saker sådär."
Lilla O slet sig loss. Hon skrek och tårarna sprutade.
Camilla suckade och vände sig mot Johan.
"Älskling, jag är ledsen att behöva lämna er när hon är så här, men jag måste gå nu."
Johan log.
"Inga problem, jag har klarat värre busar än den här lilla."
Camilla skrattade.
"Då så, poliskommissarien, då kan jag gå utan att ha dåligt samvete."
Johan nickade.
"Stick nu, så att du inte blir sen." sa han och kysste sin hustru.
Camilla gav honom en kram och en kyss. Sedan gav hon även en mycket motvillig Lilla O en kram och så skyndade hon ut genom ytterdörren.
Pappa Johan vände sig till sin dotter.
"Vi vet att du vill vara fin, tjejen." sa han och tog upp den arga lilla tösen i knät. "Men sandaler är ju inga bra skogs-skor, vet du. Och det är inte så varmt ute idag. Gymnastikskorna blir bra."
Pappa plockade upp skorna och satte dem på Olivias fötter.
"Vill du knyta själv?"
Lilla O bara fnyste.
"Betyder det ja eller nej?" undrade Johan.
"Stinkiga gympadojjor..." muttrade Lilla O.
Hon skulle just dra av sig skorna när pappa började knyta dem åt henne.
"Jag ska ha skandalerna, sa jag ju!" tjöt barnet.
"Sssssh..." lugnade Johan. "Skrik inte så, tänk på grannens kattungar."
Lilla O stannade upp i sitt skrikande. Hon tittade storögd på sin pappa.
"Vad är det med dom?"
"Tja, dom små liven kanske blir rädda om dom hör hur du skriker." sa Johan.
Lilla O funderade på detta. Hon ville ju inte skrämma kattungar...
"Okej, jag ska vara snäll." sa hon mjukt.
Men hon tillade bestämt:
"Men gympadojjor är stinkiga ändå."
"Inte då." sa Johan. "Det är inget fel på dom. Se så, hämta din jacka också, så åker vi ut till farmor och farfar."
Lilla O rynkade på näsan. Jacka ville hon absolut inte ha med sig.
Hon skulle just sätta igång med skrikandet igen, men så kom hon att tänka på grannens små söta kattungar. De var ju bara bebisar och hon ville verkligen inte göra dem rädda.
Men jag skriker inuti mig... tänkte Lilla O. Då blir ingen rädd och alla tror att jag har blivit snäll.
Hon log förnöjt.
Jag är smartigast jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar