*
Det var en glad liten Alex som kom till skolan på måndagen. Han var ivrig över att återse sina vänner och sin jämnåriga fostersyster Maxine.
Han visade stolt upp de nya skosnörena och berättade om helgen och pizza-kalaset.
"Och vet ni... jag har godis kvar." viskade han till Maxine och bästisen Holly. "Ni får smaka efter skolan om ni vill."
Flickorna log och sa att han var gullig som var så generös.
Alex, Maxine och Holly längtade efter godiset och fnissade åt att de hade en hemlighet.
Ett par klasskamrater kom nu fram till Alex och hans vänner och ställde sig i en klunga runt dem.
"Har du slutat gråta nu?" sa en pojke och flinade försmädligt.
Alex bara blängde på honom.
"Vi såg ju hur du satt och lipade igår... Buhuhu...!"
På överdriver manér imiterade retstickorna någon som gråter.
"Alex är en lipsill! Alex är en lipsill!" sjöng de och skrattade hånfullt.
"Är jag inte alls!" fräste Alex. "Håll truten!"
Men de höll inte truten, det var ju super-kul att reta Alex som alltid blev så ledsen och arg..
När de pojkarna fortsatte med sin retsamma sång blev Alex vrålarg.
Han brydde sig inte om att han var mindre och lättare, utan kastade sig emot dem.
Självklart slog och knuffades de större pojkarna tillbaka och snart hade ett vilt slagsmål utbrutit bland 9- och 10-åringarna.
Maxine var lika liten och tanig som Alex, men det avskräckte inte henne från att hjälpa till.
Hon stod nämligen alltid på sin brors sida och hon var inte rädd för att slåss lite, om nöden krävde det.
Inte förrän en lärare kom springande och stoppade dem lugnade barnen ner sig.
"Ingen har rätt att kalla mig lipsill!" sa Alex när läraren frågade hur allt hade startat.
"Näää, det får man inte göra!" instämde Maxine.
Hon lade armen om sin Alex.
"Jag förstår så väl att ni blir arga när nån retas. Men det är aldrig rätt att slåss, det vet ni." förmanade läraren.
"Meh...! Om man är dum mot min brorsa får man på plytet, så det så." sa Maxine med emfas.
Den lilla tuffingen knöt nävarna.
Det var en glad liten Alex som kom till skolan på måndagen. Han var ivrig över att återse sina vänner och sin jämnåriga fostersyster Maxine.
Han visade stolt upp de nya skosnörena och berättade om helgen och pizza-kalaset.
"Och vet ni... jag har godis kvar." viskade han till Maxine och bästisen Holly. "Ni får smaka efter skolan om ni vill."
Flickorna log och sa att han var gullig som var så generös.
Alex, Maxine och Holly längtade efter godiset och fnissade åt att de hade en hemlighet.
Ett par klasskamrater kom nu fram till Alex och hans vänner och ställde sig i en klunga runt dem.
"Har du slutat gråta nu?" sa en pojke och flinade försmädligt.
Alex bara blängde på honom.
"Vi såg ju hur du satt och lipade igår... Buhuhu...!"
På överdriver manér imiterade retstickorna någon som gråter.
"Alex är en lipsill! Alex är en lipsill!" sjöng de och skrattade hånfullt.
"Är jag inte alls!" fräste Alex. "Håll truten!"
Men de höll inte truten, det var ju super-kul att reta Alex som alltid blev så ledsen och arg..
När de pojkarna fortsatte med sin retsamma sång blev Alex vrålarg.
Han brydde sig inte om att han var mindre och lättare, utan kastade sig emot dem.
Självklart slog och knuffades de större pojkarna tillbaka och snart hade ett vilt slagsmål utbrutit bland 9- och 10-åringarna.
Maxine var lika liten och tanig som Alex, men det avskräckte inte henne från att hjälpa till.
Hon stod nämligen alltid på sin brors sida och hon var inte rädd för att slåss lite, om nöden krävde det.
Inte förrän en lärare kom springande och stoppade dem lugnade barnen ner sig.
"Ingen har rätt att kalla mig lipsill!" sa Alex när läraren frågade hur allt hade startat.
"Näää, det får man inte göra!" instämde Maxine.
Hon lade armen om sin Alex.
"Jag förstår så väl att ni blir arga när nån retas. Men det är aldrig rätt att slåss, det vet ni." förmanade läraren.
"Meh...! Om man är dum mot min brorsa får man på plytet, så det så." sa Maxine med emfas.
Den lilla tuffingen knöt nävarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar