Julkalendern 2022 - Del 3

Blue Creek, Minnesota 

3 December 2009 

 

Det var torsdag kväll. Förväntansfulla Blue Creek-invånare hade trotsat kylan och stod nu på torget och väntade på att den 9 meter höga julgranen skulle tändas. 

Julgrans-tändningen var en årlig, mycket uppskattad, tradition i den lilla staden.
Grannar som kanske inte sågs så ofta i vanliga fall träffades nu och uppdaterade varandra om händelser i livet, en jultomte delade ut varsin liten tidig julklapp till stadens barn, det bjöds på dryck och julkakor och kören i stadens high school stod för underhållningen.

14-åriga Ashlee Hayden, var med i skolkören och i år skulle hon sjunga solo; 

What Christmas Means To Me.
Flickan älskade den låten, men var lite nervös över att sjunga inför hela staden.
Ja, nu var Blue Creek inte direkt en metropol, men ändå...
Tänk om mina tics freakar ur... tänkte Ashlee och fick en liten klump av oro i magen.
Just som oron kändes som mest lade hennes lärare Mrs. Rice armen om hennes axlar.
”Jag vet vad du tänker, lilla raring.” sa lärarinnan ömt. ”Men allt kommer att gå så bra. Du är fantastisk, glöm inte det, Ashlee.” 

Ashlees smaragdgröna ögon fylldes av tårar, så rörd blev hon.
”Tack Mrs. Rice.” sa flickan och kramade om sin lärare, som hon tyckte så mycket om.

Och Mrs. Rices ord hade en magisk inverkan på flickan - iallafall tyckte Ashlee att det kändes så. För precis innan hon skulle börja sjunga sitt solo försvann nervositeten och med säkerheten hos ett litet proffs som aldrig gjort annat än att uppträda ställde flickan sig vid mikrofonen och sjöng. 

[...]

 

Oh, yeah
Candles burnin' low
Lots of mistletoe
Lots of snow and ice
Everywhere we go
Choirs singin' carols
Right outside my door

All these things and more (all these things and more)
Whoa, that's what Christmas means to me, my love
(That's what Christmas means to me, my love)

whoa, yeah
Yeah

 

And ya know what I mean
I see your smilin’ face
Like I never seen before
Even though I love ya madly
It seems I love you more
The little cards you'll give me
Will touch my heart for sure

 

[...]

🎶

Ashlee fick så mycket applåder och jubel från publiken att hon blev alldeles tagen.
Och mer applåder blev det när hela kören sjöng fler julsånger - och lite skratt blev det till och med, när ungdomarna sjöng den rart humoristiska julsången Everybody Knows The Claus.

Alldeles yr av eufori och adrenalin sprang Ashlee ner till sin familj efter uppträdandet och kramade om dem.
Mamma och pappa sa hur stolta de var över henne och lillebror Kevin tyckte att Ashlee var ”världsbäst på att sjunga bra”. Det höll hela familjen med om.

”Och vet du, Ashie, jag träffade jultomten.” sa Kevin ivrigt. ”Och jag fick en julklapp åt dig med!”

Lillebror räckte över ett paket till Ashlee.

”Tack, vad snäll du är.” sa Ashlee, med rösten full av kärlek, och kramade sin lillebror länge.

🖤

Klockan sju var det dags för julgranen att tändas och folk drog hänfört efter andan när torget lystes upp av juleljusen.

”Det här är magiskt...!” flämtade Ashlee.

”Du är magisk, Ash.” hördes en mjuk röst bakom henne.

Ashlee sprack upp i en stort leende och blev alldeles varm i hela kroppen när hon hörde den välbekanta stämman. 

Hon vände sig om och kastade sig om halsen på Kyle Collins, hennes allra bästa vän och sitt livs kärlek, och råkade nästan välta omkull både sig själv och den taniga pojken i ren iver. Och hon pussade honom på kinden.

Kyle rodnade och såg blygt ner på den snötäckta marken.

Matthew och Selma Hayden, Ashlees föräldrar, såg på de två små raringarna och log ömt mot dem.

”Vilka sötnosar ni är.” sa Selma.

Ashlee log glatt och hennes ögon glittrade.

”Ja, visst är vi!” sa hon, med återfunnen självsäkerhet.

Och så kramade hon om Kyle igen.

December-minnen - 2 December

*
Blue Creek, Minnesota. 2 December 2000

5-åriga Ashlee var ute på stan med mamma Selma.
”Vad ska vi hitta på idag?” frågade flickan och drog lite i mössan som hamnat på sned.
Selma rättade till barnets mössa.
”Vi ska köpa några julklappar.”
Ashlee stannade till. Hennes smaragdgröna ögon blev stora av förvåning.
”Köpa julklappar...? Men mamma, dom kommer ju Tomten med.”
Selma log.
”Ja, men ibland måste vi hjälpa Tomten lite, han hinner inte ordna allt själv.”
 Ashlee nickade.
”Näää, han är upptagen han. Och han kanske inte har råd att köpa allt heller.”

Mamma Selma skrattade.
”Nej, det har du nog rätt i Ashie. Så då är det väl bra att han får hjälp?”
”Då blir han glad.” trodde Ashlee. ”Och vet du, jag ska skicka min önskelista till Tomtemor istället, hon är nog mer organiserad.”
Mamma kvävde ännu ett skratt. Var fick ungen allt ifrån...?

Ashlee sprang ivrigt i förväg mot köpcentret. Hon fnittrade åt snöflingorna som yrde i luften och försökte fånga dem på tungan.
”Mamma, vet du vad?” ropade tösen. ”Jag önskar mig en pulka - en röd!”
”Du får skriva det på din önskelista älskling.” sa mamma.
Den söta lilla flickan skyndade glatt vidare och sjöng på ett medley av julsånger.

Blue Creek Memories #10

*
Pappa Matthew minns:
*
När Ashlee precis hade fyllt 4 år var hela familjen på en stor fest
här i Blue Creek. Vi hade då bara bott här i ett par månader,
så vi kände inte så många än.
Någon gick fram till Ashlee och frågade:
"Vem är din mamma då, lilla vän?"
Ashlee pekade bort mot andra sidan av salen, där Selma (plus flera andra kvinnor stod) och sa:
"My mama is pretty."


(Är hon inte rar, vår lilla Ashlee?)

*

Road trip, Burger Boy & Surprises! 3

*
Familjen Hayden satt ute och åt sin mat.
Ashlee ställde sina vinylfigurer framför sig på bordet och matade dem med pommes frites.
”Får du i dig något själv nu?” skrattade hennes pappa.
Han rufsade om sin lilla dotters svarta hår.
”Ja då.” fnissade Ashlee. ”Ska dricka lite nu.”
Ashlee drog åt sig sin mugg med läsk.
”Gott med läsk, va?” log Selma. ”Skämmer pappa bort er nu när det är sommarlov?”
Patrick nickade.
”Alltid.”
Han såg leende på sin lillasyster. Ashlee höll sin vaxade pappersmugg med båda händerna och drack lite ur det genomskinliga sugröret.
”Extra lyxigt för Ashlee att få läsk.” sa Patrick. ”Hon får ju aldrig det annars.”
”Jag ville ha vatten,” sa Ashlee. ”men jag kunde inte låta bli att säga Sprite.”
Hennes föräldrar och storebror skrattade.
Ashlee strök bort några hårslingor ur ansiktet och såg förvånad på sin familj.
”Vad är så roligt?”
”Vi tyckte att din kommentar var så rolig och gullig.” log Selma.
”Jaha.” sa Ashlee och fortsatte att dricka sin Sprite.
*

Road trip, Burger Boy & Surprises! 2

*
Nu när Ashlee var nästan 5 år var hon inte längre rädd för McDonald’s clown, men hon föredrog Burger Boy-maskoten.
”Han ser ju så snäll och glad ut - då måste man gilla honom!” sa hon när hon pratat med maskoten en stund och kramat den.
”Ja ja.” sa Patrick. ”Jag är hungrig. Kan vi gå in och beställa nu?”
”Ja, nu går vi in och beställer.” sa pappa Matthew.
”Jag vill ha cheeseburger!” sa Ashlee ivrigt. ”Och ketchup och pommes frites!”
”Ta det lugnt.” skrattade Patrick. ”Du ska få mat.”

När Matthew, Selma och barnen kom fram till disken för att beställa fick de en övveraskning.
”Gratulerar!” hojtade killen bakom disken. ”Ni är dagens tjugonde familj!”
”Vad betyder det?” frågade Ashlee.
”Det betyder att ni får valfri desert och ni ungar får ett Burger Boy-paket!”
Killen räckte Patrick och Ashlee varsin färgglad box.
Den innehöll: vit T-shirt med glad tecknad hamburgare på, ritblock och kritor, samt två 15 centimeter höga vinyldockor föreställande den glada hamburgaren och Burger Boy.

Ashlee blev överlycklig.
”Man kan nästan tro att det är min födelsedag idag!” jublade hon.
När hon fick välja en mjukglass till dessert utbrast hon:
”Presenter och ice cream sundae! Vilken dag!”
*

Road trip, Burger Boy & Surprises! 1

*
Juli, 2000

Det var en solig och het sommardag. Matthew och Selma Hayden var på bilresa med Patrick och lilla Ashlee.
De skulle åka ända ner till Georgia, en resa de gjorde varje sommar.
Eftersom resan tog över 20 timmar stannade de flera gånger på vägen så att de kunde sträcka på benen, äta, fika och titta på omgivningarna - och bada om vädret tillät.

Vid lunchtid stannade de till vid en Burger Boy för att få lite mat i magarna.
Som alltid när de kom till Burger Boy hälsade Ashlee på restaurangens maskot, en två meter hög pojke med runt, leende ansikte.
Första gången hon såg Burger Boy var hon drygt två år gammal, då gick hon fram till statyn och omfamnade den.
Sedan hade hon tittat upp på dess glada ansikte och sagt:
”Du är snäll, dig är jag inte rädd för.”

Ronald McDonald’s däremot hade hon blivit livrädd för och vägrade att titta på den långe clownen.
”Nej, han är farlig!” hade hon sagt en gång. ”Ta bort honom!”

Det var ren tur att Ashlee inte fått syn på killen som gick omkring utklädd till Ronald McDonald’s just den dagen och delade ut ballonger.
”Hennes rädsla hade nog inte blivit botad av att få se en levande clown.” hade Patrick senare sagt till sina föräldrar.
Och det hade han nog rätt i.
*

Blue Creek Memories #8

*
Pappa Matthew minns:

Vi flyttade från Georgia till Blue Creek i början av maj 1999.
Patrick var då 13 år och Ashlee 3 ½.
Ashlee tyckte att Ravenville Airport i Georgia var en väldigt spännande plats.
Hon tittade storögd på allt och hälsade glatt på alla människor som gick förbi oss och frågade dem en massa olika frågor.
"Ska ni åka flygplan?"
"Vart ska ni åka?"
"Har ni åkt flygplan förut?"
"Har ni hund/katt/kanin/råtta/sköldpadda?"
Om folk svarade ja på djurfrågan, kom givetvis följdfrågor om djuret:
"Vad heter han?"
"Hur gammal är den?"
"Ska den flyga?"
Folk log mot den lilla flickan och svarade tålmodigt på hennes frågor.

Vid ett ögonblick stannade Ashlee till och pekade på en stor skylt.
"Vad är Baggage claim?"
"Det är där man hämtar sina väskor." svarade jag.
Sedan hajade jag till och stirrade på vår lilla dotter.  Hade jag verkligen hört rätt, läste flickungen på skylten...?

Jag såg på Selma och Patrick. De hade reagerat på samma sätt.
"Läste du på skylten Ashlee...?" frågade Patrick sin lillasyster.
Ashlee nickade och pekade på skylten.
"Man hämtar sina väskor där. Ska vi göra det?"
"Inte där." sa Patrick. "Våra väskor ska ju till en annan flygplats."
"Jaha." sa Ashlee.

Patrick var otroligt förbluffad och imponerad. Han testade sin systers läsförmåga genom att ideligen peka på posters och skyltar och bad henne läsa vad som stod på dem.
Ashlee förbluffade oss mer och mer när hon läste på allt hennes storebror pekade på.
Vi hade ingen aning om att hon kunde läsa!
"Min lillasyster kan läsa!" utropade Patrick stolt. "Hon är bara tre och ett halvt!"

Ashlee verkade inte så imponerad av sin talang.
Hon gäspade och kramade sitt gosedjur.
Sedan såg hon på Selma och mig.
"Kan jag få en glass nu?" bad hon.

*

The Nicest Kid In Town - 4

*
”Vad gör ni?” frågade Kevin.
Han stod i dörröppningen och såg både förvånad och road ut.
”Vi busar lite med Kyle.” sa Ashlee glatt.
”Torterar.” rättade Kyle.
Ashlees mamma och pappa kom in i vardagsrummet.
”Nämen, kittlar ni stackars Kyle nu igen?” sa Selma.
Ashlee fnissade och nickade glatt.
”Kyle, du vet att Ash är kittlig, va?” frågade Kevin.
”Ja, det vet jag.” skrattade Kyle. ”Men det är lite svårt att göra nåt med henne nu när hon sitter på mig.”
Matthew Hayden skrattade.
”Vill du ha hjälp, Kyle?”
”Ja tack!” sa Kyle.
”Pappa, kittla Ashlee!” sa Kevin ivrigt.
”Nej!” sa Ashlee.
Hon hoppade upp i soffan, tog en kudde och gömde sin under den.

”Vad bra du gömmer dig, Ashlee!” fnissade Kevin. ”Man ser dina ben och dina fötter!”
”Jag fick inte plats under soffan.” mumlade Ashlee under kudden.
Hennes familj och vänner skrattade.
”Du inser att du är fast nu va, pyret?” sa Matthew.
Han satte sig i soffan hos sin dotter.
Ashlee slängde ner kudden på golvet och såg på sin far.
”Jag är inte fast.” sa hon och strök håret ur ansiktet.
Matthew tog tag i Ashlees bara fötter.
”Inte…?” log han.
”Ser ut som du är fast.” flinade Kyle.
”Vad säger du Kyle?” sa Matthew. ”Ska vi kittla de här små fötterna lite?”
Kyle nickade.
”Nej, inte kittla fötterna!” pep Ashlee.
”Jo!” sa Kyle. ”Nu ska du få igen!”
”Det här är roligt!” fnittrade Kevin.
*

Blue Creek Memories #7

Blue Creek. Sommaren 2001

Mamma Selma minns:
Kyle och Ashlee (5 ½ år) & Coral (6 ½ år) 
sitter och tittar på en kattmamma och hennes nyfödda ungar.

CORAL (fascinerad): Vad duktig mamma katt är med sina ungar!
Tänk att hon vet hur man ska göra!

KYLE: Ja, men pappa katt syns inte till nånstans.

ASHLEE: Nej...

(Ash funderar en stund)

ASHLEE: Dom kanske har tagit ut skilsmässa.
*

Blue Creek Memories #6

Georgia, maj 1999
*
Mamma Selma berättar:
*
En vårdag är jag i mataffären och storhandlar med Ashlee, då 3 ½.
Vi ser en pojke, ca 5-6 år, som stirrar på en ganska bastant äldre dam.
Plötsligt utbrister han:
"Oj... Guuuud vilken stor rumpa den tanten har!"
Jag ser att Ashlee också har tittat länge på damen.
"Snälla lilla barn, säg ingenting..." ber jag tyst.
Plötsligt utbrister Ashlee, med hög och klar röst, och pekar på damen:
"Min granne har en precis likadan!"

Gud... tänker jag. Vågar man fråga...?
"Likadan vad då, älskling?" frågar jag.
"Ser du inte det mamma?" säger Ashlee och pekar ivrigare. "Likadan!"
"Likadan vad?" frågar jag.
Alla tittar på oss - naturligtvis nyfikna på vad som ska komma ur flickebarnets mun - och jag känner att det nu börjar bli riktigt pinsamt...
"Oh Lord, Mama..." säger Ashlee, på bred sydstatsdialekt och suckar. "Det ser du väl...? Likadan handväska!"
*

Ashlee's Numerologi – del 2

*
”En tant blev arg på Ashlee idag.” berättade Kevin.
”Ja, hon blev jättesur!” sa Ashlee.
Matthew såg på sina barn.
”Vad hände?”
”Jag råkade härma henne...” suckade Ashlee. ”Hon trodde naturligtvis att jag gjorde det med flit...”
”Vi försökte förklara att hon inte kan hjälpa det!” sa Kevin.
”Bra gjort, älskling.” berömde Selma.
”Ja, det var verkligen bra gjort, brorsan.” log Ashlee.
Kevin såg stolt ut. Han tyckte om att hjälpa sin syster och ville alltid göra henne glad.
”Tanten var jättedum!” sa Kevin och proppade munnen full av chokladtårta.
”Jag hamnar alltid i trubbel på grund av mina dumma tics!” sa Ashlee.
Kevin torkade bort choklad från sin mun och såg allvarligt på sin syster.
”Men du kan ju inte hjälpa det, Ashie!”
Han reste sig och gav sin älskade storasyster en kram.
Då började Ashlee gråta.
”Min lilla älskling...” Matthew tog upp sin dotter i famnen och höll om henne.
”Ashlee, dumma kärringar ska du inte bry dig om.” sa farmor och strök sin sondotter över ryggen. ”Hon visste inte vilken underbar tjej du är!”
”Farmor har rätt!” sa Kevin. ”Du är vår finaste Ashlee!”
Ashlee såg på sin familj genom slöjan av tårar.
”Tack.” sa hon grötigt.
”Hon har haft det jobbigt med sina tics och tvångstankar den senaste tiden.” förklarade Matthew för sin mor.
”Vet du farmor, Ashlees lärare slog henne för några veckor sedan!”
Farmor såg förfärad ut.
”Men herrgud!” Farmor såg på Ashlee. ”Slog han dig?!”
Ashlee nickade.
”Det var en av min mattelärare. Han trodde jag härmade honom med flit och tyckte att jag provocerade.”
”Pang!” sa Kevin. ”En jättestor örfil! Hon var alldeles röd på kinden jättelänge!”
”Vilken förskräcklig människa!” sa farmor. ”Vem tror han att han är...?!”
”En skithög!” slank det ur Kevin.
”Du får inte svära Kevin.” sa Ashlee.
Men hon kunde inte låta bli att le.
”Kevin har rätt, Mister Carlisle är faktiskt en skithög.”
*

Ashlee's Numerologi

*
”En, två, tre, fyra, fem... Nej...”
Ashlee skakade på huvudet och tog bort en körsbärstomat från sin tallrik.
”Ska du inte ha den?” frågade Matthew.
Ashlee skakade på huvudet igen.
Hennes pappa tog tomaten och lade den på sin tallrik.
”Tycker du inte om tomater, raring?” frågade hennes farmor som kommit på besök.
”Jo, men det är fem.” svarade Ashlee. ”Ojämnt.”

Ashlee och Kevin hjälpte sin pappa med disken efter maten. Selma och farmor Hayden stannade i matrummet och dukade fram fat och bestick till efterrätten.
Farmor passade då på att fråga sin svärdotter om något hon funderat på under middagen.
”Du Selma, har det där med tomaterna något med Ashlees tics att göra?”
”Det är en av hennes tvångstankar.” sa Selma. ”Hon räknar ofta saker. När det gäller mat eller godis ska det vara ett jämnt antal, med andra saker är det tre eller fem som gäller.”
”Vad händer om det blir fel antal?” frågade farmor. ”Jag menar, tror hon att det ska hända något då?”
Selma nickade.
”Ja, vi tror det. Vi har försökt fråga henne om det många gånger, men ibland tror jag inte Ashlee vet själv, det är bara viktigt.”
Farmor suckade.
”Stackar'n... måste vara jobbigt för henne.”
”Det är det.” sa Selma.
”Vaddå?” Ashlee kom in i matrummet.
”Farmor frågade om tomaterna.” sa Selma. ”Varför det måste vara ett jämnt antal.”
”Jaha.” sa Ashlee. ”Jag vet inte... det måste bara det helt enkelt. Det är inte jag som bestämmer.”
”Vem bestämmer det då?” undrade farmor.
Ashlee ryckte på axlarna.
”Vet inte.”
Flickan sprang ut i köket för att hämta in chokladtårtan de skulle äta till dessert.
*

Ur Ashlee’s Dagbok. #1: April 2010

En "börja" från AC Collin's bok 365 börjor.

Börja #1.

Jag öppnade brevet och läste. 
Så det är alltså sant, tänkte jag och sjönk ner på toalettlocket. 

Jag kände mig skamsen. 
Det var nog inte meningen att jag skulle få läsa det här.

Att jag är adopterad är ingen hemlighet i min familj. Jag vet allt om hur Pastor Cummings hittade mig på kyrktrappan i Eden Park, min gamla hemstad i Georgia, när jag var en nyfödd liten baby.
Jag vet att min biologiska mor var jätteung (typ 15 eller nåt) när hon fick mig och hon var tvungen att lämna bort mig.
Men att nu läsa ett brev från min biologiska mor och mormor kändes jättekonstigt - lika konstigt som att kalla dem mamma och mormor - för mig är de ju inte det! De är främlingar!
Mamma Selma & pappa Matthew (och mina syskon) har alltid behandlat mig som jag är deras egen. Det känns verkligen så också. Jag tänker (nästan) aldrig på att jag är adopterad.

Jag undrar en sak: hur länge har de där människorna haft kontakt med mamma & pappa…?
Jag har anat att de har kontakt med personer från mitt förflutna och nu har jag fått det bekräftat.
Men varför har inte jag fått veta det?

I brevet står det att de där människorna vill träffa oss. Mig.
Varför vill de det?
Jag tror inte jag vill träffa dem. Det skulle kännas helkonstigt…

Nu måste jag sluta, mamma & pappa kommer hem snart och jag vill inte att de ska se att jag har hittat brevet.

Jag skriver snart igen.
// Ashlee
*

En harmonisk helg (Del 3)

*
”När kommer pappa hem?” frågade Kevin när de satt vid middagsbordet.
”Är du Kevin igen nu?” frågade Ashlee leende.
”Näää!” morrade hennes lillebror. ”Jag är ju Godis-monstret! Jag är jättefarlig och hungrig, nu ska jag äta dig!”
Kevin låtsades bita Ashlee i halsen.
”Ewww! Slima inte ner mig!” sa Ashlee och puffade bort honom.
”Kevin, sätt dig på din plats igen.” sa Selma. ”Vi håller på att äta middag här.”
Kevin morrade lite, men han satte sig på sin stol och åt upp sin mat.
”Pappa kommer hem i natt.” sa Selma. ”Vid ett, halv två.”
”Aha,” sa Kevin. ”då sitter jag uppe och väntar.”
”Ja, du orkar säkert hålla dig vaken till halv två.” sa Ashlee.
Kevin såg förhoppningsfullt på sin mamma.
”Får jag det, stanna uppe till halv två?”
Selma Hayden skrattade mjukt och skakade på huvudet.
”Nej min älskling, så sent ska ni ligga och sova.”
”Dom också?” Kevin pekade på Ashlee och Kyle.
”Ja, dom också.” sa Selma. ”Alla ska sova då.”
”Nähä!” protesterade Kevin. ”Inte dom som bor på andra sidan jorden, för dom har morgon när vi har natt! Haha!”
”Kevin har en poäng där.” sa Ashlee.
”Ska ni gadda ihop er mot mig nu?” skrattade Selma.
Ashlee och Kevin skrattade och nickade.
”Kyle är på våran sida!” sa Kevin snabbt. ”Och nu ska vi tre äta upp allt godis!”
Kevin förvandlades till Godis-monstret igen och skrattade bullrigt och ondsint.
”Tänk om vi inte har nåt godis då?” flinade Ashlee.
Kevin kom av sig fullständigt. Han stirrade förskräckt på sin syster.
”Vaddå? Har vi inget godis?”
Han rusade in i skafferiet och snokade på alla hyllorna.
Snart hördes ett litet jubelskri.
”Vi har visst godis!” ropade han.
Han sprang ut ur skafferiet och gick fram till Ashlee, satte händerna på höfterna och gav sin syster en förgrymmad blick.
”Det är inte snällt att luras, Ash.”
”Jo, lite.” skrattade Ashlee.
*

Blue Creek Memories #4 (Del 4)

*
Just när de skulle kliva in i bilen kom Brent, Jerry och några andra från skolan gående över parkeringen.
”Papegoj-ungen!” ropade Brent. ”Säg Kukhuvud!”
Selma Hayden såg chockad på honom.
Vad är det ungen säger...?! tänkte hon.
”De har hållit på så hela dagen.” suckade Kyle.
”Idioter!” skrek Coral.
Brent och hans uppbåd bara skrattade.
”Säg det nu då, Papegoj-ungen!” ropade Brent. ”Säg Kukhuvud!”
”Nu lägger du av!” sa Selma Hayden strängt.
”Det är en grej jag inte fattar, Brent!” ropade Ashlee med hög och klar röst. ”Varför vill du att jag ska gå och ropa på dig hela tiden...?”
Vilda jubel och skratt hördes från Ashlees kompisar som befann sig i närheten.
”Heja Ashlee!” skrek Max och Chris.

Ashlee, Kyle och Coral gjorde high-fives, sedan klättrade de upp i familjen Haydens bil.
”Där fick Brent så han teg!” sa Ashlee stolt.
Efter en stund sa hon:
”Han är faktiskt ett ku...”
Hon avbröt sig när hennes mamma strängt harklade sig.
”Ashlee Grace...” sa Selma Hayden i förmanande ton.
”Sorry mamma.” sa Ashlee.
Den 12-åriga flickan log.
”Jag menar; idiot. Brent är en idiot!”
*

Blue Creek Memories #4 (Del 3)

*
Ashlees mamma Selma kom och hämtade Ashlee en stund senare.
När kom fram till bilen kom Kyle springande mot dem.
”Här Ash, du glömde din ryggsäck i klassrummet.”
”Tack!” Ashlee log mot Kyle och tog sin lila- och svartspräckliga ryggsäck.
Kyle log tillbaka.
”Jag hoppas du mår bättre snart.” sa han.
Ashlee log igen.
Selma Hayden log också mot den rara pojken. Vad omtänksam han var.
”Kyle, vill du ha skjuts hem?”
”Det var snällt, Mrs. Hayden, men jag ska vänta på Coral. Hon slutar snart.”
”Vi kan vänta.” sa Ashlee. ”Eller hur mamma?”
Selma log.
”Ja, vi kan vänta på Coral.”
”Vi vill inte vara till besvär.” sa Kyle blygt.
”Kyle, raring, ni är aldrig till besvär.” sa Selma.

”Cor, vi får skjuts hem!” sa Kyle till sin syster när hon kom fram till dem.
”Vad snällt!” sa Coral. ”Tack Mrs. Hayden!”
”Det gör jag så gärna.” log Selma Hayden.
”Mamma, kan inte Kyle och Coral få äta middag med oss?” bad Ashlee.
”Jo visst kan de få göra det.” sa hennes mamma.
Barnen sken upp.
”Sova över också?” frågade Ashlee förhoppningsfullt.
Selma Hayden skrattade.
”Ja, det ska väl också gå bra. Det är ju fredag.”
Hon vände sig till Coral och Kyle.
”Ni får fråga er pappa om det går bra.”
”Han är på lastbilsresa.” sa Coral. ”Vi ska ha barnvakt i helgen.”
”Fast vi sover mycket hellre hos er.” sa Kyle. ”Barnvakten är så tråkig...”
Selma Hayden skrattade och kramade om Kyle.
”Då ringer jag den tråkiga barnvakten och säger att ni bor hos oss i helgen istället.”
”Hela helgen...?” frågade Coral och Kyle unisont.
Det lät ungefär som om de två syskonen fått en jättefin present.
Selma Hayden log och nickade. Hon drog in Coral, Kyle och Ashlee i sin famn.
”Ja, vi vill ha er hemma hos oss hela helgen.”
Coral, Kyle och Ashlee jublade.
*

En harmonisk helg (Del 2)

*
Kyle och Ashlee hade också en rolig kväll.
För att inte tala om Kevin; han var överlycklig när Ashlee och Kyle spelade spel med honom innan middagen.
Ashlee lät sin lillebror vinna, så att han inte skulle bli tjurig resten av kvällen (vilket han brukade bli om han förlorade i spel).
Kevin sprang runt på nedervåningen och sjöng glatt att han var en vinnare.
”Du borde nog inte få mer socker ikväll...” sa Ashlee när Kevin för fjärde gången sprang runt soffbordet.
”Joho!” flinade Kevin. ”Jag ska äta allt godis som finns i hela huset! Och sen ska jag äta upp dig!”
Kevin monster-morrade och kastade sig över sin syster i soffan.
”Kevin, lugna ner dig lite nu!” ropade Selma Hayden från köket.
”Jag är inte Kevin! Jag är Godis-monstret!”
De hörde hur Selma skrattade.
”Kan Godis-monstret komma ut i köket och skära några tomater?” bad hon.
”Bläää!” sa Godis-monstret. ”Grönsaker är nyttiga och äckliga! Vi vill ha godis!”
Ashlee suckade trött. Hon knuffade försiktigt ner Kevin på golvet.
Sedan såg hon på Kyle.
”Jag klandrar dig inte om du vill fly härifrån.”
Kyle log.
”Jag vill inte fly härifrån. Jag trivs här.”
Ashlee kände på hans panna, som för att kolla om han hade feber.
Kyle skrattade.
*

Blue Creek Memories #2 (Del 2)

*
Ashlee ville inte medge det högt, men hon tyckte faktiskt att det var skönt att en timme senare ligga i sin mjuka säng, nybadad, med favoritpyjamasen på och gosedjuret tätt intill sig.
”Läs en saga till, snälla mamma” bad hon.
Selma strök Ashlee över det korpsvarta håret.
”Vet du vad, älskling, jag tror faktiskt du kan somna ändå.”
”Nej, det kan jag inte. Ska vi slå vad?”
Selma skrattade lite.
”Ligg nu stilla och blunda så tror jag nog du kan sova.”
”Bara om om du stannar ända tills jag sover.”
”Ja, älskling, jag stannar tills du har somnat.” lovade Selma.
Ashlee lade sig bekvämt på mage och stoppade tummen i munnen.
”Mamma, killa mig på ryggen, annars kan jag inte sova.”

Just som Ashlee höll på att somna några minuter senare, slog hon upp sina stora smaragdgröna ögon och såg på sin mamma.
”Snälla, läs en saga till.”
Men Selma bara log och kysste sin lilla dotter på kinden.
”Sov nu, min skatt.”
Och två minuter senare sov Ashlee.
*

Blue Creek Memories #2 (Del 1)

Blue Creek. Juni 2000

“Släpp inte taget, pappa!”
“Nej då, älskling, jag ska inte släppa. Trampa på nu.”
Ashlee trampade på. Hennes pappa som höll i pakethållaren fick nästan svårt att hänga med.
“Inte så fort, Ashlee! Ta det lite lugnt.”
“Jag vill lära mig cykla innan jag fyller fem!” sa Ashlee med mycket iver i rösten.
“Det är flera månader kvar till din femårsdag, raring.” skrattade hennes pappa.
”Men jag vill lära mig cykla ändå!” envisades Ashlee.
”Jag vet, Ashlee," log Matthew. "men du behöver inte ha bråttom. Ta det lite lugnt nu, innan du ramlar av cykeln.”

De övade på att cykla tills det var dags att äta middag.
Matthew fick bända loss Ashlees fingrar från handtagen på styret.
”Jag vill inte gå in!” gnällde Ashlee. ”Jag vill cykla!”
”Du får cykla mer imorgon, nu ska vi äta mat och sedan ska du bada och sova.”
Ashlee följde mycket motvilligt med in.

”Får jag cykla lite efter middagen om jag hoppar över godnatt-saga...?” frågade Ashlee.
Hennes föräldrar skrattade.
”Bra försök, Ashie,” sa Selma. ”men nej, du får cykla mer imorgon. Nu börjar det bli sent.”
”Jag är inte trött.” hävdade Ashlee.
Hon spärrade upp ögonen för att visa hur pigg hon var.
”Du kan vara uppe hela natten du, va?” sa Patrick
Ashlee gav sin 14-årige storebror en vresig blick.
”Tänk för att jag kan det!”
”Visst... snacka går ju...” flinade Patrick.
”Du ska få se!” sa Ashlee.
*

Blue Creek Memories #1 (Del 1)

Orchard Avenue Preschool, Blue Creek.
Hösten 1999.


”Kyle, lämna tillbaka kritorna. De tillhör den nya flickan.”
”Jag stjälde dom inte, Mrs. Jones, jag trodde dom var mina...”
Pojken stora blå ögon såg allvarligt upp på förskollärarinnan.
Mrs. Jones log mot den lille pojken.
”Jag vet att du inte stal dem, Kyle. Har du lust att lämna tillbaka dem till Ashlee?”
Kyle nickade.
Han gick fram till den nya flickan och lade kritasken på bordet framför henne.
”Detta här är din kritask.”
”Tack.” Den nya flickan log brett. ”Vill du rita med mig?”
Kyle nickade. Han satte sig bredvid nya flickan och drog till sig ett papper.
”Vad heter du?” frågade flickan.
”Kyle.”
”Jag heter Ashlee.”
Barnen log mot varandra.
”Hur gammal är du?” frågade Ashlee.
Kyle höll upp fyra fingrar.
”Fyra år i december.”
”Jag blir fyra i oktober.” sa Ashlee. ”Då ska vi ha kalas. Du är bjuden!”

Resten av dagen var Kyle, Ashlee, Kyles 5-åriga syster Coral och Corals bästis Darla oskiljaktiga.
De fyra barnen lekte ända tills Ashlees mamma kom och för att hämta Ashlee.
Ashlee sprang ivrigt fram till sin mamma och babblade på om allt som hänt idag.
”Mamma! Mamma! Det här är Kyle. Han är jättesöt och han är min bästa kompis!”
Selma Hayden hälsade på Kyle som blygt och artigt hälsade tillbaka.
”Kyle är också nästan fyra år.” fortsatte Ashlee. ”Och vet du mamma; Kyle och hans syster är bjudna till mitt födelsedagskalas i oktober!”
Ashlees mamma log.
”Låter som om du har haft en bra dag, älskling.”
Hon pussade sin lilla dotter. Sedan vände hon sig mot förskollärarinnan Mrs. Jones.
”Den här lilla damen har en tendens att prata en hel del.”
”Vi har märkt det.” skrattade Mrs. Jones. ”Men det är inga problem alls. Ashlee är också väldigt bra på att lyssna och är otroligt omtänksam. Hon är omtyckt här och har lätt för att få kompisar.”
Selma Hayden log stolt.
Pratsam, bra på att lyssna och omtänksam...
Det var lilla Ashlee i ett nötskal.
*