Fyra ben bra, två ben dåligt

En dag när jag gick i 4:e klass kom jag hem och sade:

”Vi fick höra en jättebra bok i skolan idag!”
”Vad kul, vilken då?” frågade mamma.
Oh du milde… min ömma moder blev halvt chockad när jag sa:
”Djurfarmen.”

”Vad hette den sa du?” frågade hon.
”Djurfarmen.” svarade jag igen. ”Den var rolig!”

Magister N hade alltså läst George Orwell’s Djurfarmen för sina

små vilda 10-åringar…!

Vi hade ingen aning om Mr. O:s budskap i romanen, men kul tyckte vi

tydligen att grisen Napoleon, de dumma fåren och de andra djuren, var.

Jag gick ibland omkring och citerade fåren (jag tror vi gjorde det

i klassen också, om jag minns rätt):
Fyra ben bra, två ben dåligt!
Med litet larvig röst - såsom vår lärare läst för oss.

SkrivPuff: Utmaning 183 - 2 juli

Skriv om en skattkista full med minnen.

Silverstjärnan

Hon känner på den tunna kedjan, sedan på stjärnan, dess konturer.
Stjärnan har tillhört Leni.
Hon tänker på Leni, flickan hon är döpt efter.
Flickan som mirakulöst lyckades fly från Ondskans Dödsläger.

Hon skänker även Jacob en tanke.
Lilla Jacob som var mormors lillebror.
De små skorna i kistan tillhörde Jacob.

Skorna, bruna handgjorda läderskor, var det enda

av Jacobs tillhörigheter som kunde räddas den där dagen.

Leni stoppade dem under koftan och sprang in baracken.
En av de grymmaste lägervakterna sprang efter henne.

Han fick tag i henne och straffade henne brutalt och blodigt.

De bruna skorna hade hon lyckats gömma under en lös golvbräda.

De andra fångarnas skor slängdes senare i en enda hög.

Mamma ropar.

Stunden är inne.
Röster hörs där nere; lågmälda, sorgsna.

Leni rycks ur minnenas värld.
Hon tar upp fotoalbumet och Jacobs skor ur kistan.
Hon slätar till sin svarta klänning, borstar bort lite vindsdamm.
Halskedjan med stjärnan, som varit älskade mormors, hänger hon

nu om sin egen hals och lämnar vinden.

Hjärtat är tungt när hon går ner till ceremonin.