Sommarkalendern 2014 - del 13

*
24 Juni

Linus Ekdahl hade kämpat med att samla mod hela dagen.
Han hade varit så säker på att han vågade berätta nu. Men modet svek honom gång på gång.
Inte förrän på kvällen kände han att han kanske skulle orka.
Om bara några minuter skulle kvällsfilmen börja, familjen satt redan beredda i soffan och snacks och dricka stod på bordet.
Pappa hällde upp chips och godis i skålar, mamma fixade så att de skulle få till rätt mysbelysning.
Småbrorsorna, tvillingarna Noel och Melwin roade sig med att kasta upp godis i luften som de sedan försökte fånga i sina öppna gap.
Storasyster Leni kontrollerade att tvillingarna inte gick helt i spinn.
Allt kändes så normalt. Så hemma.
Snart kanske han skulle förstöra det där normala. Och han skulle bli tvungen att stressa fram det han måste berätta, annars skulle de missa filmen.
Men inget av det där kunde hjälpas.
Jag måste berätta nu, annars kommer jag att fega ut totalt...

Leni tittade på honom.
"Vad är det brorsan? Har det hänt något?"
Nu tittade mamma och pappa också oroligt på honom.
Linus tog sin godisskål och snurrade förstrött på den.
Mamma strök honom över ryggen.
"Men älskling... vad är det?"
"Jag måste... säga en sak..." sa Linus.
Rösten gick upp i falsett. Kanske var det målbrottet eller nervositeten, kanske bådadera.
"Jag har tänkt berätta det här länge..."
Han svalde. Modet höll på att svika igen.

Leni tog lillebrors hand.
"Berätta, gubben. Vad som än har hänt är vi här för dig, det vet du." sa hon mjukt.
Då brast det för Linus. Tårarna flödade och han skakade av gråt.
Nu stirrade tvillingarna på honom.
"Varför Linus är lessen?" undrade Melwin, den känsligaste av tvillingpojkarna.
Linus tog ett djupt andetag.
"Jag är... jag gay." fick han fram.
Sedan brast han ut i snyftningar igen.
Pappa Göran gav honom en lång kram.
"Men lilla gubben... det ska du inte gråta för. Du är jättemodig och stark som berättar för oss, bara så här."

Linus grät ut en stund till. Sedan torkade han ögonen och snörvlade.
"Jag var nog lite rädd att ni skulle tycka att jag var... typ sjuk eller äcklig eller så." sa han och log blekt.
Leni stirrade på honom.
"Älskade lilla brorsan... den dagen jag får såna tankar måste du lova att skjuta mig."
Linus skrattade.
"Tack syrran. Jag lovar att göra det."
Leni log och omfamnade honom.
"Hallå, vad är gay för nåt då?" frågade Melwin.
"Det är när en pojke blir kär i andra pojkar." förklarade Malena.
Det var förmodligen en väldigt förenklad förklaring, men lille Melwin var ett barn med milt förståndshandikapp och han kunde inte ta in hur mycket information som helst.
Melwin nickade, förstående.
"Aha! Som kärlek!"
Pojken gav sin storebror en varm blick.
"Kärlek är bra saker." sa han.
Och så gav han Linus en jättekram.

❤
*

Mini släkt-rapport: Leni

Namn: Leni Johanna Simonsson
Född: 6/12 1992


Familj:


Mammas sida:

Mamma: Malena Ekdahl
(gift med Göran Ekdahl)

Syskon:
Linus, 15 år
Noel & Melwin, 7 år

Mormor: Leni Rosner
Morbror: Aron
Kusiner: Martin

~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~

Pappas sida:

Pappa: Johan Simonsson
(sambo med Camilla)

Syskon: 
Olivia ”Lilla O” 2 ½ år

Faster: Helena Hasselgren
(gift med Krister)

Kusiner: (Helena & Kristers barn)

Frida 21 år
Tony 13 år
Colette, 8 ½ år

senast uppdaterat: 24/7 2011

SkrivPuff - 4 juli 2011

Skriv om en synvilla.

Ibland är mina småsyskon roliga utan att de vet om det.
Som idag, när vi var och tittade på hus (mamma & Göran tycker att
deras lägenhet är lite trång nu... och de vill gärna ge tvillingarna,
som nu är 7 år, var sitt rum.)

Mamma: Vad tycker ni om den här villan?

Melwin: Fin! Ska vi köpa denna hus, mamma?

Mamma: Kanske, men idag ska vi bara titta på det.

Noel: Jaha... så detta är bara en synvilla?


Vi trodde han körde med någon slags ordlek, så vi skrattade.
Noel tittade på oss och rynkade förvirrat pannan. Han undrade vad som var roligt.
Vi förklarade vad synvilla var och då tyckte han själv att han var lite rolig.


När tvillingarna gick och la sig tidigare i kväll meddelade Melwin att han
"jätte-jätte-mycket vill bo i den där fina synvillan"!

Han förstår inte det där med ordlekar, lille plutten...
Men han är för söt med sina små gulliga kommentarer :)


// storasyster Leni

Gästblogg: Leni 20/9 2010 #3

*
Just det, jag glömde ju att dela med mig av Melwin & Noels härliga kommentarer från i eftermiddags!
När Göran och Melwin kom hem idag sa Noel genast:
"Jag trodde att Leni glömde hämta dig idag!"
Melwin såg storögd på brorsan sin och sa:
"Nääää, ingen har ju glömmit mej, jag e ju här nu."

Senare bad Noel faktiskt mig om ursäkt för att han skällde ut mig.
"Alltså Leni, förlåt om jag blev arg på dig. Men jag trodde liksom att du glömde Melwin och då blir man ju lite upprörd i själen."


De är ju är för söta ibland, twinsen! U gotta luv them! ♥ 

// Leni
*

Gästblogg: Leni 20/9 2010

Halloj!
Hoppas ni har en bra höst!
Här hos oss snurrar livet på i full fart. Den största händelsen är väl att
Noel & Melwin nu går i skolan.
Det är inte klokt...! Det känns som det var igår de låg i barnvagn och sprattlade, nu är de 6 år!
"Sex och en halv!" rättar Melwin. Haha!


Minns ni "Global uppvärmning-tjejen" från Noel & Melwins förskola?
Hon går nu i samma klass som Noel... gissa om han blev glad... haha!
Nej, hon är verkligen inte Noels favorit.
Förutom det så trivs Noel jättebra i skolan, han känner sig jätteviktig och han är så himla hungrig på kunskap.
Det går väldigt bra för Melwin i sin lilla specialklass också.
Det är såååå kul att se hur mycket de trivs, för de gillade inte förskolan så mycket.
Twinsen pratar mycket om skolan när de kommer hem - och hur mycket de längtar efter läxor.
(Längtan efter läxor går över om några år, säger Linus.
Jag håller med dig, brorsan.)

Melwin (igår, i viktig ton): Vi kan matte nu. Fem plus fem.
Göran: Vad kul. Vad blir det då?
Melwin (ser lurig ut): Säger jag inte, det är hemligt i min skola.
Noel: Aaaa, jag vet hur många bokstäver det är i alfabetet. Nio.
Linus: Nio...?! Är det inte några fler...?
Noel: Meh! Alfabetet. A-L-F-A-B-E-T-E-T. Nio bokstäver.


Nu ska jag och Lilla O gå och leka i parken.
Ha det så bra! Vi ses!

Kramisar, 
Leni
*
(Lilla O ger läsarna en slängkyss x x x)
*

Melwin & Påsk-häggen...

*
Melwin (vid frukostbordet i morse): Jag vill ha hägg!

Linus (sömnigt): Öh... va...??

Melwin: Jag vill ha hägg.

Leni: Vill du ha ägg?

Melwin (Ler & nickar ivrigt): Aaaaa. Jag vill måla hägg!

Noel: (skeptiskt) Ägg-målning...? Nu?!
(Noel ger sin tvillingbror en bestämd min)
Meh hallå! Det är ju inte påsk.

Göran (Linus, Noel & Melwins pappa) sätter sig vid bordet och gör sig en ägg-smörgås.

Melwin: Pappa, äter du hägg på ”mörrgossen”...?

Göran: (i en lite undrande ton) Jaaaa... varför är det så konstigt med ägg på smörgåsen?

Melwin: Meh, pappaaaa... (skrattar) Det är inte påsk!

*

Best of Noel & Melwin XIII

*
Noel är med sin pappa Göran på jobbet. 
Några kollegor till Göran pratar (bakom ryggen) om en kollega som de tycker är lite korkad.
Kollega 1: Han är inte precis det vassaste beticket i lådan...!
Skratt från kollgegorna.
Noel, som hatar när någon pratar skit om andra eller gör sig lustig på någon annans bekostnad, blir jättearg på kollegan.
Noel: Meh! Du då - du finns inte ens i lådan!!

***

Noel: Tänk alltså, i juni slutar jag förskolan och i augusti börjar jag sexårs - nästan riktiga skolan...! Jag börjar bli stor nu.
Mamma Malena: Är du nästan vuxen nu då?
Noel: Näää, inte vuxen, det är så tråkigt.

***

Melwin: Vi vill ha en syster!
Linus: Eh... ni har en syster.
Melwin: Vi vill ha en liten syster åsså. En bäbis.
Noel: Aaaa, Leni bor ju inte här jämt. Vi skulle vilja ha en syster som vi kan ha på heltid också.

***

Noel är arg för att mamma har sagt att han & Melwin ska gå och sova.
Noel: Meh! Vi leker ju! Varför måste vi alltid gå och lägga oss när vi leker?!
Melwin: Aaaa... vill inte vill sova nu!
Noel (blänger argt på mamma): Smyger ni på oss eller? Och tänker: "Aha! Nu har de som roligast - nu ska vi säga att de måste sluta leka!"
Mamma (Ler): Men så är det verkligen inte, Noel. Ni måste sova för att klockan börjar bli mycket.
Melwin (suckar tungt): Vaffö måste klockan bli så mycket hela tiden...?
*

Den lille tjuven - del 8

Annandag jul - 26 december 2008

”Jag vet hur mitt namn ser ut.” sa Noel.
Han tittade på ett av paketen.
”Nä, inte mitt. Vad börjar hons namn på?”
Han pekade på Colette.
”Colette börjar på C.” sa Frida.
”Det här är ett paket med C!” sa Noel. ”Här Colette.”
Colette tog blygt emot paketet.
Noel såg på Tony som också satt sig nära Krister.
”Du heter Tony. Vad börjar ditt namn på?”
”T.” svarade Tony och log mot Noel.
Noel tittade bland julklapparna.
”T! Det är till dig!” sa Noel glatt.
Han gav Tony ett stort rött paket.
Tony såg storögd på Helena och sedan på Krister.
”Till mig? Får jag julklapp?”
Han rusade upp och kramade Helena och sedan kramade han Krister.
”Tack snälla!”
”Du får se om du gillar innehållet innan du tackar.” skojade Krister. ”Tänk om det är ruttna geléråttor.”
”Då får du äta dom.” sa Tony.
Sedan såg han ner i golvet, rädd att hans skämt kunde ogillas.
Hade han varit för kaxig nu?
Men Krister bara skrattade och rufsade om Tonys hår.

När alla öppnat sin julklappar gick Colette fram till Helena.
”Vad fick du i julklapp, mamma?”
Helena lyfte upp Colette i sitt knä.
”Något riktigt värdefullt.” sa Helena. ”Två vackra diamanter.”
Tony kom fram till dem.
”Fick du diamanter?”
”Får jag se på dom?” frågade Colette.
”Mamma menar att ni är diamanterna.” sa Krister.
”Tony, vi är diamanter!” sa Colette förtjust.
Hon såg på de andra och log strålande.
Hon förstod inte riktigt varför de satt med tårar i ögonen…
Men hon såg också att de log, så de var nog lika lyckliga som hon själv.
***

Den lille tjuven - del 7

Annandag jul - 26 december 2008

”Jag ser fler som säkert kommer bli goda vänner.” sa Helena.
De såg på Linus och Tony som satt i trappan och pratade.
”Mamma, kan Tony sova över hos mig nån gång?” frågade Linus.
Malena log.
”Det ska nog gå bra.”
Linus och Tony gjorde en high-five.

”Vi kanske borde gå in i vardagsrummet nu, och kolla att inte tvillingarna bus har rivit inredningen.” skojade Malena.
Alla gick in i vardagsrummet.

Noel och Melwin och Colette stilla och lugnt satt vid julgranen.
”Kolla!” utbrast Noel. ”Massor med paket - fast det inte är julafton idag!”
”Ja, ni var ju inte här på julafton så ni får era julklappar från oss idag istället.” sa Helena.
”Vi får julklappar idag med!” tjöt Noel lyckligt.
De vuxna skrattade.
”Vilken lyx va?” sa Krister. ”Vill ni öppna dem nu?”
”JAAAA!” skrek Noel och Melwin i kör.
”Då är det julklappsutdelning!” meddelade Krister.
Frida, Leni och Linus satte sig hos de små barnen vid julgranen.
De vuxna satte sig i sofforna.
”Sitt här pappa.” sa Colette och klappade på platsen intill sig.
Krister slog sig ner på golvet, bredvid den lilla flickan.
Colette kröp nära honom och stoppade tummen i munnen.
***

Den lille tjuven - del 6

Annandag jul - 26 december 2008

Colette och Tony såg blygt på sina nya släktingar som nu kom för att fira Annandag jul.
De hade sett fram emot att träffa alla, men det kändes lite pirrigt.
Colette höll sig tätt intill Helena, klängde sig fast vid sin nya mamma.
Tony stod lite avvaktande en bit upp i trappan.
Han kände sig skamsen när han såg Malena, han hade ju bara för ett par dagar sedan stulit hennes plånbok.
Men Malena var inte arg på honom alls. Hon gick fram och hälsade på honom först.
”Förlåt för att jag knyckte din plånbok…” mumlade Tony och tittade ner i golvet.
Malena log och strök honom över kinden.
”Tänk inte på det mer,” sa hon. ”det är över nu vännen.”
Tony tyckte att Malena var fantastisk som ens ville prata med honom efter det han gjort!
Johan kom fram till honom och gav honom en kram.
”Allt bra med dig grabben?”
Tony nickade.
”Men det känns fortfarande som en dröm alltihop.”
Leni och Linus kom också fram och hälsade på Tony.
Nu kände sig Tony inte så blyg längre.
Alla var så snälla mot honom och verkade tycka om honom.

Noel och Melwin såg nyfiket på Colette.
”Vem är hon?” frågade Noel.
”Det är vår nya familjemedlem.” sa Frida.
”Vad heter du?” frågade Noel.
”Colette.” svarade Colette blygt.
”Hur många år är du?” ville Noel veta. ”Jag är fyra och ett halvt.”
”Jag är sex år.” sa Colette.
”Jag åsså är fura och halv.” sa Melwin.
”Noel och Melwin är tvillingar.” förklarade Frida för Colette.
”Ska vi leka sen?” sa Noel. ”Jag, du och Melwin kan leka.”
Colette log mot tvillingarna.
Sedan drog hon försiktigt i Helenas klänningsärm.
”Vad är det hjärtat?” frågade Helena mjukt.
”Får jag visa dom julgranen?” nästan viskade Colette.
Helena log.
”Spring iväg ni.”
Colette, Noel och Melwin sprang in i vardagsrummet.
Colette var två år äldre än tvillingarna, men på grund av vanskötsel och undernäring var hon så liten för sin ålder att det var lätt att tro att hon var mycket yngre.
”Här knyts det vänskapsband.” skrattade Krister. ”Den där trion kommer bli bästisar innan dagen är slut.”
***

Den lille tjuven - del 5

***
24 december 2008
Eftermiddag


Tony och Colette såg storögda på all julmat och allt pynt.
”Wow…!” flämtade Tony.
Helena myste när hon såg deras stjärnögda blickar.
”Tycker ni att det ser fint ut?”
Barnen nickade.
Alla satte sig till bords för att äta.
”Ni får äta precis hur mycket ni vill och vad ni vill.” sa Helena.
Tony och Colette tog blygt för sig av köttbullar, prinskorv och potatis.
Plötsligt brast lilla Colette i gråt.
”Men lilla älskling, hur är det fatt?” frågade Helena.
”Tycker inte om sån!” snyftade Colette.
Hon pekade på sillburkarna och började hulka.
Tony började också gråta.
”Där vi bodde… de tvingade Colette att äta sill! Förra året tryckte hon - vår fostermamma - in sill i munnen på henne. Hon kvävdes nästan av det!”
”Åh herregud…!” flämtade Helena.
Hon började också gråta.
Krister gick fram till sin fru och höll om henne.
Helenas och Kristers 18-åriga dotter Frida tog bort alla sillburkarna från bordet, gick bort mot diskbänken och slängde burkarna i soporna.
”Vi ska inte ha nån jävla sill i det här huset längre!” sa hon med emfas.
Hon hade tårar i ögonen.
Colette bara stirrade på Frida.
”Får man göra så?” undrade hon oroligt. ”Kasta mat?”
”Ja, här i huset får man göra så.” sa Helena.
Hon lyfte upp lilla Colette i famnen.
”Här äter vi inget som ger oss obehag.”
Krister kramade om Tony.
”Tack för att du berättade detta för oss, Tony. Det är viktigt för oss att få veta såna här saker.”
Tony kramade sin nya pappa.
”Förlåt att jag gråter så mycket.” snyftade han.
”En sak ska ni veta,” sa Krister. Han såg Tony i ögonen. ”ni ska aldrig behöva be om ursäkt för att ni har känslor. Aldrig! Okej?”
”Okej.” Tony nickade och torkade tårarna med tröjärmen.

Colette kröp upp i Fridas knä och satt där under resten av middagen.
Hon såg på sin nya familj; på Tony som alltid hade varit som en storebror för henne, på mamma Helena, pappa Krister och storasyster Frida.
”Jag tror jag är lycklig.” sa Colette.
Hennes ögon glittrade av tårar, men också av lycka.
”Är du det hjärtat?” log Krister.
Colette nickade.
”Det skålar vi för!” sa Krister.
De höjde sina glas och skålade; Helena och Krister i julmust, Frida, Tony och Colette i Pepsi.
”Skål alla mina älsklingar!” sa Helena.
”Skååål!” sjöng Colette och Tony.
***

Den lille tjuven - del 4

***
24 december 2008
Morgon


Tony och Colette såg storögda på huset när bilen körde upp på grusgången.
”Vad stort! Är det ett slott?” frågade Colette andäktigt.
Johan skrattade.
”Nej, det är min systers hem. Här ska ni bo nu.”
Colette grep ivrigt tag om Tonys arm.
”Tony, vi ska bo i ett gult slott!”

Johans syster kom ut och mötte dem.
”Hej, jag heter Helena. Välkomna till ert nya hem!”
”Förtjänar vi det här?” viskade Tony med en klump i halsen.
”Ni förtjänar allt gott!” sa Helena.
Tony började gråta och kollapsade i Helenas famn.
Helena höll honom tätt intill sig och strök honom över håret.
”Är du vår mamma nu?” frågade Colette.
”Ja, ni får gärna säga mamma om ni vill.” log Helena.
”Vilken vacker mamma!” sa Colette. ”Du ser ut som en ängel! Du är en ängel va?”
Helena lyfte upp den lilla flickan i famnen.
De stod länge i den kalla julaftonsmorgonen och kramade varandra.

”Ska vi gå in så att ni inte blir kalla?” sa Helena efter en stund.
Hon såg på sin bror.
”Följer du med in Johan?”
Johan log.
”Tack, men jag ska åka hem och krama Leni.”
Helena kramade honom.
”Det gör du rätt i. Men då ses vi på annandagen.”
”Det gör vi.” sa Johan. ”God jul. Och tack för…”
Han pekade på barnen.
”God jul.” sa Helena. ”Ta hand om dig.”
”God jul!” sa Tony och Colette unisont.

Johan gick mot sin bil och Helena gick in med sin nya lilla familj.
Han höll med Colette: hans syster var verkligen en ängel!
Tack vare henne skulle två små barn få leva i en trygg och kärleksfull familj.
***

Den lille tjuven - del 3

***
23 december 2008
Kväll


Johan och hans kollegor Camilla och Lennart åkte ut till radhusområdet där fosterfamiljen bodde.
Johan bankade på dörren.
”Vem är det?” hördes en butter röst där inifrån.
”De tre vise männen!” svarade Johan.
Dörren öppnades och en stor karl klev ut på trappan.
”Vad fan vill ni…?” började han.
De tre poliserna höll upp sina brickor.
”Vad har den lille skitungen gjort nu då?” suckade den store mannen.
”Han ropade på hjälp.” sa Johan.
”Vad fan snackar du om?” frågade Tonys fosterfar.
Johan föste in honom i huset och satte handfängsel på honom.
”Vad i helvete…?” fräste fosterfadern.
En kvinna rusade fram till honom.
”Vad är det här?” frågade hon.
Johan försåg även henne med handfängsel.
”Ni är är anhållna för barnmisshandel.” meddelade Lennart och förde ut fosterföräldrarna till polisbilen. ”Ni ska få flytta till en ny bostad nu.”

En flicka i sexårsåldern satt på golvet i vardagsrummet.
Hon var liten och tunn och var endast klädd i trosor och ett kort nattlinne. Det blonda håret var tovigt.
I soffan bakom henne satt två lite äldre barn och såg på TV och mumsade på godis.
Camilla kände på golvet med handen. Det var iskallt.
”Varför sitter inte du i soffan, hjärtat?” frågade Camilla.
Flickan såg på henne med stora ögon, men hon svarade inte.
”Hon får inte sitta i soffan.” sa ett av barnen med munnen full av godis. ”Hon ska straffas.”
Han sparkade flickan lätt i bakhuvudet med sin strumpbeklädda fot.
”Ge fan i det där!” röt Johan.
Han gick fram till den lilla flickan på golvet.
”Är du Colette?”
Flickan nickade.
Johan lyfte upp henne i famnen.
”Nu ska du får komma härifrån raring.” sa han.
Flickans bruna ögon fylldes med tårar och hon slog armarna om Johans hals.
”Min önskning slog in.” viskade hon med hes, ansträngd liten röst.
***

Den lille tjuven - del 2

***
23 december 2008


Johan såg på pojken som satt mittemot honom vid skrivbordet och åt hamburgare med glupande aptit.
Han var nu ren och hade fått rena kläder.
Han hade blivit undersökt av läkare och fått sina skador fotograferade.
Johan kunde inte låta bli att fundera på vilken av Dantes helveteskretsar barnmisshandlare hamnade i.

”Vad heter du?" frågade Johan.
"Tony." sa pojken.
”Fint namn.”
Tony log.
”Tack.” sa han blygt.”
”Hur gammal är du Tony?”
”Tio.”
En kollega gav Johan en mapp med papper.
”Grabben är känd hos läkare och polis sen förut.” sa kollegan.
Johan bläddrade i mappen.
Flera års rapporter om pojken och fostersysterns hemförhållanden och foton med alla deras skador gjorde Johan illamående och obeskrivligt förbannad.
Han såg till att han kom utom hörhåll för pojken.
”Hur fan kommer man undan med sånt här…?!” utbrast han.
”Brist på bevisning.” sa kollegan. ”Barnen vågade inte vittna mot dom och fosterföräldrarna släpptes. Det är inte första gången det händer.”
”Men nu har det hänt för sista gången!” sa Johan.

Johan gick tillbaka till Tony.
”Tony, var bor din fosterfamilj?”
Panik i pojkens ansikte.
”Jag vill inte tillbaka dit!” grät han.
”Lugn Tony.” sa Johan. ”Du ska aldrig behöva se dem igen. Jag vet vad de gjort mot dig och din lilla fostersyster. Jag vill bara veta om de bor kvar på den här adressen. Jag tänkte besöka dem lite.”
Johan uppgav adressen som stod i mappen.
Tony nickade.
”Ja, dom bor kvar där. Ni måste hjälpa Colette! Hon är så liten och de behandlar henne som skit!”
”Vi ska hjälpa henne.” lovade Johan. ”Har du fler fostersyskon?”
Avsmak skuggade nu Tonys ansikte.
”De har två egna barn. En tjej och en kille. De är elva och tolv år. Men de behandlas alltid bra! Och de hatar Colette och mig! De får slå oss hur mycket de vill!”
Tony började gråta igen.

Johan kramade om Tony.
”Oroa dig inte Tony, ni ska aldrig behöva bo där mer, det ska jag se till.”
”Lovar du?” snyftade Tony.
”Jag lovar.” sa Johan.
Tony sjönk in i polismannens famn.
Så här trygg hade han inte fått känna sig på länge.
Nu önskade han att Colette snart skulle få känna sig lika trygg.

***

Den lille tjuven

23 december 2008


En "börja" från AC Collin's bok 365 börjor.

”Börja” #22



Dan före julafton. Jag var sent ute som vanligt, men nu hade
jag handlat färdigt. 
Alla matpåsar var nerklämda i kundvagnen.
Niohundrasjuttiotreochfemtio, sa kassörskan och jag fumlade i
väskan efter plånboken. 

Den var borta. Väck.

Jag blev alldeles svettig.
Hur skulle jag nu kunna betala för allting?
Och en ännu viktigare fråga: vem hade tagit plånboken?
Det kändes så obehagligt att någon hade rotat i min väska.
”Någon har tagit min plånbok.” sa jag. ”Jag måste ringa min man och be honom komma ner med pengar. Kan jag låta vagnen stå kvar här?”
Kvinnan i kassan log.
”Självklart.” sa hon.
Mannen bakom mig klappade mig på axeln.
”Jag hoppas det ordnar sig med plånboken.”
”Tack.” sa jag, nästan gråtfärdig.
Jag lät kunderna bakom mig gå före och placerade sedan min vagn nära kassan, så att den inte skulle stå i vägen för någon.
Sedan gick jag ut ur butiken och slog mig ner på en av träbänkarna mittemot kassorna.
Jag skulle just ta upp mobilen för att be Göran eller Linus komma ner med pengar, när det hördes ett himla liv, skrik och bråk, en bit från ICA-butiken.
Jag gick dit för att se vad som hände.

En av köpcentrets vakter höll i en liten smutsig pojke i 10-12-års-åldern.
”Ge hit varorna du har snott, din lille tjuv!” sa vakten.
”Släpp pojken, du gör honom illa!” hördes en arg stämma.
Jag såg förvånat på Johan, min ex-make och min dotters far.
Johan såg på mig.
”Malena! Hej. Vad har hänt? Du ser alldeles knäckt ut.”
”Jag skulle precis handla, men någon har stulit min plånbok.” sa jag.
Den lille pojken som vakten höll hårt i började gråta.
Stora tårar gjorde det lortiga ansiktet randigt.
Han stack in handen innanför jackan och drog fram min plånbok.
Vakten slet plånboken ur pojkens hand och gav den till mig.
”Förlåt!” snyftade barnet skamset.
”Släpp pojken nu.” upprepade Johan.
”Han är ju en brottsling.” sa vakten tjurigt envist.
Johan höll upp sin polisbricka.
”Släpp barnet innan jag anmäler dig för övervåld!” röt Johan.
Vakten släppte pojken.

”Han måste följa med till kontoret.” sa vakten och spände blicken i Johan.
”Självklart.” sa Johan.
Han vände sig till barnet.
”Jag följer med dig och vakten till kontoret, så får vi ringa dina föräldrar eller andra förmyndare.”
”Jag har inga föräldrar!” snyftade pojken.
”Vem bor du hos då?” frågade jag.
”Ingen. Jag har bott i fosterfamilj, men just nu är jag hemlös. Jag har rymt."
Barnet såg på mig.
"Förlåt att tog dina pengar, men jag ville bara köpa något att äta!”
Jag sa att han var förlåten. Han hade ju lämnat tillbaka plånboken och bett om ursäkt.
”Du stal ju i leksaksaffären också!” röt vakten.
”Till min fostersyster!” snörvlade pojken. ”Hon får inga julklappar och jag ville så gärna ge henne nåt! Hon är den enda jag har!”
Han sjönk ner på köpcentrets stengolv och slog händerna för ansiktet.
”Jag hamnar i helvetet!” grät han.

Johan satte sig på huk intill pojken.
”Inte hamnar du i helvetet.” sa han lugnande. ”Nu ska du få följa med mig till polisstationen, så ska jag se till att du får rena kläder och nåt äta. Och du måste få nånstans att sova i natt.”
”Inte DIT!” skrek pojken. ”Jag vill inte tillbaka till fosterfamiljen! Hellre dör jag!”
Skräcken och paniken i hans lilla ansikte och röst fick mig att må illa.
Vad hade den här lille stackaren varit med om?
Jag såg på Johan att han reagerade som jag.
”Det ordnar sig grabben.” sa Johan. ”Vi ska nog hitta en bra plats åt dig, var inte orolig.”
De reste sig och gick mot utgången.

Jag såg mot dem ända till de försvann ut i decembermörkret.
Sedan skyndade jag mig tillbaka till ICA och betalade mina varor.
Nu ville jag bara hem och krama mina barn.
***

SkrivPuff: Utmaning 318 - 14 november

***
Skriv om något helt.


”Stå still nu Melwin, så jag kan ta bort plåstret.” sa Malena.
”Gör inte ont?” frågade Melwin.
”Jag ska vara så försiktig så.” försäkrade Malena.
Hon drog försiktigt bort den vita plåsterlappen från Melwins haka.
”Borta!” sa hon och höll upp plåstret framför Melwin.
”Jag kan spara den i min rum.” sa Melwin.
”Nej, den vill du inte behålla,” skrattade hans mamma. ”den är lite läbbig.”
”Är hakan också läbbig?” frågade Melwin.
”Gå till spegeln får du se.” sa Malena.

Melwin skyndade sig ut till hallspegeln och studerade noga sin haka.
”Inte läbbig alls!” utropade han glatt.
Han sprang in till sin pappa och sina bröder som satt i vardagsrummet.
”Titta pappa! Min haka är inte läbbig mer!”
Göran såg på sin yngste son.
”Det ser ju jättefint ut, Melwin. Det har läkt bra. Och byxorna har mamma lagat, ser jag.”
Melwin såg stolt ner på sina äppelgröna jeans.
De var nytvättade och hade fått en fin lapp på knät.
Den lille pojken strålade av lycka.
”Melwin är inte trasig mer! Nu jag är hel igen!”

Detta är uppföljaren till
SkrivPuff: Utmaning 315 - 11 november: Skriv om något trasigt

Best of Noel & Melwin VII

***
6-årig flicka på Noels & Melwins dagis (ja… global uppvärmnings-tjejen): 

Ni vet ju vem tomten är… (dramatisk paus)
Han finns inte.

Noel: Joho!! Men han kommer bara till snälla barn!

***

På vår bilsemester i somras läste Noel på varenda vägskylt.
Han gillar att ta reda på städer och orters namn.
En dag åkte vi förbi den lilla staden Trosa.
Noel: Ursäkta, men… trosa… är inte det såna här tjej-kalsonger?

***

Noel (då 4 år) sitter och tittar på TV, de visar reklamfilmen med det där svarta fåret Frank.
Noel: Pappa, jobbar han på samma jobb som du?
Göran (skrattar): Nej, det gör han inte.
Noel (mycket medlidsam ton): Vad synd… ditt jobb skulle bli lite roligare då.

***

Melwin: På sommaren alla har många färgor.
Linus: Färger. Du menar på kläderna?
Melwin: Aaaa. På kläderna. Men när det e höst dom har inga färgor.
Det e konstigt…
Linus: Mmm, det har du faktiskt rätt i.
Melwin: Aaaa, jag har det. På hösten jag ska ha många färgor på mina kläder, då blir alla glada!

***

”Ingen pottig middag tack”

***
Malena, Göran och barnen skulle äta middag hos Görans syster Marianne.
En inte så angenäm lukt slog emot dem när de öppnade dörren till Mariannes lägenhet.
Noel rynkade på näsan.
”Å, fy! Äckligt! Varför luktar det potta här?”
”Potta! Äckligt!” ekade Melwin.
Tvillingbröderna höll för näsan.
Leni och Linus såg på varandra, de hade varit med förr.
”Surströmming!” utbrast de unisont.
Noel stirrade på sina äldre syskon.
”Vaddå? Får vi sur strömming? Jag gillar inte ens osur strömming!”
”Näää blää!” instämde Melwin.
”Vi får säkert nåt annat.” lugnade Leni.
”Ja, vuxna vet att barn inte gillar surströmming.” sa Linus.
Noel såg på sin pappa.
”Får vi annan mat, pappa?”
”Vet inte gubben,” sa Göran. ”du får fråga din faster, det är hon som gjort maten.”
”Faster!” ropade Noel. ”Måste vi äta sur strömming?”
Hans faster strök honom över håret.
”Nej, Noel. Jag har gjort kycklingpaj också.”
”Ja!” skrek Melwin. ”Sycking i paj är mums!”
Göran och Mariannes mor såg på Leni och Linus.
”Men ni som är lite äldre kan väl äta lite surströmming?”
”Nej, det kan vi inte.” sa Leni.
”Sycking i paj vill vi ha!” sa Melwin bestämt.
”Ja, ingen pottig middag tack.” sa Noel.
”Men det är väl bra om barnen lär sig äta lite vuxenmat?” sa Göran och Mariannes mor.
”Oh ja, jättebra.” sa Leni. ”I morgon ska vi äta pölsa.”
”Vad är pölsa för nåt...?” frågade Noel. ”Det låter läskigt.”
”Jag skojade bara,” skrattade Leni. ”och du vill inte veta vad pölsa är.”
***

En Ekdahlsk morgon - del 3

***
Linus var besviken på sin pappa som bara jobbade jämt.
Möten är viktigare än jag, tänkte Linus. Dumma, jävla skitmöten!
Linus ville skrika och sparka på ytterdörren, men då skulle han bara få skäll.

”Linus!” ropade hans mamma. ”Var snäll och ställ din tallrik i diskmaskinen!”
Linus släpade sig in i köket, dukade av sin tallrik och sitt glas.
”Jag kan hjälpa dig med läxorna ikväll.” sa Malena.
”Kan du något om grekisk mytologi då?” undrade Linus, en viss tveksamhet i rösten.
”Nej, det kan jag tyvärr inte.” sa Malena.
Linus himlade sig och gav sin mamma en vad-var-det-jag-sa-blick.
”Men Leni kan mycket om grekiska sagor och myter.” sa Malena.
”Hon är ju aldrig här längre.” sa Linus.
Han saknade sin storasyster.
De träffades inte så mycket nu när Leni bodde hos sin pappa Johan.
”Jag kan ringa Leni och be henne hämta dig på fritidsgården i eftermiddag.” sa Malena.
”Bra!” Linus sken upp. ”Hoppas hon kan komma tidigt. Det är så tråkigt på fritidsgården.”
”Vad ska ni göra där idag då?” frågade Malena.
”Fula påskkycklingar.” mumlade Linus.
”Syckingar gillar jag om! Fula syckingar med.” sa Melwin glatt.
Sedan upplyste han:
”Syckingar gör goda ägg.”
Vi måste göra något åt hans talfel, tänkte Malena.
På förskolan hade de mycket att säga om att Melwin inte kunde prata rent.
Antydningar hit och dit.
Dagiskompisarna accepterade Melwin och han var väldigt omtyckt bland både barnen och deras föräldrar.
Däremot verkade det som om personalen hade svårt att acceptera de barn som inte klassades som ”normala” på förskolan.
Malena bestämde att hon skulle prata med Göran om att de borde byta förskola.

”Hönsen lägger ägg, inte kycklingarna.” hörde hon Linus säga till Melwin.
”Vem är höns?” frågade Melwin.
”Kycklingarnas mamma.” sa Noel.
”Och det heter kyckling – inte sycking!” sa Linus.
Malena såg på väggklockan. Den var tre minuter i åtta.
Skolan började tjugo över åtta och tvillingarna skulle vara på förskolan klockan nio.
Nu var det bråttom.
”Mamma!” skrek Noel. ”Melwin häller kaviar i min mjölk!”
Noel grep tag om sin tvillingbrors hår och drog hårt.
Melwin skrek larmande och grät så att tårarna sprutade.
”Mamma, jag flyttar till en cirkus”, sa Linus. ”Det är lugnare där.”
***

En Ekdahlsk morgon - del 2

***
Göran reste sig från sin stol.
”Nu ska pappa gå till jobbet.”
Göran var lättad över att kunna lämna morgonkaoset.
Han älskade naturligtvis sin familj, men han tyckte inte om morgnarna hemma; en stressig fru och gnälliga ungar var inte hans melodi.
Det hade varit lugnt och stilla hemma så länge Malenas dotter, 16-åriga Leni, hade bott hos dem.
Men nu hade Leni flyttat till sin pappa, mest för att hon och Malena rök ihop rätt ofta.
Leni var bra på att hålla ordning på de stundtals mycket bångstyriga tvillingarna.
Göran saknade den ordningen och lugnet.

Göran gav sin fru en kyss och vinkade till barnen.
”När kommer du hem pappa?” frågade Linus. ”Jag vill att du ska hjälpa mig med läxorna.”
”Mamma får hjälpa dig, jag kommer hem sent ikväll.”
”Om mamma inte kan då?” sa Linus besviket.
”Jag hjälper dig!” sa Noel glatt.
”Det kan inte du.” suckade Linus.
”Joho!” hävdade Noel. ”Jag är duktig häruppe.” han knackade sig i huvudet med pekfingret.
Malena skrattade.
”Ja, gubben, det är du.” hon rufsade om hans hår.
”Jag är ingen gubbe.” sa Noel.

Linus skyndade efter sin pappa ut i hallen.
”Pappa, kan inte du skjutsa mig till skolan?”
Linus ville så gärna umgås med sin pappa som han numera såg alltmer sällan.
”Hinner inte skjutsa dig idag, Limpan.” sa Göran. ”Jag är redan sen till ett möte. Ha en bra dag.”
Göran försökte ge sonen en kram, men Linus drog sig undan.
Göran skyndade sig ut ur lägenheten och tog trapporna ner.
Alltid bråttom... suckade Linus. Han kommer få magsår.