Rainbow House Orphan Shelter
New York. December 1989.
Dr. Friedman
Dagen före Nyårsafton gick jag till Rainbow House, barnhemmet där mina yngsta patienter någonsin; Blue Danelli, hans tvillingsyster Dani och deras kusin Nikki, nu bodde.
Blue var inte alls lika tillmötesgående som vid vår första session. Pojken satt på golvet i lekrummet och ritade och han tittade bara upp på mig en gång.
Dani var också avståndstagande och fjär. Hon ville inte låta mig komma nära hennes bror till en början. Hon var vaksam och mycket bestämd.
Nikki tog skydd hos barnhemsförståndaren och verkade alldeles förskräckt.
Stackars små ungar... alla främlingar måste te sig hotfulla efter allt de varit med om...
Jag slog mig ner på golvet, en liten bit ifrån Blue. Jag tittade intresserat på hans teckning.
"Blue älskar att rita." berättade en ung tjej, en av barhemmets pedagoger. "Jag slår vad om att han blir konstnär en vacker dag. Och för att bara vara två år är hans teckningar väldigt bra och sofistikerade."
Hon strök Blue över håret.
"Vad ritar du idag, Blue?"
Pojken såg ner på sin teckning, något som påminde om en drake, eller kanske ett monster. De långa spetsiga på varelsen detaljerna tolkade jag som huggtänder.
Hans bild var verkligen sofistikerad.
Jag ryste...
Då kom Dani fram till mig. Hon lade en tygdocka i min famn och såg allvarligt på mig.
Sedan satte hon fingret till läpparna och gav ifrån sig ett Ssssh-ljud, sådär som man gör när man vill att någon ska vara tyst - eller hålla en hemlighet...
Det knöt sig i magen på mig och jag undrade om mördaren hade gjort så åt henne.
Blue tittade upp, såg på oss länge, och fortsatte sedan med sin teckning.
"Vad fint du ritar." berömde jag.
Då såg pojken på mig med rädda ögon. Han blottade tänderna och krökte sina små fingrar till klor. Sedan morrade han.
Jag ryckte till.
Han ville uppenbarligen säga något med sin teckning och det monsterliknande lätet. Men vad?
"Mammas monster." sa Dani plötsligt.
Jag ryste igen. Var det mördaren som Blue höll på att rita?
Blue stoppade tummen i munnen och började gunga fram och tillbaka.
Deras unga pedagog höll om barnen och tröstade dem.
"Älsklingar..." sa hon med gråten i halsen. "Ni har sett alldeles för mycket."
Dani slog händerna för ögonen och gnydde.
"Pappa...!" snyftade hon bedjande.
Pedagogen såg på mig.
"Deras pappa kommer och hälsar på i morgon."
Jag nickade.
"Det är bra. Kommer deras far kunna ta hand om dom snart?"
Pedagogen skakade på huvudet.
"Jag vet inte. Det kommer nog dröja ett tag... och vi får se vad sociala myndigheterna beslutar."
Dani tog bort händerna från sitt ansikte och såg sig omkring.
"Gå pappa nu."
Lilltösen reste sig och började gå mot dörröppningen.
När hon blev upplockad av en annan pedagog skrek och grät hon.
"Dani ha pappa!" vrålade hon.
Blue började också gråta.
Jag satte honom i mitt knä och försökte trösta den ledsna och rädda pojken.
Men förgäves... under resten av mitt besök på barnhemmet storgrät tvillingarna.
Aldrig under mina sju år som psykolog hade jag blivit så skakad av några patienters öden som jag var nu.
Skulle jag någonsin kunna hjälpa barnen Danelli?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar