Motellet (del 5)

*
Efter en sömlös natt skyndade jag till sega gubben och checkade ut.
”Jag måste fråga en sak: har det skett hemska saker i rum nummer nio?”
Sega gubben nickade.
Han böjde sig ner under disken och tog fram ett gulnat papper som han lade framför mig.
Det var ett tidningsurklipp.
FAMILJ BRUTALT MÖRDAD PÅ MOTELLRUM
läste jag.

I tidningsurklippet fanns, förutom en ganska lång artikel om den mördade familjen, en bild av dem.
Jag flämtade högt när jag såg den yngsta familjemedlemmen; en liten flicka med långt, ljust, nästan vitt, hår.
”Det är ju barnet som var inne i mitt rum inatt!” utbrast jag, knappt medveten om att jag pratat högt.
Jag såg på tidningsurklippet igen. Det var daterat den 10 september 1972.

”Fick man fast mördaren?” frågade jag.
Motellägaren skakade på huvudet.
Det var något underligt med hans uppsyn...
En förändring hade skett. Segheten och hans dvala-liknande sätt att tala och röra sig på var nu som bortblåst.
Mannens ansikte förvreds i ett illvilligt grin som fick blodet att isa sig i mina ådror.
*

Motellet (del 4)

*
Med alla förvirrade tankar som tumlade runt i huvudet var det omöjligt att somna. Jag låg på sängen och funderade, länge, länge.
När tröttheten till slut vann över mig framåt småtimmarna, klädde jag av mig och kröp ner mellan lakanen.

Jag skulle just till att somna när jag kände en liten isande kall hand på min arm.
Vad fan var det...?!
Jag ryckte till och satte mig upp.
Där, vid sängen stod en liten flicka med långt, nästan vitt hår.
Hon var klädd i vitt nattlinne och hennes ansikte var närapå genomskinligt, så blek var hon.
Allt det vita lyste nästan i rummet.

Jag stirrade på tösen.
”Vem är du?” frågade jag.
Inget svar.
Jag fortsatte utfrågningen.
”Var bor du?”
För ett ögonblick trodde jag att jag inte skulle få något svar den här gången heller, men så pekade hon bort mot väggen.
Mot rum nummer 9.
Sedan vände hon och gick mot dörren.
Då såg jag ett ohyggligt sår i hennes bakhuvud. Ett stort, blodigt skotthål.
*

Motellet (del 3)

*
Jag rusade ut i regnet och halkade nästan fram till rum nummer nio.
Just som jag skulle slita upp dörren, hördes ett tredje pistolskott.
Med bankande hjärta sprang jag till sega gubben i huvudbyggnaden.
”Ring polisen!” skrek jag flämtande. ”Det har begåtts ett mord i nummer nio!”
Sega gubben såg på mig med sina stora dumma ögon.
”Ja, jag vet.” sa han sävligt.
”Men ring polisen då!” skrek jag.
Bara en dum blick till svar.
”Varför då?” frågade han till slut. ”Har det hänt något?”
Jag bara gapade. Var gubbstrutten tappad bakom en vagn...?
Jag grep tag om hans seniga handled och och drog med honom till rum nummer 9.
Gubben öppnade och så klev vi in.

Jag tappade hakan.
Istället för att mötas av den hiskeliga syn jag stålsatt mig inför att möta, såg jag ett vanligt, välstädat motellrum.
Tomt. Inte en enda människa där.
Gubben gick, utan ett ord, tillbaka till sitt lilla utrymmen bakom disken i huvudbyggnaden.

Jag fattade ingenting.
Hade jag bara inbillat mig allt...?
*

Motellet (del 2)

*
Fem sega minuter senare sjönk jag ner på en knarrig säng.
Vid sängen satt en slags låda med myntinkast. Skumt...
Det tog ett tag innan jag fattade att myntinkastet faktiskt hörde till sängen.
Jaha... om man vill ha extra skak i sängen... tänkte jag.
Det var lite frestande att prova den vibrerande säng-funktionen, men jag lät bli.
Istället slog jag på TV:n och slötittade på Saturday Night Live, sktecherna var faktiskt underhållande.
Jag undrade om Flora, min 11-åriga dotter, fick vara uppe sent och titta på programmet för sin mamma och mammans nye man...
Det ville hon nog väldigt gärna göra - den unge killen som var gästvärd ikväll var nämligen hennes favoritskådespelare.

Senare på natten funderade jag på om jag skulle ta fram min laptop och skriva lite, eller om jag skulle försöka sova.
Då hörde jag skrik och gråt från rummet intill.
Först tänkte jag ignorera det, men så märkte jag att det som pågick inte var någons triviala petitesser, utan ett vilt och hett bråk. Familjegräl? Hårda ord och smällar ekade mellan väggarna.
Jag hörde barngråt.
Var det någon som slog sin unge där inne...?
Nu jävlar! Det tänkte jag inte acceptera!
Jag reste mig och bankade i väggen för att visa dem att de inte var ensamma på motellet.
När det inte tystnade bestämde jag mig för att stoppa dem.
Jag skulle just springa in till dem när jag hörde en hög, fruktansvärd smäll.
Ett pistolskott!
Sedan ett till.
*

Motellet (del 1)

*
Regnet forsade från himlen. Hade någon där uppe hade glömt stänga av en kran eller slang...?
Det var som att befinna sig inne i en biltvätt! Nattmörkret och den annalkande åskan förstärkte den underliga känslan.
Jag struntade i paraply och jacka när jag klev ur bilen, ut i ovädret – jag skulle ändå se ut som en dränkt jävla råtta inom två sekunder.
Genomvåt och frusen drog jag upp dörren till motellets huvudbyggnad och klev in i den lilla, trånga lobbyn.
Mannen som stod bakom disken verkade ha all världens bekymmer på sina axlar och han såg grå och trött ut.
Jag frågade om det fanns något ledigt rum.
Mannen såg glosögd på mig.
”Nummer tio.” sa han med släpig röst.
Det gick flera sekunder innan han hasade bort till tavlan med nycklar och hakade ner nummer 10 från en krok.
Med sega rörelser gav han mig sedan nyckeln och tog betalt.
Gudars skymning vad slö han var...!
Jag svär mina vänner; en zombie har mer energi!
*