*
Just som Colette och Helena stod och valde bland bär och frukter hörde de en välbekant liten röst hojta över marknadsplatsen:
"U'säkta mig, om nån ser min pappa Johan kan ni väl be honom komma hit och hämta mig!"
Helena skrattade och så sprang hon och Colette bort mot den lilla flickan som stod uppflugen på sockeln till en staty.
"Lilla O! Är det du eller pappa som har kommit bort?"
Barnet funderade.
"Pappa, tror jag..." muttrade hon.
Helena log. Hon lyfte ner sin (nästan) 6-åriga brorsdotter och kramade henne.
"Jag ska ringa honom."
Men hon behövde aldrig ta fram sin mobil, för nu kom Johan och hans äldsta dotter Leni skyndande mot dem.
"Jag tyckte jag hörde nån som kallade på mig." log Johan. "Olivia... du skulle ju stanna hon mig och Leni."
Lilla O frynte på näsan.
"Meh... jag sa ju att jag ville gå och kolla på polkagrisarna."
Johan tog henne i sin famn.
"Och jag sa att du skulle vänta. Du får inte bara gå din väg så där."
Lilla O stönade melodramatiskt:
"Meh...! Du ska ju bara babbla med alla du träffar, tar ju evigheter ju..!"
Leni klappade sin lillasyster på kinden.
"Men nu är du upphittad i alla fall, Lilla O, det är det viktigaste. Förresten, det var smart av dig att ropa så där." sa hon stolt och log varmt.
Lilla O nickade belåtet.
"Ja, man har väl sett Emil på film. Han tappar också bort sin pappa, vet du."
Leni nickade.
"Ja, jag vet. Man kan lära sig en hel del smarta saker av Astrids figurer."
Lillasyster sken nu som en sol.
"Aaaaa...!" utbrast hon ivrigt, för nu hade hon fått en strålande idé. "Man kan lära sig att sockerdricka är gott till exempel!"
Hon gav sin pappa en lurig blick och flinade upp sig.
Johan skrattade.
"Världens bästa sockerdricks-drickare, är det du, Lilla O?"
Tösen nickade ivrigt.
"Det är jag det. Colette, vill du också ha sockerdricka?"
Det ville Colette.
Lilla O gled ur sin fars famn och tog sin kusin vid handen.
"Kom då Colette, mot sockerdrickorna!"
Flickorna sprang skrattande iväg. De var som hämtade ur en Astrid Lindgren-film, de små raringarna.
"När Lilla O var baby kunde man i alla fall ha sele på henne..." suckade Johan skämtsamt.
"Som om det nånsin hjälpte..." fnyste Leni.
Sedan skrattade hon.
"Ja skratta du," log Johan. "men det är dig hon har ärvt illbattings-genen av."
Han kramade om sin dotter.
"Mmmm..." flinade Leni glatt. "Jag delar stolt med mig av den."
"Och det finns det fler som har gjort." log Helena då och blinkade menande mot Johan, som var hennes yngste bror.
Leni gav sin pappa en kaxig min.
"Just det, så stå inte där och se oskyldig ut."
Nu hördes Lilla O's ljuva stämma igen. Men den här gången ropade hon inte ut över folkhavet, utan hon kom fram till pappa och ryckte försiktigt i hans hand.
"Pappa, har du sockerdricks-pengar? Det glömde jag."
Johan tog fram sin plånbok.
"Ska se vad vi kan skramla fram."
"Jaaaaa!" jublade Lilla O och hoppade upp och ner på stället.
Sedan lade hon huvudet lite på sned.
"Finns det pengar till varmkorv också, månntro...?"
Hon tillade snabbt, för säkerhets skull:
"Snälla, fina pappa?"
Eftersom Lilla O aldrig gnällde och begärde mer än en liten sockerdricka när de var ute, sa Johan att hon självklart kunde få en varmkorv med bröd också om hon ville.
Colette fick också både sockerdricka och korv med bröd såklart. Hon åt med frisk aptit, något som inte alltid var så självklart för lilla Colette. Allt smakade så gott på dessa marknader.
När allesammans ätit korv och druckit sockerdricka gick de och köpte karameller, sedan köpte de ett par lotter vid de stora lyckohjulet.
Och hör och häpna: både Colette och Lilla O vann!
Var sitt fint (och ganska stort) gosedjur fick de, sådana där gosedjur som brukar vara mycket dyra i leksaksaffärer.
Lilla O valde en kattunge och Colette en kanin.
"Idag är en riktig solskensdag." sa Colette och kramade sin gosekanin när de gick hemåt senare den dagen.
En solskensdag var enligt henne en väldans bra dag, när allt bara var trevligt.
Just som Colette och Helena stod och valde bland bär och frukter hörde de en välbekant liten röst hojta över marknadsplatsen:
"U'säkta mig, om nån ser min pappa Johan kan ni väl be honom komma hit och hämta mig!"
Helena skrattade och så sprang hon och Colette bort mot den lilla flickan som stod uppflugen på sockeln till en staty.
"Lilla O! Är det du eller pappa som har kommit bort?"
Barnet funderade.
"Pappa, tror jag..." muttrade hon.
Helena log. Hon lyfte ner sin (nästan) 6-åriga brorsdotter och kramade henne.
"Jag ska ringa honom."
Men hon behövde aldrig ta fram sin mobil, för nu kom Johan och hans äldsta dotter Leni skyndande mot dem.
"Jag tyckte jag hörde nån som kallade på mig." log Johan. "Olivia... du skulle ju stanna hon mig och Leni."
Lilla O frynte på näsan.
"Meh... jag sa ju att jag ville gå och kolla på polkagrisarna."
Johan tog henne i sin famn.
"Och jag sa att du skulle vänta. Du får inte bara gå din väg så där."
Lilla O stönade melodramatiskt:
"Meh...! Du ska ju bara babbla med alla du träffar, tar ju evigheter ju..!"
Leni klappade sin lillasyster på kinden.
"Men nu är du upphittad i alla fall, Lilla O, det är det viktigaste. Förresten, det var smart av dig att ropa så där." sa hon stolt och log varmt.
Lilla O nickade belåtet.
"Ja, man har väl sett Emil på film. Han tappar också bort sin pappa, vet du."
Leni nickade.
"Ja, jag vet. Man kan lära sig en hel del smarta saker av Astrids figurer."
Lillasyster sken nu som en sol.
"Aaaaa...!" utbrast hon ivrigt, för nu hade hon fått en strålande idé. "Man kan lära sig att sockerdricka är gott till exempel!"
Hon gav sin pappa en lurig blick och flinade upp sig.
Johan skrattade.
"Världens bästa sockerdricks-drickare, är det du, Lilla O?"
Tösen nickade ivrigt.
"Det är jag det. Colette, vill du också ha sockerdricka?"
Det ville Colette.
Lilla O gled ur sin fars famn och tog sin kusin vid handen.
"Kom då Colette, mot sockerdrickorna!"
Flickorna sprang skrattande iväg. De var som hämtade ur en Astrid Lindgren-film, de små raringarna.
"När Lilla O var baby kunde man i alla fall ha sele på henne..." suckade Johan skämtsamt.
"Som om det nånsin hjälpte..." fnyste Leni.
Sedan skrattade hon.
"Ja skratta du," log Johan. "men det är dig hon har ärvt illbattings-genen av."
Han kramade om sin dotter.
"Mmmm..." flinade Leni glatt. "Jag delar stolt med mig av den."
"Och det finns det fler som har gjort." log Helena då och blinkade menande mot Johan, som var hennes yngste bror.
Leni gav sin pappa en kaxig min.
"Just det, så stå inte där och se oskyldig ut."
Nu hördes Lilla O's ljuva stämma igen. Men den här gången ropade hon inte ut över folkhavet, utan hon kom fram till pappa och ryckte försiktigt i hans hand.
"Pappa, har du sockerdricks-pengar? Det glömde jag."
Johan tog fram sin plånbok.
"Ska se vad vi kan skramla fram."
"Jaaaaa!" jublade Lilla O och hoppade upp och ner på stället.
Sedan lade hon huvudet lite på sned.
"Finns det pengar till varmkorv också, månntro...?"
Hon tillade snabbt, för säkerhets skull:
"Snälla, fina pappa?"
Eftersom Lilla O aldrig gnällde och begärde mer än en liten sockerdricka när de var ute, sa Johan att hon självklart kunde få en varmkorv med bröd också om hon ville.
Colette fick också både sockerdricka och korv med bröd såklart. Hon åt med frisk aptit, något som inte alltid var så självklart för lilla Colette. Allt smakade så gott på dessa marknader.
När allesammans ätit korv och druckit sockerdricka gick de och köpte karameller, sedan köpte de ett par lotter vid de stora lyckohjulet.
Och hör och häpna: både Colette och Lilla O vann!
Var sitt fint (och ganska stort) gosedjur fick de, sådana där gosedjur som brukar vara mycket dyra i leksaksaffärer.
Lilla O valde en kattunge och Colette en kanin.
"Idag är en riktig solskensdag." sa Colette och kramade sin gosekanin när de gick hemåt senare den dagen.
En solskensdag var enligt henne en väldans bra dag, när allt bara var trevligt.
☀
 |
| © Dakota Quinn Diamond |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar