Besök i mörkret - del 2

*
Nej, Abbie, skärp dig nu! sa jag tyst till mig själv. Det är klart att det är Michael!
Och det var det. Han bar på en stor bag, en ryggsäck och flera kassar med inslagna paket.
Mika kastade sig i hans famn.
”Det är faktiskt inte jul förrän om fyra dagar, morbror Michael.” sa hon.
Michael flinade.
”Nej, jag vet, men det var ju det enda sättet att bli insläppt här.”
Han ställde sin packning i hallen. Sedan lyfte han upp Mika och kramade henne, sedan gav han mig en kram.
”Hur är det syrran? Sett gamla spöken?”
Den humoristiska tonen i Michaels röst var borta.
Han förstod varför jag hade tvekat att öppna dörren.
”Shhh.” viskade jag. ”Vi tar det sen.”
Jag nickade menande mot Mika.
”Okej.” sa Michael. Sedan log han igen. ”Finns nåt käk i det här gamla huset? Jag är vrålhungrig.”
Mika nickade.
”Vi ska göra smörgåsar innan allt i kylskåpet blir förstört! Kom, Morbror Michael!”
Hon drog ivrigt med sig sin morbror ut i köket.
Jag låste snabbt alla lås och reglar på ytterdörren, sedan följde jag med min bror och min dotter ut till köket.
*

Besök i mörkret

En "börja" från AC Collin's bok 365 börjor.

December, 2009

”Börja” #26. 

Jag tände levande ljus och lyktor i fönstren. Det var strömavbrott för tredje gången på en vecka och där ute i mörkret föll snöflingor stora som dasslock. 

Då bultade det på dörren.

”Jag öppnar!”
7-åriga Mika sprang mot ytterdörren.
”Nej!”
Jag rusade fram och tog tag i hennes arm.
Min dotter såg oförstående på mig.
”Vad är det mamma, varför är du så rädd?”
”Du får inte öppna dörren, Mika. Det kan stå en främling därute.”
Mika höjde avväpnande händerna.
”Okej, okej, don't have a hissyfit. Jag ska aldrig öppna dörren.”
”Bra.” Jag log mot min lilla tjej. ”Förlåt att jag skrek åt dig älskling, men ibland blir jag så orolig.”
”Det är okej mamma.” Mika log och kramade mig. ”Du behöver inte bli så orolig.”
Det bultade på dörren igen.
”Hallå? Det är Tomten! Får jag komma in eller ska jag stå här och frysa rumpan av mig?”
Jag skrattade och drog en lättnadens suck när jag hörde att rösten därute inte tillhörde någon ondsint främling.
Mika fnissade och jublade.
”Det är Morbror Michael! Får jag öppna dörren nu då, mamma?”
”Ja, nu kan du öppna dörren.”
I samma sekund som Mika vred om dörrknoppen fick jag en sådan där obehaglig känsla…
Tänk om det inte var min bror som stod därute utan…
*