Skrivpuff - 4 Oktober 2018

Skriv en text inspirerad av ordet:
Överraskande

Sun City, California
Måndag, 4 Oktober 2010

🎶 "Happy birthday to you.
Happy birthday to you.
Happy birthday dear Alex..." 🎶

Alex Spencer-Clarke satte sig sömnigt upp i sängen och log mot sin sjungande familj som hade smugit in i hans rum med frukostbricka och paket.
Som alltid blev Alex lite överväldigad och generad när han blev firad, men en födelsedagssång var helt klart bättre än en enträgen väckarklocka.
Och glad blev han förstås, för alla presenter och all kärlek hans familj visade.
Han öppnade ett par paket nu på morgonen, de innehöll kläder som han hade önskat sig: jeans och en cool T-shirt.
Men resten av paketen ville Alex spara till efter skolan.
"Jag vill inte stressa med paketöppningen." förklarade han.

När Alex ätit upp sin födelsedagsfrukost tog han en dusch och så klädde han på sig, de nya kläderna.
Sedan kramade han mamma Jo och pappa Martin och alla (foster)syskonen och tackade för uppvaktningen.
Nu var han redo för skolan.
"Vad ska ni göra idag då?" frågade pappa Martin.
”Ett tråkigt prov… inte en jätteskojig födelsedagspresent precis…” suckade Alex.
Joanne log mot honom
"Nej, det är det förvisso inte." instämde hon och strök pojken över håret. "Men det kommer att gå bra, hjärtat. Du har ju stenkoll."
Alex log brett.
"Mmmm... vi får hoppas det."

Familjen önskade Alex en bra dag och vinkade av honom vid skolbussen en stund senare.
"Lycka till, brorsan!" ropade Maxine, hans jämnåriga (foster)syster. "Du kommer att rocka det där provet!"
Alex gav henne en slängkyss.
"Tack, Maxie! Och du kommer att rocka ditt prov!"
Maxine skulle inte till skolan idag, utan till sjukhuset för några provtagningar på Onkologi-avdelningen.
Nu skrattade hon.
"Ja, så klart, vi är ju bästast, vi två!"

🚌

När Alex och hans klasskamrater kom in i klassrummet ett par minuter i nio fick de en sällsynt överraskning.
Deras lärare, Miss Barclay, sa att det skulle bli ett muntligt prov istället och den som kunde svaret fick räcka upp handen och svara.
"Yesss!" utbrast Alex, ivrigt triumferande. "Det blev en bra födelsedagspresent för mig ändå!"
Alex kompisar skrattade. Det gjorde läraren också.
"Grattis på födelsedagen, Alex." log hon.
Och Alex bästa kompis Holly gav honom en lång kram och en kyss på kinden.
"Grattis, min lilla sötnos!" sa hon glatt och kärleksfullt. "Hur känns det att bli 17 då?"
Alex skrattade till.
"Tack! Det känns bra. 17 är väl ingen jätteskillnad från 16, men det känns som hela den här dagen blir bra."
Holly skrattade mjukt och rufsade honom i håret.
"Det låter ju bra."

Miss Barclay såg leende ut över klassen.
"Innan vi börjar med provet tänkte jag att vi kan sjunga för vår födelsedags-pojke."
Alex skruvade generad på sig på sin stol.
"Nej, vi kan göra provet istället..."
Men klassen bara skrattade och så började de sjunga Happy Birthday för Alex.

Julkalendern 2017 - Del 1

*
Sun City School. Sun City, California.
Fredag, 1 December 2006

13-åriga bästisarna Maxine och Holly, och några av de andra tjejerna i deras klass, använde lunchrasten till att öva på skolans julshow som skulle äga rum om några veckor. De dansade och sjöng glatt:

I was walking home on Christmas eve
The whole neighborhood was fast asleep
The snow was falling, coming down hard
The place looked like a picture post card
And when my house came into view
I noticed something up on the roof
You can't imagine my surprise
When I looked closer and realized
It was Santa on the rooftop

Ett par av klassen killar stod och tittade på. Men snart började de förstöra glädjen för tjejerna; härmade dem på larvigt manér.
Killarna nöjde sig dock inte med detta, de smög snabbt fram och ryckte i några av tjejernas kjolar och flinade dumt och lystet när de fick en skymt av trosor.
”Sluta med det där!” skrek en av tjejerna.
”Sluta med det där!” härmade pojkarna och hånskrattade.

Maxine knuffade till en av pojkarna när han lyfte på hennes kjolfåll och försökte tafsa.
Just kom en lärare förbi.
”Maxine Clarke…!” utbrast hon. ”Sånt där beteende är inte acceptabelt på vår skola!”
Läraren tog lätt tag i Maxines arm och såg med allvarlig blick på den lilla tjejen, som nu såg trotsigt på henne.
”Dom tafsar ju!” skrek Maxine argt.
Nu log läraren lite överseende.
”Men lilla vän… pojkarna retas väl bara lite med er, leker. Pojkar gör så ibland med tjejer dom gillar.”
Tjejerna bara gapade. Stod en lärare verkligen här och sa detta…?!
Maxine exploderade.
”Om man gillar nån respekterar man den personen - och man är snäll! Man tafsar inte och försöker se den personens underkläder…!”
Flickans blå ögon som annars glittrade av glädje var nu mörka av ilska och hon knöt nävarna hårt.

I samma stund kom skolans rektor fram till dem.
”Du har helt rätt Maxine!” sa han. ”Bra sagt.”
Han log snällt mot flickan. Och sedan såg han, mindre vänligt, på läraren.
”Tänk att en liten 13-åring är klokare än en vuxen…” sa han och skakade beklagande på huvudet.
Rektorn ”bjöd in” pojkarna till sitt kontor för ett väldigt allvarligt samtal.
”Och er vill jag prata med i eftermiddag.” tillade han och spände blicken i läraren.
Flickorna jublade och kramade om Maxine.
"Du är bäst, Maxie!"
"Det är ni med!" sa Maxine och kramade sina vänner.

Senare den dagen ringde rektorn på Sun City School hem till Maxines fosterföräldrar.
”Mrs. Clarke, ni har en liten tjej ni kan vara mycket stolt över.” började han. ”Jag är väldigt stolt över att ha en så klok och modig elev på min skola. Den flickan kommer att gå långt i livet.”

Skrivpuff - 20 April 2017

*
Favorit

Sun City, California. Våren 2011.


•Cassie Spencer-Clarke
Hittade en gammal bild på Alex. Kolla vad söt! 
Redan vid 2 års ålder var min bror en liten filosof som älskade att sitta vid/i vattnet. 
Här sportar han en lämpligt änglalik onesie med "wins" (wings) på ryggen 

#Alex #littlebigbro #loveu2bits ♥
*
•••••••••••

*

•••••••••••March 10, 2011


Comments:

Mia Beckett Håret!! Och "wins"! ♥  #purecuteness

Alex Spencer-Clarke LOL!!! If I fits I sits! Inga konstigheter här inte… ^_^
Men lite adorable var jag va? ;-)
#babyandthesea #diaperbutt #normalkid



Mia Beckett *Lite* adorable...?! @ Alex, du var - och är - så himla adorable att jag svimmar ju!!



Holly McCarthy Håller fullständigt med Mia! Du var den gulligaste ungen redan då!
Love you, Alex - min favorit! ♥

Alex Spencer-Clarke Awww! Tack tjejer!! I love you too! ♥

Skrivpuff - 7 April 2017 - 10

*
Martin önskade att Maxine hade velat ta det lite lugnare idag, men han ville inte ta ifrån henne glädjen och stoltheten hon kände nu. Det kändes inte rätt.
Hon behöver få briljera lite, min lilla Tigerunge, tänkte han och rufsade ömt om Maxines lockiga hår.
Flickan såg upp på sin pappa och log.
”Pappa, var inte så orolig för mig. Jag klarar mig alltid, det vet du.”
En tuff liten knytnäve sköt triumferande upp i luften.
”Jag har Maxine-power!” hojtade hon.

”Ja, älskling, du klarar dig alltid.” sa Martin. ”Du är en stark liten unge.”
Men jag vet inte hur jag ska klara av att du har blivit sjuk… tänkte han och kände sig nästan gråtfärdig.
Och han blev inte mindre rörd när Alex gav honom en liten styrkekram precis innan han klättrade in i bilen och satte sig intill sin syster i baksätet.
Martins pappa-hjärta svällde av ömhet för dessa två underbara barn.

Skrivpuff - 7 April 2017 - 9

*
Maxine klappade pappa på kinderna och log igen.
”Sluta tänka nu, pappa. Jag vill åka hem.”
”Jag med!” sa Alex.
Martin log och rufsade om pojkens hår. Sedan ställde han ner flickan på golvet.
”Nu åker vi hem så att du får vila, Maxie. Och sen äter vi nåt extra gott till middag ikväll.”
”Låter bra, tycker jag.” sa Alex.
Det tyckte Maxine också.
Familjen sa hej då till skolsköterskan och gick mot omklädningsrummen för att hämta barnens kläder och ryggsäckar.


***
”Vi ska åka och bowla nästa vecka.” berättade Alex när de gick till bilen en stund senare.
Maxine nickade glatt.
”Cool, va? Som belöning för att vi var så awesome på idrottslektionen idag.”
Martin log.
”Vad kul!”
Barnen nickade och log stort.
”Yep!” sa Maxine. ”Och vet du, pappa, Alex är snabbast i klassen, av killarna. Och Gregory med. Dom delar första plats i löpningen.”
”Grattis, lilla gubben!” sa Martin stolt och kramade om pojken. ”Bra jobbat.”
”Tack!” sa Alex och stoltheten lyste om den lilla killen. ”Och Maxie är snabbast av tjejerna.”
”Jag är super-stolt över er båda.” log Martin.

Skrivpuff - 7 April 2017 - 8

*
Martin kramade Maxine länge, försiktigt för att inte göra henne illa. Den lilla tösen kändes så bräcklig.
Hade hon blivit ännu tunnare den senaste tiden…?
”Hur gick det på sjukhuset igår då, Maxie?”
Flickan log lite.
”Dr. Kimble undersökte mig och tog några liter blod. Dom ska nog mata vampyrerna på sjukhuset.” sa hon skämtsamt, med lite fniss i rösten.
”Överdriv…” småsjöng Alex och himlade sig.
Fast han fnissade också, han gillade ju sin systers knashumor.
I nästa sekund slocknade dock leendet i barnens ansikten, för Maxine grimaserade plötsligt av smärta igen. Hon tog sig om handleden igen och gnuggade den.

”Älskling, har du ont?” ville pappa veta.
Tveksamt nickade Maxine. Motvilligt berättade hon att det gjorde lite ont i skelettet och lederna ibland.
Martin höll sin lilla dotter intill sig och kramade henne igen, medan oron växte allt mer.
Joanne hade berättat för honom om blåmärkena på dotterns rygg, och om näsblodet och läkarbesöket.
Och nu hade flickan blivit trött och andfådd också - och så smärtan i lederna. Tanken på dessa symtom var skrämmande.
Martin befarade att varje förälders mardröm höll på att slå in.

Skrivpuff - 7 April 2017 - 7

*
Medan de väntade på pappa Martin stod Alex vid fönstret och tittade ut, på skolgården och lekande ungar.
Maxine suckade och försökte se uttråkad ut. Förmodligen för att maskera hur trött hon var, gissade skolsköterskan. 
Hon blev lite bekymrad när flickan höll sig om handleden, som om hon hade ont i den.
”Maxine, raring, har du ont här?” frågade hon och började försiktigt undersöka flickans handled.
Maxine såg motvillig ut. Men till slut nickade hon.
”Lite.” grimaserade hon.
Ett tag såg det ut som flickan skulle säga något mer, men hon avbröts när det knackade på dörren.

Sköterskan öppnade och släppte in en man med vänligt och varmt utseende.
”Pappa!” ropade barnen unisont och rusade fram till honom.
”Hej, mina älsklingar!” skrattade Martin Clarke och kramade om Alex och Maxine.
Sedan lyfte han upp Maxine och såg länge på hennes bleka lilla ansikte.
”Hur är det med dig då, Tiger?” frågade han bekymrat.
”Jag blev lite trött under fys-passet bara.” suckade flickan.
Martin mötte Alex blick och oron i pojkens stora blå ögon fick honom att förstå att Maxine mådde mycket sämre än hon ville säga.

Skrivpuff - 7 April 2017 - 6

*
Alex fick - som tur var - ingen läskig spruta av skolsköterskan.
Det hade han inte väntat sig heller, men blotta tanken på en vass nål i armen fick honom att rysa av fasa.
Han fick bara ett vänligt leende och en mjuk klapp på kinden.
Och så ett glas vatten.
Hon måste sett på mig hur törstig jag är… tänkte pojken och drack girigt upp varenda droppe i plastglaset.
”Jag har ringt till era föräldrar.” sa skolsköterskan till Alex och Maxine. ”Och er pappa kommer hit om en liten stund.”

”Jaaaa…!”
Syskonen Clarke såg så lyckliga ut nu att skolsköterskan blev alldeles varm om hjärtat. Hon antog att barnens pappa hade varit bortrest och att de saknade honom.
Hon fick snart en bekräftelse på sina tankar.
”Pappa har varit bortrest med sitt jobb i två dagar, så vi längtar lite efter honom.” sa Maxine.
Hennes bror nickade, ivrigt instämmande.

Skrivpuff - 7 April 2017 - 5

*
Alex kom inrusande på skolsköterskans rum och glömde helt av att knacka på dörren.
Först när han stod där, mitt inne i rummet, kom pojken på hur oartig han varit. Han stannade upp och skakade på huvudet åt sig själv.
Komma instormande som en tornado på det här sättet…
Hur ouppfostrad var han egentligen…?

Pojken rodnade lite och stammade fram en ursäkt.
Men till hans lättnad blev inte skolsköterskan det minsta irriterad på honom. Hon bara log snällt och ledde in honom till ett mindre, angränsande rum.
Där låg Maxine på en brist och vilade.
Hon såg ganska blek och trött ut, men när hon fick syn på sin bror sken hon upp som en sol och satte sig upp.
”Hej, brorsan! Vad gör du här…?!”

”Hälsar på dig såklart, dummer.” fnissade Alex. ”Vad skulle jag annars göra här?”
Maxine fnissade också och ryckte på axlarna.
”Inte vet jag… tänkte att du kanske var sugen på att få en spruta.” flinade hon.
Alex såg förskräckt ut för ett ögonblick.
”En spruta…?! Aldrig i livet!”

Skrivpuff - 7 April 2017 - 4

*
En annan lärare såg till klassen medan idrottslärare tog med sig Maxine till skolsköterskan.
”Vad är det för fel med Maxie…?” frågade Gregory och såg oroligt på Alex.
”Vi vet inte.” sa Alex och ryckte ledset på axlarna. ”Läkaren sa att provsvaret kommer nästa vecka.”
Han svalde och Gregory gissade att kompisen hade gråt i halsen.
”Jag känner på mig att det är nåt riktigt dåligt…” fortsatte Alex med grötig röst.
Han blev alldeles kall inombords nu när han mindes blåmärkena som prydde hans systers ryggrad och näsblodet från igår morse.
Både Gregory och Holly kramade om honom.
”Vi får hoppas att det inte är nåt farligt med Maxie.” sa Gregory.

Fler klasskamrater kom fram till dem och ville trösta Alex.
Alex uppskattade kompisarnas omtänksamhet, men all snällhet blev lite för mycket för honom, så till slut gled han ur deras omfamningar och backade undan.
Sedan vände han sig om, för att ingen skulle se att han var på vippen att börja gråta.
"Jag… jag går och ser hur det är med Maxie." sa han och började springa mot skolbyggnaden.
Kvar stod klasskamraterna. Barnen kände sig ledsna och oroliga. Och maktlösa.
"Men alltså…" sa Gregory. "Våran lilla Maxie kan bara inte vara allvarligt sjuk… det vore helt fel ju - och jäkligt orättvist."

Skrivpuff - 7 April 2017 - 3

*
Idrottsläraren satte sig intill flickan och lade armen om henne.
"Vi om ju överens om att du skulle ju ta det lugnt idag, Maxine. Din mamma för mig berättade att du var på läkarbesök igår och tog några prover...”
Maxine nickade och suckade tungt.
”Men det är så tråkigt att ta det lugnt…!” klagade hon. ”Och vi var ju tvungna att göra det här fys-testet.”
Maxines bästis Holly slog sig ner hos dem.
”Jo, men din hälsa är mycket viktigare, Maxie.”
Idrottsläraren sa att hon höll fullständigt med om det.
”Dessutom blödde du näsblod i går morse. Så det var dumt av mig att låta dig vara med på gympan idag.” tillade hon och studerade oroligt flickan.

Maxine log lite.
”Fast jag ville ju vara med idag - och jag mådde okej innan jag började springa. Så du behöver inte klandra dig själv.”
Idrottsläraren besvarade leendet och den ganska lillgamla och rara kommentaren, men det märktes tydligt att hon var orolig för den här lilla tösen.
”Hmmm… det är nog bäst att du får gå till skolsköterskan och vila lite.”
Maxine suckade igen och mumlade att hon inte var gjord av glas.
Men hon kände sig helt slut, och lite vila lät inte helt dumt ändå.

Skrivpuff - 7 April 2017 - 2

*
”Bra jobbat, ungar! Jag är så stolt över er!” hejade idrottsläraren medan barnen sprang sina 50 meter.
Hon möttes av stora, glada leenden och blickar fulla med kämparglöd.
Taniga lilla Alex och den något gängligare Gregory tog i lite extra och fick bäst tid av killarna. De kom i mål samtidigt som Maxine, som var långt före de andra tjejerna.
”Herregud…!” skrattade idrottsläraren imponerat. ”Ni kämpar ju som ni skulle vara med i OS!”
När alla hade sprungit klart fick de lov att ta en kort paus, för att pusta ut och dricka sportdryck som läraren tagit med sig åt dem.
Och sedan imponerade Alex och Maxine igen, genom att stå - och gå - på händer.

”Är ni säkra på att ni inte är cirkus-ungar…?” skojade Gregory.
Alla skrattade.
Maxine skakade på huvudet.
”Inte helt säker faktiskt.” flinade hon. "Vi kan ha rymt från en cirkus."
Hon skrattade med de andra, men så började hon hosta istället och drog efter andan, som om hon hade fått svårt att andas.
Alex såg bekymrat på sin syster.
”Du skulle nog ha tagit det lite lugnare, Maxie…”
”Äsch… jag mår bra.” sa Maxine.
Hon försökte låta pigg och kavat, men flickan lät ovanligt andfådd och hon sjönk trött ihop på marken. 
Hennes tunna lilla kropp verkade oförmögen att orka göra något mer.

Skrivpuff - 7 April 2017 - 1

*
Oförmögen

Sun City School, Sun City, California.
September 2006.

Vid varje terminsstart fick eleverna på Sun City School utföra fysiska konditionstest på idrottslektionen. Den här dagen var det dags för (foster)syskonen Alex och Maxine Clarke och deras klasskamrater, ett gäng nyblivna 8:or.
De skulle bland annat: göra armhävningar och springa 50 meter på så kort tid som möjligt.
Och de som ville, eller kunde, stå på händer fick gärna göra det också, men det var ingen krav.

”Ungar, om ni utför alla övningar idag och sköter er ordentligt, så går vi och bowlar nästa vecka - istället för vanlig lektion.” lovade idrottsläraren, som ville peppa ungarna inför dagens ganska tuffa övningar.
Hon log ett stort leende när en hel klass med Junior High-ungar jublade och tjöt av glädje. Flera av dem älskade bowling.
Ungarna var, minst sagt, taggade till max när de sprintade iväg.
Belöning kunde vara en bra motivering.

Skrivpuff - 4 april 2017 - #1: Holly & Maxine

Ta en bok. Välj en slumpmässig mening i mitten av boken. 
Skriv en text baserad på meningen. Du bestämmer själv hur trogen ursprungsmeningen du vill vara. Dina tankar och associationer är det viktiga Berätta gärna vilken bok du valt.

”På baksidan av låret är ett blåmärke stort som ett halvdollarmynt, ett körsbär som har satt en fläck genom tyget.”

— Allt för min syster av Jodi Picoult



---

Sun City Aqua Park, California. September 2006.

Holly

”Vi hinner nog åka en gång till innan det är dags att dra hem!” ropade min bästis Maxine till mig, samtidigt som hon simmade bort till poolens ena långsida, där stegen fanns.
"Yay!" svarade jag glatt. "Vilken rutschkana ska vi ta?"
Maxine var framme vid bassängkanten nu.
"Den." sa hon och pekade på den breda blå rutschkanan, den med flera banor att åka på.

Hon tog tag i stegens räcke för och började klättra upp.
Då upptäckte jag något på henne som inte hade sett förut - ett nästan 3 centimeter stort blåmärke på baksidan av ena låret.
"Vad har du gjort där?" frågade jag och petade försiktigt Maxine på låret.
Hon rynkade förbryllat pannan.
"Va…? Vaddå?"
"Blåmärket. Stort som en 50-centare."

Nu stod Maxine på bassängkanten.
"Äsch, jag har väl gjort illa mig på något bara. Du vet ju hur jag klänger omkring." sa hon, hur lugnt som helst, och log brett mot mig.
Jag log tillbaka.
"Jo, jag vet. Du är som ett litet djungeldjur. Men det måste ha gjort ont, att få det där märket…?"
Jag kunde inte få blåmärket ur tankarna, det såg så otäckt ut.

Maxine ryckte på axlarna.
"Inte vet jag. Jag minns ju inte ens hur jag fick det, så det är väl inget att böla för."
Hon gick med beslutsamma steg mot rutschkanorna.
"Kom nu då, så vi hinner fram innan parken stänger." skojade hon.
Maxines glada skratt spred sig över poolområdet.

Detta var den sista söndagen på vårt härliga sommarlov.
Söndagen den 3 september 2006.
Detta var också sista dagen allt var normalt i våra liv, särskilt för Maxine (underbara lilla Maxie, som inte ens hade fyllt 13 då) - men också för oss som älskar henne.
// Holly

Skrivpuff - 8 Augusti 2016

*
Avsluta

Sun City, California. Våren 2011.

"Försökte du avsluta ditt liv, Alex?"
Psykologens blick flyttades långsamt från tonårspojkens bandagerade vänsterarm till hans blå ögon.
Detta fick 17-årige Alex att skruva på sig av obehag.
Nä, men jag skulle vilja avsluta den här jäklarns sessionen... tänkte han.
"Jag försökte inte ta livet av mig, om det var det ni menade." svarade han så behärskat han kunde.
Pojken suckade. Hur många gånger skulle han behöva säga de orden?
"Du skar dig i handleden med din fosterfars rakblad." fortsatte psykologen.
Alex nickade sakta och behöll sitt lugn, fast innerst inne ville helst han skrika och storma ut ur mottagningsrummet.
Men gör jag det blir jag väl inspärrad...

"Jag hade nån sorts ångestattack den där kvällen." förklarade Alex. "Smärtan från rakbladet tog liksom bort ångesten."
Han drog ner tröjärmen över det vita bandaget.
Psykologen antecknade något.
"Mhmmm..."
Sedan såg hon på pojken igen.
"Får du ofta ångest?"
Alex funderade.
"Ibland."
Det var inte helt sant. Han fick ångest oftare än ibland.
Men det ville han inte säga till den här främmande kvinnan som fick betalt för att snoka i hans liv.

"Skadar du dig själv ofta?" blev nästa fråga.
Alex skakade på huvudet.
"Får jag gå nu?" frågade han och började resa sig från stolen.
"Vi har tolv minuter kvar." sa psykologen. "Men jag kan inte tvinga dig att stanna."
En lättad pojke gick mot dörren.
"Ska vi sätta upp en tid till nästa vecka?" sa psykologen.
Alex magra kropp stelnade till.
Nej! Han ville inte sätta upp en ny tid. Han ville aldrig mer komma hit.
"Ta inte illa upp, Dr. Wallace..." sa Alex tvekande. "men jag brukar prata med mina vänner och min familj när jag mår dåligt och dom hjälper mig."
Dr. Wallace log.
"Jag tar inte illa upp. Det är bra att du har din familj och dina vänner, men det kan vara bra att ha en icke närstående att prata med också."
Alex bet sig hårt i underläppen, så där som han ofta gjorde när han var fundersam eller bekymrad.
Just nu var han bekymrad. Han skulle tydligen inte slippa den här damen...

"Vet du vad, Alex," sa Dr. Wallace. "kom hit nästa måndag igen. Tycker du inte att jag hjälper dig då så får du slippa framtida sessioner hos mig. Låter det bra?"
Alex drog en suck av lättnad. Han log blekt och nickade.
"Tack." sa han matt.
Dr. Wallace gick fram till pojken och gav honom ett visitkort.
"Och om du mår dåligt ska du inte tveka att ringa mig."
Alex tog kortet, tackade igen och lämnade rummet.
Visitkortet hamnade i närmsta papperskorg.

I väntrummet satt Alex bästa tjejkompis Holly och väntade på honom.
När hon såg hur bedrövad och trött hennes älskade Alex såg ut, reste hon sig snabbt och gav honom en kram.
"Precis vad jag behövde." sa Alex och log.
Holly log och smekte hans hår.
"Vill du ha en kram till?"
Alex nickade.
"Ja, det vill jag. Men vi åker hem först, va? Jag vill inte vara kvar här."
Holly nickade.
"Ja, det gör vi. Kom, min älskling."
Hon lade armen om hans midja och så gick de båda tonårs-vännerna ut från mottagningen.

Skrivpuff - 11 Maj 2015 - del 3

*
Det var en glad liten Alex som kom till skolan på måndagen. Han var ivrig över att återse sina vänner och sin jämnåriga fostersyster Maxine.
Han visade stolt upp de nya skosnörena och berättade om helgen och pizza-kalaset.
"Och vet ni... jag har godis kvar." viskade han till Maxine och bästisen Holly. "Ni får smaka efter skolan om ni vill."
Flickorna log och sa att han var gullig som var så generös.
Alex, Maxine och Holly längtade efter godiset och fnissade åt att de hade en hemlighet.

Ett par klasskamrater kom nu fram till Alex och hans vänner och ställde sig i en klunga runt dem.
"Har du slutat gråta nu?" sa en pojke och flinade försmädligt.
Alex bara blängde på honom.
"Vi såg ju hur du satt och lipade igår... Buhuhu...!"
På överdriver manér imiterade retstickorna någon som gråter.
"Alex är en lipsill! Alex är en lipsill!" sjöng de och skrattade hånfullt.
"Är jag inte alls!" fräste Alex. "Håll truten!"
Men de höll inte truten, det var ju super-kul att reta Alex som alltid blev så ledsen och arg..

När de pojkarna fortsatte med sin retsamma sång blev Alex vrålarg.
Han brydde sig inte om att han var mindre och lättare, utan kastade sig emot dem.
Självklart slog och knuffades de större pojkarna tillbaka och snart hade ett vilt slagsmål utbrutit bland 9- och 10-åringarna.
Maxine var lika liten och tanig som Alex, men det avskräckte inte henne från att hjälpa till.
Hon stod nämligen alltid på sin brors sida och hon var inte rädd för att slåss lite, om nöden krävde det.
Inte förrän en lärare kom springande och stoppade dem lugnade barnen ner sig.

"Ingen har rätt att kalla mig lipsill!" sa Alex när läraren frågade hur allt hade startat.
"Näää, det får man inte göra!" instämde Maxine.
Hon lade armen om sin Alex.
"Jag förstår så väl att ni blir arga när nån retas. Men det är aldrig rätt att slåss, det vet ni." förmanade läraren.
"Meh...! Om man är dum mot min brorsa får man på plytet, så det så." sa Maxine med emfas.
Den lilla tuffingen knöt nävarna.

Skrivpuff - 11 Maj 2015 - del 2

*
Dede tog med sig den snyftade pojken till en parkbänk, där satte hon honom i sitt knä och kramade honom.
”Jävla skosnören...!" sa Alex ilsket. "Dom går upp hela tiden."
Dede strök honom över håret.
” Ska vi inte klippa av dom en bit då?" föreslog hon.
Alex ruskade på huvudet.
"Nä... dom blir rufsiga då."
"Du menar att dom fransar sig i ändarna...?" log Dede.
Alex nickade. Han torkade tårarna och såg länge på sin älskade barnvakt.
"Mamma ska köpa nya skosnören, men vi har inte hunnit med det än."
Dede föreslog att de kunde gå och köpa ett par nya, coola skosnören åt honom nu. Det ville Alex gärna göra.

"Men först ska vi gå hem och tvätta dina stackars knän och sätta på plåster." sa Dede. "Och du kanske ska byta om till långbyxor, för det börjar bli lite kyligt ute nu."
Alex rynkade bekymrat pannan.
"Men pizzan då...?"
Dede log och kramade honom.
"Vi hinner med pizza också, så klart. Först plåstrar vi om dig och tar på långbyxor, och sen ska vi fixa skosnören."
Alex nickade.
"Glöm inte pizza!" påminde han, för säkerhets skull.
"Nej då, sötnöt, det glömmer jag inte." log Dede. "Vi ska äta en riktig festmåltid. Med pizza, läsk och glass."
Samtidigt som hon räknade upp allt de skulle festa på kittlade hon Alex.
Och hon lyckades locka fram ett leende hos honom - och till slut lyckliga små fnissningar.

Skrivpuff - 11 Maj 2015 - del 1

*
Trilla

Paradise, California. Hösten 2002.

En varm och solig söndag var 9-åriga Alex på stadens höstmarknad med sin barnvakt, 16-åriga Dede.
Alla färgglada frukter och grönsaker fascinerade pojken, men det han tyckte var mest kul var att han fick godis - något han annars bara fick på fredagar eller lördagar.
"Det är bra när barnvakter skämmer bort en." tyckte Alex.
Dede skrattade och rufsade om i hans hår.

När Alex tröttnade på att gå runt bland alla marknadsstånd bestämde de att de skulle gå till en pizza-restaurang som låg i köpcentret.
På vägen dit fick Alex för sig att han skulle stila lite för Dede och visa hur fort han kunde springa.
Det kunde gått bra - om det inte hade varit för skosnörena...
Alex märkte inte att de hade gått upp och när han sprang som fortast snubblade han på dem. Han föll till marken med en duns.

När Dede kom framrusande till Alex satt han och tittade på sina nakna knän, som nu var alldeles uppskrapade av asfalten.
"Men Alex, lilla gubben...! Hur gick det?"
Dede böjde sig bekymrad över honom.
Pojkens tunna lilla kropp skakade och snyftande ljud hördes från honom.
"Gör det mycket ont?" frågade Dede.
Alex nickade.
Nu syntes tårar i hans långa ögonfransar, trots att pojken kämpade hårt för att inte börja gråta.

Skrivpuff - 10 Maj 2015

*
Mastodontisk

Sun City High School.
Sun City, California. Våren 2011.

Det uppstod ofta intressanta, och stundtals hetlevrade, diskussioner bland eleverna i Miss Barclays klass.
Den här dagen pratade tonåringarna om självskadebeteende.
Några uttryckte tydlig att de tyckte att detta var "en ganska överdramatisk sak att syssla med". Och de ansåg att ungar som skar sig bara krävde uppmärksamhet.
"Ja precis, en larvig tjejgrej helt enkelt." fnyste en av killarna.
"Det finns faktiskt killar som skär sig också." påpekade en tjej.
Alex brukade delta i klasskamraternas diskussioner och komma med åsikter, men nu var han tyst och verkade nästan frånvarande.
Hans kompis Libby klappade honom på knät.
"Är du okej, sötis?"
Alex nickade och gav henne ett litet leende för att försäkra att han verkligen var okej. Men han kände sig illa till mods och en aning skamsen...
Plötsligt tedde sig hans skada, ett långt skärsår på underarmen, alldeles mastodontisk.
Och trots att Alex visste att det var den mörka delen av hans psyke som spelade honom ett elakt spratt, blev han nästan övertygad om att såret lyste eldrött och talade om för alla att det existerade.
Åh... vad han ville slita loss de där dumma stygnen...!

Holly lade märke till att Alex sneglade ner på sin arm. Han svalde och täckte den skadade delen med sin friska hand, trots att vit gasväv dolde det fula såret och stygnen.
Holly satte sig intill sin älskade vän och lade armen om honom.
"Vill du gå ut en stund?" viskade hon.
Alex nickade och gav henne ett tacksamt leende.
De två bästa vännerna slank ut ur klassrummet och fortsatte ut på skolgården, så att Alex kunde få ta lite frisk luft.
"Jag är okej." sa Alex när Holly såg oroligt på honom. "Minnena slår till ibland bara... och så blir jag liksom lite rädd att alla ska få reda på att jag själv har orsakat skadan på min arm."
Pojken suckade.
"Jag menar, du hör ju hur dom snackar där inne... överdramatiskt och uppmärksamhetskrävande och allt det där..."

Holly lindade armarna om hans magra kropp.
"Jag förstår att du blir orolig att alla ska få veta, älskling." sa hon ömt. "Men vi som vet säger inget."
Det var bara Alex allra närmaste vänner och hans familj som visste att han för ett tag sedan skurit sin underarm med ett rakblad.
Alex nickade.
"Jag vet Holly. Mina hemligheter är alltid säkra med er."
Holly nickade.
"Det vet du, Alex. Och du, alla som snackar så där dumt har ingen aning om vad ångest och oro innebär..."
"Nej..." instämde Alex. "Tack för att du alltid stöttar mig i allt, Holly."
Holly började nästan gråta, så rörd blev hon.
"I'm there for you, babe." log hon och strök Alex mjukt över kinden.
Alex log. Han lindade blygt armarna om Holly och gav henne en lång kram.

Sedan såg han fundersam ut.
"Hmmm... vi kanske ska gå in igen, innan alla börjar undra vart vi har tagit vägen?"
Holly höll med honom.
Men när de skulle gå in i skolbyggnaden igen tvekade Alex en aning, så hon lade armen om hans midja och drog med sig honom.
"Kom med nu, innan Miss Barclay skickar ut en räddningspatrull efter oss."
Det lilla skämtet fick Alex att dra på smilbanden och snart skrattade han lite.

Klicka på cutting-bilderna, så syns texten bättre

*

Skrivpuff - 7 Maj 2015 - del 4

*
De tre ungdomarna satt i soffan i Hollys vardagsrum och åt sitt mellanmål.
Cassie kände sig trött av alla känslor, men hon kände sig också lättad.
Hon hade vågat och orkat prata ut och hon visste att Marissa var okej.
"Ibland känner jag mig så svag när jag gråter..." erkände Cassie.
Alex lade beskyddande armen om henne igen.
"Det är bara för att dina mobbare använder dina känslor emot dig."
Han såg henne allvarligt i ögonen.
"Men du syrran, det är faktiskt starkt att du vågar visa att du har känslor. Det är ingen svaghet."
Cassie nickade.
"Tack brorsan."

Holly log ömt mot Alex och strök honom över ryggen.
"Du borde lyssna på dina egna råd, sötis."
Alex såg lite frågande på henne.
Holly förklarade.
"Du brukar ju själv tycka att du är svag för att du är känslig. Så när du blir retad kämpar du för att hålla inne med alla ledsna känslor och blir förbannad istället."
Alex funderade på detta en stund.
"Du har rätt, Holly. Jag gör faktiskt så..."
Holly log ömt och rufsade honom i håret.
"Mmmm... fast du är verkligen inte svag, Alex. Tvärtom, du är en av de starkaste personer jag känner. Och det är du också, Cassie."

Alex och Cassie kände sig rörda och stolta och båda syskonen log blygt.
"Tack." mumlade Alex lite generat.
Holly kysste honom på kinden.
"Du är fin du."
Cassie började fnissa när hennes bror rodnade lätt.
"Sluta fnissa och drick din smoothie..." muttrade Alex.
Nu brast båda tjejerna i skratt. Och till slut skrattade Alex också.
"Sötnos." sa Holly kärleksfullt och gav honom en kram.

Skönt man kan få en så här fin och mysig eftermiddag trots en jobbig skoldag... tänkte Cassie.
"Vad tänker du på?" frågade Alex.
"Att jag är tacksam för att ni kan vända en hemsk dag till en bra." svarade Cassie.
Hon såg att Alex blev väldigt rörd av hennes ord.
"Fint sagt, Cassiebear. Fast du är minst lika bra på att få folk att må bra, så det så!"
"Det håller jag verkligen med om." sa Holly.
Nu var det Cassies tur att rodna lite.
"Tack." sa hon blygt. "Ni är underbara."