Skrivpuff - 5 Oktober 2018

Skriv en text inspirerad av orden:
Granne och Kaos

Blue Creek, Minnesota. Juni 1996

Den lilla flickan stod utanför det vita spjälstaketet och tittade in i trädgården och på det vita huset med veranda.
Flickungens händer hade blivit alldeles svettiga, inte bara på grund av sommarvärmen; 29 grader, utan mest för att de kramade trästaketets spjälor. 
Hennes smaragdgröna ögon var stora och nyfikna och munnen lite öppen. Så såg hon ofta ut när hon var riktigt fast i sin koncentration.
Kanske stod hon och drömde om att själv få bo ett sådant hus en vacker dag.

Inne i grannhusets trädgård slängde en äldre man ifrån sig sina trädgårdshandskar och redskap och gick fram till flickan.
"Här finns inget för dig, flicka lilla. Gå du tillbaka till anstalten, där du hör hemma."
Mannen pekade upp mot den höga kullen, där det gamla barnhemmet Blue Creek Asylum låg.

Flickan släppte taget om staketet och tog ett steg bakåt. Hon torkade av handflatorna mot jeansshortsen och stirrade på gubben.
"Det är för jävligt att bo granne med ett dårhus." sa gubben. "Det blir bara kaos när föräldralösingarna kommer ner hit."
Så nära är det ju inte till Blue Creek Hill... tänkte flickan. Så himla störd kan han bara inte bli av oss. Och vi är nästan aldrig nere i stan...
Michelles små händer blev till arga knytnävar och hon fick lust att klippa till gubben rakt i plytet.
Men istället log hon ett bedrägligt rart leende.
"Isåfall tycker jag att du ska flytta, din stinkande gamla pisspotta." sa Michelle.
Och innan mannen hann säga något mer stegade flickungen iväg.

Michelle log brett för sig själv. Hon kände sig nöjd.
Nu skulle hon gå in till byn och köpa en stor mjukglass i den gammeldags butiken som ägdes av en snäll gubbe vid namn Walt. 
För just den här dagen var det Michelles födelsedag. 9 år blev hon - och hon tyckte att hon förtjänade något gott.
Att personalen på barnhemmet kanske saknade henne nu - i den bemärkelsen att hennes frånvaro gjorde dem arga - struntade hon högaktningsfullt i just nu.
Dessutom var det ingen på Blue Creek Hill som tyckte om henne, så då kunde hon lika gärna rymma en stund.
Michelle gick vidare och sjöng nynnade på Camptown Races. Det var annars en knasig och rätt glad liten sång, men i den lilla 9-åringens tappning lät den ganska creepy.

Skrivpuff - 24 oktober 2015

*
Rektangel


Blue Creek, Minnesota. Hösten 1992.


Michelle var trött på alla tester.
Varför höll de på så här hela tiden? Trodde de att hon var dum...?
Doktors-tanten hade frågat om färger och djur och allt möjligt.
Nu lade hon upp träklossar på bordsskivan.
"Michelle, kan du visa mig en kvadrat?"
5-åringen suckade lätt, men hon tog en kvadratisk kloss och höll fram den.
"Bra!" sa doktors-tanten uppmuntrande.
Det var väl inget svårt... tänkte barnet. Varför blir hon så glad över en dum gammal kloss...?!

"Kan du visa en rektangel nu?" frågade kvinnan.
Michelle svarade genom att ge psykologen en uttråkad blick.
Sedan valde barnet ut två kvadratiska klossar och satte dem intill varandra.
Leendet som nu lekte på flickans läppar var lite försmädligt.
Den unge polismannen som övervakade sessionen undertryckte ett leende.
Det här var en intelligent och kreativ unge.
Hon hade på sitt eget lilla vis gjort en rektangel.

Psykologen höll upp en verkligt rektangel-formad klass.
"Raring, det här är en rektangel."
Michelle lutade sig fram, satte armbågarna på bordet och vilade hakan i händerna.
"Klossar är för bebisar..." suckade hon. "Har du inga pussel?"
Nu log psykologen.
"Jo, jag har pussel. Vill du lägga ett?"
Michelle nickade.
Kvinnan gick fram till en hylla och plockade fram en kartong med ett pussel med Disney-motiv.
"Blir detta bra?" frågade hon när hon lade kartongen framför den lilla flickan.
Michelle studerade skeptiskt kartongen. Hon såg inte nöjd ut.
"Ge henne ett med fler bitar." föreslog polismannen. "Jag tror hon klarar pussel för 6-8-åringar."

Men nu brydde sig inte Michelle om pussel längre.
Hon började gå runt i rummet och såg sig omkring.
"Varför har du så många leksaker?"
"För att barnen som kommer till mig ska kunna leka med dom." förklarade psykologen vänligt. "Leksaker kan vara viktiga när jag ska hjälpa barn."
Lilla Michelle studerade länge den vänliga kvinnan.
Sedan sa hon med allvarlig och saklig röst:
"Men du kan nog inte hjälpa mig."

Grattis Michelle! 13/6 2012

*

Happy Birthday 
Michelle!

*

13 juni 2011: Grattis Michelle

*

Happy Birthday 
Michelle!

*

Intensity - 8

*
Kyle visade Ashlee det fullständigt felaktiga talet med tåget och bussen och Corals lösning.
Ashlee fnissade åt det och hon verkade genast piggare.

Snart satt Ashlee, Kyle, Max och Shirley och fnissade och småpratade.
Mrs. Rice misstänkte att deras prat inte alls hade med matematik att göra, men hon lät dem hållas.
Så länge de inte störde någon annan eller halkade efter kunde de få sitta och fnissa en stund.
Särskilt för Kyle och Ashlees skull; de kämpade alltid så hårt att de gott kunde få ta en liten paus.
*

Intensity - 7

*
Ashlee hade en dålig dag.
Hennes OCD verkade ha blivit värre nu under våren och den här morgonen hade hon kommit en halvtimme för sent till första lektion på grund av sina tvångstankar, som innebar att räkna trappsteg i skol-entréns stora trappa på ett speciellt sätt.
Den här morgonen hade tvångstankarna även tvingat henne till att räkna elevernas skåp på höger sida av korridoren.

Som tur var var Mrs. Rice en mycket vänlig och förstående kvinna som väldigt väl kände till Ashlees problem.
”Hur är det med dig idag, lilla gumman?” frågade Mrs. Rice.
Ashlee ryckte på axlarna.
Hon såg redan ganska trött ut och Mrs. Rice tyckte så synd om henne, att tyckte inte att flickan skulle behöva sitta och kämpa med sin mattebok i två timmar.
”Orkar du räkna nåt?” frågade Mrs. Rice mjukt. ”Eller vill du vila lite?”
Ashlee skakade på huvudet, drog till sig sin mattebok och satte igång med räkningen.
*

Intensity - 6

*
Kyles mattelärare Mrs. Rice fick sig ett gott skratt nästa dag när Kyle visade det felaktiga mattetalet och hon gillade Corals lösning.
”Jag gillar hur din syster och du tänker. Ni får guldstjärna båda två.” sa Mrs. Rice leende och gav Kyle en liten blinkning.
Kyle log tillbaka.
Sedan såg han ut att fundera på något.
”Mrs. Rice… är det nåt fel på min hjärna? Jag menar, är jag dum på nåt sätt?”
”Men kära vännen…!” utbrast Mrs. Rice, nästan förskräckt. ”Så får du inte säga. Du är absolut inte dum! Tvärtom; du är en väldigt intelligent pojke, Kyle."
Kyle log ett litet blygt leende, generad av berömmet.
"Du råkar bara ha svårt för matematik," fortsatte Mrs. Rice. "men du är inte dum för det. Har någon sagt det till dig?”
Kyle tvekade.
Till slut skakade han på huvudet.
”Nej.” ljög han.
”Det var tur det.” sa Mrs. Rice. ”Om säger någon att du är dum ska de få med mig att göra.”
Kyle log.
”Tack Mrs. Rice.”
*

Intensity - 5

*
”Mrs. Rice ger dig nog guldstjärna om du löser talet.” sa Coral.
”Mmmm, säkert Cor.” log Kyle. ”Som om det där skulle gå att lösa…”
”Vore kul om det gick.” sa Coral.
Och plötsligt sken Coral upp, som om hon fått en riktigt bra idé.
”Jo, det går att lösa!”
Kyle såg klentroget på henne.
”Vänta så ska jag visa dig.” sa Coral finurligt.
Hon klottrade ner något på ett papper.
”Ta da!” sa hon triumferande efter en stund.

Tåget från Blue Creek avgår klockan 17:20.
Det är framme vid Stillwater station klockan 18:30.
Ta sedan bussen från Stillwater klockan 18:45.
Du är framme i Clearwater klockan 19:50.

”Jag räknade inte in hur fort tåget går…” sa Coral med en lätt axelryckning. ”Men så där kan man faktiskt ta sig till Clearwater och tiderna stämmer.”

”Du är knäpp.” fnissade Kyle och petade Coral i sidan. ”Men tack för att du fick mig på bättre humör.”
”Any time, lillebror.” log Coral och kramade honom.
*

Intensity - 4

*
”Jag hatar läxor!” stönade Kyle en halvtimme senare. ”Den som uppfann matte borde straffas.”
”Jag håller med dig.” skrattade Coral.
Hon ställde sig intill sin bror som satt på sin skrivbordsstol.
”Kan jag hjälpa dig?”
”Ja tack.” muttrade Kyle.
Han sköt över matteboken till Coral.
”Vem bryr sig hur lång tid det tar för ett tåg att åka från Blue Creek till Stillwater?” sa Kyle trött.
Coral gav honom ett sympatiskt leende.
”Den som ska åka till Stillwater kanske?” sa hon.
Kyle suckade.

Coral började plötsligt fnissa.
”Vad är det som är så kul?” undrade Kyle.
Coral pekade på talet som Kyle kämpade med.
”Lyssna på det här.”
Coral läste högt ur matteboken:

Ett tåg till Stillwater lämnar Blue Creek station klockan 17:20
och kör 80 kilometer i timmen.
När är bussen framme i Clearwater?

Kyle började också skratta.
”Say what...?! Varifrån kom bussen?! Och Clearwater…? Tåget skulle väl till Stillwater?”
”Inte så konstigt att du blev förvirrad av det här talet, Kyle...” skrattade Elaine.
”Exakt!” skrattade Coral. ”Det är inte rätt nånstans!”
”Det tåget skulle inte jag vilja åka.” sa Kyle.
*

Intensity - 3

*
”Om du är klar med utfrågningen nu ska jag göra mina läxor.” sa Kyle.
”Läxor… sånt är för småbarn.” stönade Steven.
Sedan gav han Kyle ett litet illvilligt flit.
”Visst ja - du är ju en småunge!”
Kyle smålog och skakade på huvudet.
”Sa du nåt nyss, Steven...? Jag tyckte jag hörde ett irriterande surrande.”
Steven såg sur ut och lämnade rummet.

”Förstår ni att jag blir galen på honom!” utbrast Elaine när Steven var utom hörhåll.
Coral log och nickade.
Elaine suckade.
”Varför kan jag inte få ha dig som lillebror, Kyle?”
Kyle fnissade.
”Det får du. Flytta hit.”
*

Intensity - 2

*
”Men kom igen nu Kyle...” suckade Steven. ”Har du och din tjej ni nått ‘second base’?”
Kyle funderade på om han kunde Baseball-metaforerna.
First base var att kyssas, second base var hångel, eller kanske till och med mer, om han inte mindes helt fel.
Kyle skakade på huvudet igen.
”För det första är vi bara kompisar…”
”Ja säkert…” sa Steven.
Kyle blängde lite på Steven och fortsatte:
”Och för det andra är vi kanske lite för unga för... såna grejer...”
Steven skrockade och skakade på huvudet.
”Du är verkligen en liten unge, Kyle. Jag nådde second base med min tjej när jag var tolv!”
Kyle rullade med ögonen.
”Så fantastiskt.” mumlade han torrt.
Steven gav sin yngre kusin en medlidsam klapp på huvudet.
”Kyle, när du blir stor kommer du inse hur kul det är att hångla med sin tjej.”
”Och när du blir stor kommer du att inse att det finns viktigare saker här i livet.” kontrade Kyle.
Coral log mot sin lillebror och Elaine kvävde ett skratt.
*

Intensity - 1

Blue Creek.
Maj 2010

Steven såg på ett foto av Kyle och Ashlee som satt uppe på väggen i Coral och Kyles rum.
”Är det där din tjej?” flinade Steven.
”Det är min bästa tjej-kompis.” svarade Kyle.
”Tjej-kompis, men gud så himla gulligt.” skrockade Steven. ”Men kom igen Kyle, har du kysst henne?”
Kyle skakade på huvudet.
”Nja… hon kysste mig, på Nyårsafton.” mumlade han lite generat.
Coral fnissade. Hon mindes hur uppspelt, nervös och generad hennes lillebror hade blivit på Nyårsafton så fort hon nämnde Ashlee.
Kyle räckte ut tungan åt sin syster.
"Det var bara en liten kyss..." mumlade han.
"Mmmm..." fnissade Coral.

”Nice!” sa Steven. ”Har ni nått ‘second base’ än då?”
”Steven…” suckade Elaine. ”Låt Kyle vara...!”
”Men han kan väl svara!” fräste Steven.
Elaine himlade sig.
”Bra att du har gränser brorsan…”
”Äh, så farligt är det väl inte?”
”Nej då inte alls… genera folk är ju jättesnällt…” sa Elaine torrt.
Kyle log mot sin kusin.
”Det är lugnt, Elaine. Om han frågar för mycket svarar jag inte.”
Elaine såg på Coral och log.
”Måste vara skönt att ha en så klok brorsa. Hur är det att ha det...?”
Coral skrattade.
*

Födelsedags-special 13/6: Michelle

Grattis Michelle!

(Klicka på bilden för större version)

*

SkrivPuff: Utmaning 218 - 6 augusti

Skriv om att upptäcka detaljer.

Barnen stod storögda och rädda och såg på när den gamle mannen kom in i rummet och ställde ner sin slitna svarta väska på golvet.
Den lilla kämpade vilt när de stora höll i henne och drog upp tröjärmen. Hon sparkade, fäktade och morrade.
En vätskestråle sköt ut från sprutan. Den tjocka nålen närmade sig den tunna huden på flickans arm - redo att spruta in det lugnande medlet.

Den gamla mannen skrek plötsligt till och drog åt sig handen.
Barnen gick fram och tittade på läkarens hand. Där syntes ett vått, bågformat märke av barntänder.
Den lilla gled ur de vuxnas grepp som en liten klick smält smör. Hon satte sig på knä på golvet och tog upp något.
Plötsligt skrek läkaren igen. Denna gången när den lilla flickan med alla krafter körde in sprutan i hans lår.

Det lilla barnet började skratta. Hon var riktigt nöjd med det hon gjort.
Det var inget naturligt skratt för ett litet barn; högt och hest och hon slutade inte fastän de vuxna försökte lugna ner henne.
Ett av barnen berättade senare han trodde att den nya lilla flickan blivit besatt av demoner.

När barnet till slut lugnade ner sig blev tystnaden tät och otäck.
När de såg in i hennes ögon såg de att bortom den stadiga blicken fanns något onormalt, något som inte var friskt.
Det här var ett stört barn.

Flickan från ingenstans

När Officer Gordon ringt barnhemmet gick han in i rummet med tvåvägsspegeln.
”Du ska snart få komma till ditt nya hem.” sa han till den lilla flickan. ”Men först vill vi ställa några frågor, okej?”
Flickan såg uttryckslöst på honom.

Officer Gordon tog in flickan på sitt kontor.
Poliserna såg nyfiket på det mystiska barnet de hittat på motorvägen.
"Hur gammal är du?" frågade Officer Gordon.
Den lilla höll upp sin vänstra hand och spärrade ut fem fingrar.
"Är du fem år?" frågade Officer Gordon.
Barnet nickade.

"Ta över du." sade Officer Gordon till en kollega.

Officer Corn satte sig på en stol bredvid flickan.
"Och vad heter du?" frågade Officer Corn.
Flickan upptäckte en röd filtpenna på skrivbordet. Hon tog pennan och skrev på ett papper:

"Så du heter Michelle?" frågade Officer Corn.
"Nej, Donald Duck." svarade Michelle.
Alla i rummet skrattade.
Officer Corn gav den lilla flickan ett ansträngt leende. Sedan harklade han sig.
"Vad heter du i efternamn?" frågade han.
Michelle ryckte på axlarna.
"Okej." Corn suckade och fortsatte förhöret. "Varifrån kommer du?"
"Jag slår vad om tio dollar att hon säger min mammas mage.” viskade en av poliserna till sin partner.
Hans partner flinade.
"Ja, varför inte, Charles. Jag kan behöva en tia."
Michelle klottrade nu smiley-ansikten på pappret hon skrivit sitt namn på.
"Michelle, varifrån kommer du?" upprepade Corn.
"Min mammas mage." svarade Michelle sakligt, utan att titta upp från papperet.
Hela polisstationen nu brast ut i skratt.
"Charles, tio dollar, tack.” sa polismannen som hade slagit vad

Hans partner gav honom två fem dollarsedlar.
"Jag ger upp!" Corn suckade, klart irriterad av den lilla ungen som inte ville besvara hans frågor på det sätt som han förväntade.
Muttrandes något ohörbart lämnade han rummet.
Michelle tittade efter honom.
"Han inte verkade så värst glad." sa hon.
Poliserna skrattade igen; det här var en rolig liten unge.
Charles gav Michelle en av femdollar-sedlarna.
"Här har du, sötnos. Du förtjänar den."
"Tack, mister." sa barnet.
Hon tittade på sedeln och sade:
"Hello, Mr. Lincoln."

En kvinnlig polis knackade Officer Gordon på axeln.
”Gordon, de är här från Blue Creek Hill nu.”
Officer Gordon såg på Michelle.
”Dags att åka till ditt nya hem, lilla vän.”
Han sträckte ut sin hand mot flickan, men hon stoppade bestämt ner sina händer i fickan på sin grå munktröja.
De andra poliserna vinkade till henne och ropade adjö.
Michelle gick utan säga adjö eller vända sig om.

SkrivPuff: Utmaning 205 - 24 juli

Skriv om något litet.


Hon mindes en gång på biblioteket. När ingen såg smet hon in på vuxenavdelningen och botaniserade bland hyllorna.
Hon fick syn på en gammal bok. På ryggen stod det IDIOTEN.
Intresserad som hon var av titeln drog hon ut boken och tittade på den.
Idioten… det lät väldigt spännande.
Hon undrade vad för sorts idiot den handlade om? Hon visste att det fanns flera sorters idioter, hon hade träffat många av den mest idiotiska sorten.

Hon tog med sig boken till utlåningsdisken, ställde sig på tå och sköt fram det gamla verket till bibliotekarien.
Damen tittade på henne och tog ifrån henne boken.
”Det här är en vuxenbok, lilla vän. Ingenting för dig. Du är alldeles för liten för en sån här bok. Gå ner till barnavdelningen och låna en fin bilderbok istället.”
Bilderbok… Hon ville inte ha nån stinkig bilderbok!
Varför skulle hon titta i en bilderbok? Hon kunde faktiskt läsa!
Här hade de minsann inte bara idioter i bokhyllan – de hade dem bakom utlåningsdisken också!
Och det var hon inte för liten för att förstå!

SkrivPuff: Utmaning 203 - 22 juli

Skriv om en spegel.

Hon drog fram stolen och klättrade upp på den, sedan stod hon och såg med stadig blick in i spegeln.
Hon visste att de tittade på henne.
Hon hade sett en sådan här spegel på TV en gång, så hon visste hur det fungerade.
På andra sidan satt de och glodde på henne, antecknade och diskuterade.

En av dem kom in till henne.
Han tog den andra stolen, satte sig grensle över den och stödde armarna på det framåtvända ryggstödet.
Hon satte sig ner på sin stol och dinglade med benen.
Han log mot henne, såg snäll ut.
”Vill du ha glass?” frågade han.
Hon funderade.
”Idioten” hade en gång sagt att snutkaffe smakade skit, det kanske var likadant med glassen.
Hon skakade på huvudet.
”Va, ingen glass? Det som är så gott. En donut kanske?”
Flickan ställde sig på stolen igen och tittade in i spegeln.
”Gillar du spegeln?” frågade han.
Han tänkte leende på sin egen lilla flicka där hemma.
Han berättade för den lilla på stolen vid spegelväggen om sin flicka.
”Hon kan inte gå förbi en spegel utan att stanna till vid den för att beundra sig själv.”
Den lilla himlade med ögonen.
Nähä… Inte imponerad.
Han såg på sina kollegor, skakade på huvudet och ryckte uppgivet på axlarna.

På andra sidan tvåvägsspegeln tittade de på den lilla späda flickan med de smaragdgröna ögonen.
Den lilla stod nu med händerna pressade mot glaset och gjorde groteska grimaser.

Vem var det här gåtfulla lilla barnet som vägrade att prata?
Varifrån kom hon?
En av männen lyfte en telefonlur och slog ett telefonnummer han för längesedan lärt sig utantill.
Han suckade tungt inför uppgiften, men det fanns ingen annan utväg.
”Miss Manning? Ah, vad bra. Kommissarie Gordon här. Ni får bädda en säng till ikväll.”