Skrivpuff - 10 Maj 2015

*
Mastodontisk

Sun City High School.
Sun City, California. Våren 2011.

Det uppstod ofta intressanta, och stundtals hetlevrade, diskussioner bland eleverna i Miss Barclays klass.
Den här dagen pratade tonåringarna om självskadebeteende.
Några uttryckte tydlig att de tyckte att detta var "en ganska överdramatisk sak att syssla med". Och de ansåg att ungar som skar sig bara krävde uppmärksamhet.
"Ja precis, en larvig tjejgrej helt enkelt." fnyste en av killarna.
"Det finns faktiskt killar som skär sig också." påpekade en tjej.
Alex brukade delta i klasskamraternas diskussioner och komma med åsikter, men nu var han tyst och verkade nästan frånvarande.
Hans kompis Libby klappade honom på knät.
"Är du okej, sötis?"
Alex nickade och gav henne ett litet leende för att försäkra att han verkligen var okej. Men han kände sig illa till mods och en aning skamsen...
Plötsligt tedde sig hans skada, ett långt skärsår på underarmen, alldeles mastodontisk.
Och trots att Alex visste att det var den mörka delen av hans psyke som spelade honom ett elakt spratt, blev han nästan övertygad om att såret lyste eldrött och talade om för alla att det existerade.
Åh... vad han ville slita loss de där dumma stygnen...!

Holly lade märke till att Alex sneglade ner på sin arm. Han svalde och täckte den skadade delen med sin friska hand, trots att vit gasväv dolde det fula såret och stygnen.
Holly satte sig intill sin älskade vän och lade armen om honom.
"Vill du gå ut en stund?" viskade hon.
Alex nickade och gav henne ett tacksamt leende.
De två bästa vännerna slank ut ur klassrummet och fortsatte ut på skolgården, så att Alex kunde få ta lite frisk luft.
"Jag är okej." sa Alex när Holly såg oroligt på honom. "Minnena slår till ibland bara... och så blir jag liksom lite rädd att alla ska få reda på att jag själv har orsakat skadan på min arm."
Pojken suckade.
"Jag menar, du hör ju hur dom snackar där inne... överdramatiskt och uppmärksamhetskrävande och allt det där..."

Holly lindade armarna om hans magra kropp.
"Jag förstår att du blir orolig att alla ska få veta, älskling." sa hon ömt. "Men vi som vet säger inget."
Det var bara Alex allra närmaste vänner och hans familj som visste att han för ett tag sedan skurit sin underarm med ett rakblad.
Alex nickade.
"Jag vet Holly. Mina hemligheter är alltid säkra med er."
Holly nickade.
"Det vet du, Alex. Och du, alla som snackar så där dumt har ingen aning om vad ångest och oro innebär..."
"Nej..." instämde Alex. "Tack för att du alltid stöttar mig i allt, Holly."
Holly började nästan gråta, så rörd blev hon.
"I'm there for you, babe." log hon och strök Alex mjukt över kinden.
Alex log. Han lindade blygt armarna om Holly och gav henne en lång kram.

Sedan såg han fundersam ut.
"Hmmm... vi kanske ska gå in igen, innan alla börjar undra vart vi har tagit vägen?"
Holly höll med honom.
Men när de skulle gå in i skolbyggnaden igen tvekade Alex en aning, så hon lade armen om hans midja och drog med sig honom.
"Kom med nu, innan Miss Barclay skickar ut en räddningspatrull efter oss."
Det lilla skämtet fick Alex att dra på smilbanden och snart skrattade han lite.

Klicka på cutting-bilderna, så syns texten bättre

*