Skrivpuff - 8 Maj 2015

*
Flytta

Delphi, California. Augusti 1958.

Ryan, 21 månader, besökte marknaden inne i stan tillsammans med pappa David och storasyster Rebecca, 6 ½ år.
Solen sken och alla var på gott humör.
Ryan klättrade ur sin barnvagn.
"Stanna här hos oss nu." förmanade David och strök sin son över de ljusa lockarna.
"Mmmm..." sa Ryan lydigt.
Men i nästa sekund pinnande den lilla pojken snabbt iväg för att upptäcka den spännande platsen.
Små ben kunde förflytta sig mycket snabbt, det hade David fått uppleva många gånger med sin son.
"Då var det dags igen..." suckade David.
Han och Rebecca sprang efter det lilla busfröt.
Ryan skrattade glatt när han upptäckte att pappa och syster kom efter honom. För honom var det ju som en lek.
"Stanna, Ryan!" ropade Rebecca.

När David kom ifatt Ryan satte han sig på huk vid och tänkte lyfta upp sin son.
Men då protesterade Ryan.
”Flytta.” sa pojken för försökte putta bort sin far.
Han ville ju gå på upptäcktsfärd, inte skulle pappa komma här och hindra honom då.
"Nej Ry." förmanade storasyster Rebecca. "Var en snäll pojke."
Ryan lade huvudet på sned och såg på David.
"Ry är snäll pojke." försäkrade han.
David log.
"Ja, när du inte springer iväg från oss." svarade han och lyfte upp pojken.
Ryan nickade och lindade armarna runt pappas hals.
"Stygg pojke." sa han och flinade.
David log igen.
"Nej, älskling. Du är inte en stygg pojke."
"Du är en busunge!" skrattade Rebecca.
Ryan nickade glatt, som om det var något särskilt bra att vara.
"Busunge!" sa han stolt.

Ryan blev buren av pappa David ett tag och sedan fick han sitta i sin vagn.
Nu satt han stilla och tittade på alla saker på marknaden och han hälsade på alla människor de mötte.
Rebecca kände sig stolt när alla log vänligt mot hennes söta lillebror som var så charmig.
"Nu ska vi köpa blommor till mamma." berättade David.
"Mamma-blommor!" sa Ryan ivrigt. "Ry vill köpa mamma-blommor."
Rebecca böjde sig ner och smekte lillemans kind.
"Ja, lilla gubben, du får köpa blommor till mormor."

Nöjd med svaret såg Ryan på havet av färgglada blommor en bit bort.
Han tog nappen ur munnen och klättrade ur sin vagn igen.
"Blommor! Ryan ska köpa blommor."
Med bestämda steg gick han bort mot blomsterförsäljerskan.
Rebecca såg upp på David och slog ut med armarna.
"Pappa, vi får nog ha sele på den där ungen..." suckade hon.
David skrattade åt sin lilla dotters lillgamla, men söta, sätt.
"Ja, det är nog säkrast med den busungen." sa han.
Sedan skyndade de iväg mot blommorna, där en liten pojke med gula hängselbyxor nu stod och pratade med blomsterförsäljerskan.

Den äldre damen log varmt.
"Den här lilla herrn säger att han ska köpa blommor till sin mamma."
David log.
"Ja, vi ska köpa blommor till Kate och fira att hon har kommit in på en fotoutbildning."
Blomsterförsäljerskan såg helt förtjust ut.
"Åh vad underbart! Hälsa Kate och gratulera!"
David lovade att han skulle göra det.
Lilla Ryan ryckte bestämt sin pappa i handen
"Många blommor." påminde han. "Fina mamma-blommor."

Happy Birthday Rebecca! 20/1

Skrivpuff - 4 augusti 2014

*
Röja
*
Ocean Beach, Delphi, California
1971


"Se vad jag hittade när jag rensade på vinden, Ryan, dina skor."
Kate McKenzie såg nostalgisk ut när hon kom ut på terassen och höll fram ett par små rutiga gymnastikskor.
"Ja, visserligen är jag liten och har små fötter för min ålder, men dom där är väl lite väl små - till och med för mig...?" flinade 14-årige Ryan.
Kate log.
"Du hade dom när du var fyra-fem år, din lilla skojare."
Rebecca tittade upp från boken hon höll på att läsa.
"Har lillbrorsan nånsin haft skor på sig...?" sa hon med låtsad förvåning och fnissade.
Kate skrattade mjukt.
"Vid väldigt sällsynta tillfällen. Eller hur Ry?" sa hon och rufsade om i Ryans hår.
Pojken nickade.
"Jaaa... fast inte ofta."
Rebecca klappade en av sin lillebrors nakna fötter.
"Nej, man får ju antingen tvinga dig eller muta dig för att du ska bära skor."

Ryan funderade.
"Jag har aldrig fått nån av dom där mutorna. Jag menar, i form av pengar eller så..."
Rebecca log och kramade lillebror.
"Knasiga gullunge! Är det så jobbigt med skor?"
Ryan nickade igen, ivrigt.
"Man är mycket friare utan skor och det är skönare att gå på gräs och i sand barfota."
"Det har du rätt i." instämde Rebecca. "Men du får tvätta fötterna ofta, så lortig som du blir när du röjer omkring."
Ryan tog tag i en av sina fötter i kikade lite på den.
"Inte så lortigt..." mumlade han truligt.
"Inte nu nej." skrattade Rebecca och klappade hans fot igen.
Lillebror gjorde en grimas mot henne och så lade sig han raklång ner på de solvarma terassbrädorna. Han satte händerna bakom huvudet, som en provisorisk kudde och blundade mot solskenet.
Han log förnöjt.
"Men det är skönt att känna naturen under fötterna. Det kan ni inte förneka."
Nej, det kunde inte mamma och storasyster förneka.

Familjens vän och granne Maggie kom upp på verandan. Hon log mot den bedårande pojken som låg där i solskenet. Han såg så lugn och harmonisk ut och tycktes njuta av livet.
Maggie kunde inte låta bli att kittla honom lite.
Ryan satte sig fnissande upp och såg upp på sin mammas väninna.
"Hej, Aunt Maggie."
"Hej, raring. Får man ingen kram idag?"
Ryan skakade på huvudet.
"Glöm det." flinade han och reste sig upp. "Jag ska gå och kolla om Maureen och Sunny är hemma."
Pojken dundrade nerför verandatrappan och ut på stranden.

"Ry, ta på dig skor!" ropade Kate efter sin son.
"Glöm det också!" ropade Ryan tillbaka. "Förresten ska vi bara vara här, på stranden. Då behövs inga skor."
Kate skrattade och skakade på huvudet åt sin envisa lilla son.
"Ja, spring iväg då, busunge!"
Och Ryan rusade iväg så fort att sanden sprutade omkring hans fötter.
Han hade bråttom till sina bästa vänner.

Grattis Rebecca! 20/1

*

Happy Birthday
*
Rebecca!
*
*
Love, 
*
Mom & Dad 
*
Ryan 
*
Grandma & Grandpa Goldman. 
*
Grandma & Grandpa McKenzie. 
*
Maggie, Maureen 
*
& Sunny

*

*

Happy Hanukkah!

(Klicka på bilden för att se en större version)

Grattis Rebecca! 20/1 1971

Happy Birthday 
Rebecca!

*

Skrivpuff - 23 oktober 2011 - del 2

*
Kate log.
"Nej, men du kan få en glass när vi går hem från utställningen."
Ryan såg på hunden och gav den lille lurviga vännen en kram.
"Jag gillar att leka med dig, men jag gillar glass också förstår du. Men var inte lessen, jag kommer ut igen i morgon!"
Ryan sprang in för att byta om till sina finare kläder.

"Jag ska se till att Ryan tar på sig skor." sa David. "Annars hinner vi aldrig iväg."
"Det blir inte lätt för dig pappa..." sa Rebecca snusförnuftigt och skakade på huvudet. "Ryan är väldigt envis när det gäller skor."
David log mot sin dotter.
"Ja, jag vet det älskling. Jag kanske får muta honom med en extra stor glass."
David blinkade åt Rebecca och gick efter Ryan in i huset.
Rebecca sprang efter.
"Det är bäst att jag hjälper dig pappa! Jag kan handskas bra med Ryan."

När de kom in i huset hade Ryan redan hunnit byta om till sin nya T-shirt och nystrukna byxor. Och på fötterna hade han sina skor.
"Vilken duktig liten kille du är!" berömde David.
Rebecca log brett och nickade instämmande. Sedan gav hon sin lillebror en kram.
Den lille pojken log stort och tog pappa Davids hand.
"Skynda dig, latmask-pappa, nu går vi och tittar på mammas bildutställning!" sa Ryan glatt. "Och sedan får vi glass!"
Rebecca log och viskade hemligt till lillebror:
"Mycket glass!"
Ryan fnissade och nickade.
"Jaaa! Massor!"

What are little boys made of?

What are little boys made of?

Frogs and snails 
and puppy dog tails

That's what little boys 
are made of

*

Skrivpuff - 23 oktober 2011 - del 1

Skriv om att hinna.

Delphi, California 1961

"Titta! Jag har hittat en vovve!" ropade 5-årige Ryan och såg glatt på sin familj. "Får jag leka med honom?"
9-åriga Rebecca tog sin lillebror i handen och försökte dra upp honom från marken.
"Kom Ryan, vi måste gå in och byta om, annars hinner vi inte till i tid till fotoutställningen."
Ryan drog åt sig sin hand och fortsatte att leka med grannens nya valp.
"Det är en jättefin vovve, Ryan." sa mamma Kate. "Jag förstår att du vill leka med den, men du måste gå in och få på dig rena kläder nu."
Ryan skakade på huvudet. Den lille pojkens blå ögon fylldes med tårar.
"Men jag kan inte lämna vovven, han längtar efter mig då."

Pappa David log och lyfte upp sin lilla son i famnen.
"Ja, det gör han nog, men vovven har ju sin husse och matte här. Och du får säkert leka med hunden i morgon."
Ryan funderade en stund och plötsligt sken han upp.
"Jag vet! Ni kan gå, så stannar jag här!"
Kate och David skrattade.
"Men ville du inte följa med och titta på alla mammas fina fotografier då?" frågade David.
Ryan nickade och såg lite trulig ut.
"Jooo, det förstås... Mamma, får man glass på fotoutställningar?"

What are little boys made of?

What are little boys made of?

Frogs and snails 
and puppy dog tails

That's what little boys 
are made of

*

Höst-tankar - Rebecca & Ryan

*
Rebecca:
Eftersom vi bor i California får vi inte uppleva alla olika årstids-växlingar.
Det kan bli lite kyligare väder på hösten och vintern, men aldrig så där
höst-ruskigt eller snöigt. Det är ganska skönt att slippa sådant väder.

En höstdag när Ryan var 6 år pratade vi i telefon med pappas syster,
som då bodde i Wisconsin.
Faster Viv berättade att vädret där var ganska kallt och regnigt.
Då skrattade Ryan glatt och sa:
"Inte här! Vi har sol och jag ska gå och bada!"
Och så sprang han ut på stranden.

En riktig liten raring, eller hur? Haha!

Kram,
Rebecca



Ryan:
Vilket rart litet barn jag var. Stackars min familj... Hahaha!

Mitt höst-minne handlar om tiden när jag var liten och bodde på sjukhus i Boston (när jag opererade bort min njure).

Pappa och jag tog en promenad en dag och gick till en park. Det var
jättevackert väder, krispig luft och klarblå himmel. 

På marken fanns fullt med vackra, färgglada löv. Jag plockade upp några löv
och berättade för pappa att jag ville "ta hem lite höst till California,
för folk där hemma måste få se hur fint det är."

Vi har faktiskt kvar de där löven, de ligger pressade i någon stor bok hemma. 

Mamma säger att hon ska sätta dem bakom glas och ram, så att alla som kommer hem till oss kan se dem.

Kram,

Ryan

Skrivpuff - 4 augusti 2011

Skriv om ansvar.

Ocean Beach, CA 1971
Storasyster Rebecca minns:

Ända sedan min lillebror Ryan föddes har jag känt ett stort ansvar för honom och ville alltid hjälpa honom med saker.
Ibland blev det nog lite för mycket för Ryan... för en dag när han var 5 år hade jag hjälpt honom med precis allt - vare sig han ville eller inte.
På kvällen sa han till slut ifrån.
Han suckade djupt och sa:
"Becki... idag har du skärit min mat åt mig, knytit mina skor... och du har hjälpt mig att bada, tvätta håret och borsta håret..."
Han ryckte åt sig sin pyjamas som jag nu ville ta på honom och sa bestämt:
"Jag är faktiskt stor pojke nu - jag kan ta ansvar för mig!"

Och så såg mamma och jag fnissande på när lilla Ryan krängde på sig sin pyjamaströja - bakochfram.
Hahaha! Min lillebror är för söt!

Skrivpuff - 3 augusti 2011

Skriv om att byta kanal.

Ocean Beach, California. 1958.

"Titta, pappa är på TV!" ropade 7-åriga Rebecca ivrigt.
Hon skuttade upp i soffan och satt som klistrad medan pappa David syntes i rutan.
2-årige Ryan blev om möjligt ännu mer exalterad. Han sprang fram till TV:n och kramade den.
"Ryans pappa!" utropade han.
Han skuttade upp och ner av glädje.

När David inte syntes i rutan mer gick Rebecca fram till TV:n och bytte kanal.
"Neeeeej!" ylade Ryan förtvivlat.
"Vad är det Ryan?" frågade mamma Kate.
"Borta!" grät Ryan.
Han slog ut med händerna i en typisk "borta"-gest.
"Pappa borta..."
"Nej då, pappa är inte borta," sa Rebecca. "han är inte med på TV längre bara."
Ryan satte sig på sin lilla blöjbak och slog nävarna i mattan.
"Pappaaaaa...!"

Rebecca satte sig ner intill sin lilla gråtande bror och kramade honom.
"Pappa kommer hem senare." försäkrade hon.
Ryan såg på sin storasyster.
"Pappa kommer sen?"
Rebecca nickade.
"Ja, när han slutar jobbet kommer han hem. Han blir inte borta bara för att man byter kanal."
Flickan pussade sin lillebrors mjuka kind.

Ryan reste sig och gick ut på altanen. Han slog sig ner vi krönet av trappan.
"Ryan ska vänta på pappa." meddelade han.
Rebecca såg på sin mamma och log.
"Han kommer nog verkligen att sitta där i fyra timmar och vänta."
Kate log.
"Ja, det tror jag också. Vi kanske ska ta med honom på en liten promenad."

Kate tog ut Ryans snickarbyxor, skor och en varm tröja till altanen och klädde på pojken, som nu satt helt stilla och tittade ner på stranden.
"Ska vi gå ut och gå lite Ryan?" frågade Kate.
"Sen vi ska gå ut." svarade den lille pojken. "Ryan måste vänta på pappa först."

Mini släkt-rapport: Ryan

Namn: Ryan David McKenzie-Goldman
Född: 29 november 1956


Familj:

Mamma: Kate Goldman-McKenzie
Pappa: David McKenzie

Syskon: (storasyster) Rebecca

Mormor: Adina Goldman
Morfar: Asher Goldman
Moster: Rachel
+ "moster" Maggie (Kate's bästa väninna & Maureen's mamma)

Farmor: Ethel McKenzie
Farfar: George McKenzie
Faster:
Sue (gift med Davids bror Walter)
Vivienne (Davids storasyster)

Farbror:
Walter (Davids storebror)
Harry (gift med faster Vivienne)


Bästa vänner: Maureen, Sunny, Arthur, Clark, Joe & Sheila

senast uppdaterat: 24/7 2011

SkrivPuff: Utmaning 2011:127 - 10 maj

Skriv om en oumbärlig pryl.

Ocean Beach, CA 1971

Ryans bästa vän Maureen berättar:

När Ryan var liten gick han alltid omkring med sin plysch-hund Scrappy.
"Scrappy är oumbärlig." sa Ryan en dag när han var 5 år.
Hans storasyster hade nämligen precis frågat om Ryan verkligen var
tvungen att ta med sig vovven till fiskmarknaden.
En fundersam paus uppstod.
"Vad betyder oumbärlig egentligen?" frågade Ryan.
"Att man inte kan vara utan något." svarade Ryans pappa David.
"Där ser ni, det var ju det jag sa!" sa Ryan. "Jag kan inte vara utan Scrappy! Och han gillar att titta på fiskmarknaden."

Haha! Vår lille Ryan är rolig han.
Jag tycker att han är oumbärlig. Jag skulle aldrig i livet vilja vara utan honom!
Han är så rolig, snäll och så himla gullig, man vill krama honom hela tiden.
Och det gör vi också, våra kompisar Sunny, Sheila och jag... hihi!
Ryan är 14 nu och blir ganska blyg när vi kramar honom och då mumlar han något om att
'tjejer bara kramas hela tiden...'
Men han är ju så söt, så vi kan inte låta bli att gosa med honom!

SkrivPuff: Utmaning 2011:122 - 4 maj

Skriv om något spännande.

Ocean Beach. Maj 1971

Ryan log finurligt mot sin familj.
"Mina damer och herrar, se nu när jag kastar upp den här pannkakan i luften och fångar den i stekpannan - med den ostekta sidan neråt."
Rebecca såg leende på sin lillebror.
"Det ska bli riktigt spännade att se. Klättar du upp i taket och plockar ner pannkakan om den fastnar där uppe, Ryan?"
Ryan låtsades bli förnärmad och putade truligt med underläppen.
"Jag kastar aldrig pannkakor i taket, Rebecca. Det är bara pappa som gör såna dumheter."
David skrattade.
"Tack min son, det där värmde."
"Det var så lite så." flinade Ryan.
Han flippade upp pannkakan i luften.

Familjen såg hur den flög upp en bit och sedan landade fint i stekpannan - med den ostekta sidan neråt.
"Jag är världens bästa pannkaks-makare!" sa Ryan glatt.
"Bravo lilla gubben!" skrattade David. "Betyder det här att du har tagit över mitt spännande jobb som frukost-kock här i huset?"
Ryan log och skakade på huvudet.
"Näää... tror inte det pappa, det är roligt när du kastar pannkakor i taket."

Ocean Beach Memories #13

Storasyster Rebecca minns:

När Ryan var riktigt liten hade han väldigt lockigt hår, stora mjuka skruvlockar (sååå söt!).
En dag när han var 2 år var mamma och jag på stan med Ryan. Då kom en dam fram till oss och sa:
"Men Gud vilken söt liten flicka!" 
(Till Ryan! Haha)
Ryan gav damen en bestämd blick och sa:
"'Usäkta' mej, jag inte flicka, jag är Ryan!"

Han är rolig, min lilla bror!
Och han brukar ha svar på tal, häromdagen var det någon som frågade honom:
"Är du säker på att du är fjorton år..? Du är ju så liten."
En ganska okänslig fråga, tycker jag...
Men Ryan tar det alltid så bra när någon påpekar att han är liten för sin ålder.
Nu log han sitt urcharmiga leende och svarade:
"Fjorton och ett halvt. Och jag kanske har krympt i tvätten."


Personen som ställt frågan blev ganska mållös... Haha!
Och Ryan tyckte frågan Är du säker på att du är fjorton år..? var en ganska dum fråga.
"Jag tror faktiskt att jag vet hur gammal jag är..." sa Ryan till mig senare.


Ryan är verkligen en underbar lillebror. You gotta love him!

// Rebecca

Alfabets-dikt - av Ryan

Alphabet Poem
By Ryan

A - Adina & Asher (Grandma & Grandpa)
B - Beach
C - Clark (one of my best friends)
D - David (My Dad + my middlename)
E - Esther (Grandma McKenzie)
F - Friday Shows (at school)
G - George (Grandpa)
H - Happiness
I - Ice cream
J - Joe (one of my best friends)
K - Kate (my Mom)
L - Laughing
M - Maureen & Maggie
N - Novels
O - Ocean Beach
P - Popcorn
Q - Quizzes
R - Rebecca
S - Sunny
T- Tigers
U - Unbelievable
V - (Aunt) Vivienne (Dad's older sis)
W - Whales
X - Xylophone
Y - Yellow Submarine
Z - Zebra

20/1: Grattis Rebecca!

January 20, 1971

Happy Birthday Rebecca!

We love you!

Love & kisses,

Mom & Dad

Ryan

Maggie & Maureen

Sunny

Grandma & Grandpa McKenzie

Grandma & Grandpa Goldman

SkrivPuff: Utmaning 2010:315 - 19 november

Skriv om utslag.

Ocean Beach, 1959

”Titta, Ryan är prickig!” 3-årige Ryan klappade glatt på sin mage som var full av röda utslag.
”Hela du är prickig.” sa hans 7-åriga storasyster.
Rebecca sprang till köket där pappa David stod och gjorde i ordning lunch.
”Pappa, Ryan är prickig!” flämtade hon. ”Jag tror att han kanske är sjuk.”
David såg på Ryan som sprungit efter sin syster in i köket.
”Toppen Ryan…” suckade han när han såg alla röda prickar som täckte hans lille sons kropp och ansikte. ”Det ser ut som du har fått Chicken Pox.”
Ryan fnissade.
”Chicken Poss.”
”Han tror att man får det av en kyckling.” sa Rebecca. ”Knasigt va?”
David skrattade.
”Kommer det inte från en kyckling då?” sa han.
Rebecca himlade sig.
”Larva dig inte pappa. Kommer Ryan att bli frisk?”
”Ja då.” sa David. ”Om han inte förvandlas till en kyckling först.”
Rebecca suckade.
”Pappa… dig kan man ju inte ta på allvar idag. Du ska inte bli en kyckling Ryan.”
Hon klappade sin lillebror på huvudet för att lugna honom.
Men Ryan verkade inte det minsta orolig. Han började hoppa grodhopp över golvet.
”Ryan är inte kyckling, Ryan är gwoda!” sa han glatt.
Rebecca log.
”Nu har han fått grodsjukan också.”
Ryan fnissade lyckligt. Han grod-skuttade fram till Rebecca och kramade och pussade henne.
Snart kommer vi ha två barn med Chicken Pox... tänkte David.

Han hade rätt.
Två dagar senare var även Rebecca full med röda utslag.
”Tack så mycket Ryan.” suckade Rebecca och kliade sig irriterat på armen.
Ryan, som satt i soffan hos mamma Kate och åt isglass, gav sin syster ett sött, änglalikt leende à la Ryan. Hans stora blå ögon glittrade.
”Vassågod.” sa han glatt, som om Rebecca hade tackat för en fin present.

*

Crystal Lake - 8

*
"Kan jag få lite hjälp här?!" fick Ryan fram mellan fnissattackerna.
"Nej du grabben, du får klara dig själv." skrattade David.
Ryan kämpade en stund och lyckades sätta sig upp.
"Ni ska få för det här." sa han till tjejerna.
Maureen skrattade och gav honom en kram.
"Är vi hemska?"
Ryan såg trulig ut och nickade.
Men sedan log han.
"Nej. Jag kan hantera er. Och jag kommer ge igen. Sov med ett öga öppet inatt."
Tjejerna skrattade.
"Du är för söt, Ryan!" sa Maureen.
"Jag fattar inte varför alla säger det hela tiden." sa Ryan.
"För att du är söt såklart!" fnissade Sunshine och pussade Ryan på näsan.
"Äh lägg av." sa Ryan generat.
Sunshine bara fnissade och hon och Maureen kramade om Ryan.
De trodde att Ryan skulle protestera, men Ryan besvarade kramen.
Sunshine och Maureen höll fast honom i sin kram.
"Du vet att du inte kommer att komma ifrån oss nu på hela kvällen, va?" sa Maureen.
"Mmmm." sa Ryan.
Han log och såg riktigt nöjd ut.
*

Crystal Lake - 7

*
"Ni fryser väl inte?" frågade Kate när Ryan och Sunshine slog sig ner vid elden en stund senare.
Sunshine skakade på huvudet.
"Nej, nu är jag lite varmare." sa hon.
"Jag med." sa Ryan.
Maggie kramade om dem.
"Sitt här och värm er så ni blir ordentligt varma."
Maureen såg på Sunshine och Ryan.
"Ni ser fortfarande frusna ut. Bada var väl inte en så bra idé?"
Sunshine skrattade lite.
"Nej, jag har haft bättre idéer."
Maureen skrattade.
"Jag håller fullständigt med dig, Sunny."
"Det var inte så kallt." sa Ryan.
Maureen skrattade.
"Din lilla lögnare, du skakade ju när du kom upp ur vattnet."
"Och du var iskall." påpekade Maggie.
Ryan log sitt charmiga leende.
"Det är ju bara för att jag är så cool."
De andra skrattade.
"Ja, du är super-cool."skrattade Maureen. "Och super-söt."
Hon pussade Ryan på kinden.
Ryan rodnade.
"Nu är dina öron varma iallafall." fnissade Sunshine.
Ryan kastade en marshmallow på henne.
"Ryan..." sa Rebecca i en låtsas-sträng ton. "man kastar inte godis på folk."
Ryan kastade en marshmallow på sin syster också.
"Vad sa jag precis...?" skrattade Rebecca.
Ryan flinade busigt.
"Du sa att man inte kastar godis på folk. Men du är väl inte folk, Rebecca?"
I nästa sekund blev Ryan nerbrottad av Rebecca, Maureen och Sunshine.
*