Nolltolerans

*
Eleverna i korridoren tjöt av skratt när Lacey snubblade och föll i golvet
och tappade papper och skolböcker.
”Snyggt fall Michelingubben!” skrockade en av killarna.
Alex gav honom en hätsk blick och morrade att han skulle hålla käften,
sedan hjälpte han Lacey upp och samlade ihop hennes saker.
”Är du okej?”
Lacey nickade.
”Jadå. Tack Alex.”
”Du gjorde dig väl inte illa?” sa Alex bekymrat.
Lacey log åt hans omtänksamhet.
”Oroa dig inte raring, jag är okej.”
Alex log.
”Bra.”

En klasskamrat hånflinade och dunkade Alex i ryggen.
”Snällt av dig att rädda strandade valar.”
Skratt från de andra eleverna studsade mellan skåpen och väggarna.
Den hånflinande killen var med i brottarlaget och var större än Alex.
Men även om Alex var liten och tanig, var han envis, smidig och ganska stark. Ilska sprakade som ett fyrverkeri inom honom.
Klasskamraten som retade Lacey hade nu väckt en rasande vulkan.

Överraskad föll han i golvet när Alex kastade sig över honom.
”Slå mig då din lille skit.”
Men Alex skakade på huvudet och reste sig.
”Vill inte lägga mer energi på dig. Men du ska ge fan i att mobba andra!”

”Helt riktigt Alex.” hördes en röst.
Det var rektorn. Han spände blicken i brottarkillen.
”Vi har nolltolerans mot mobbning på den här skolan. Nu går vi till mitt kontor.”
Brottarkillen kravlade upp från golvet, gav Alex en hård tackling och följde med rektorn.
”Du är död Alex!” morrade han.
”Hot har vi också nolltolerans mot.” sa rektorn argt.

Lacey omfamnade Alex.
”Tack mitt hjärta.”
”Äh…” mumlade Alex generat. ”det var väl inget.”
”Jo!” sa Lacey. ”Du anar inte vad det betyder för mig.”
Alex log.
”Jag tål inte att nån beter sig illa mot mina vänner.”
”Du är sååå fin!”
Rörd och leende kysste Lacey honom på kinden.
Alex rodnade.

Flickan och hajen

*
Jenna Carter stod vid relingen på den stora fiskebåten och såg ner i det turkosa kristallklara havet när en hajfena bröt vattenytan.
”Wow!” utbrast Jenna.
Hon studsade nästan jämfota, så exalterad var hon. I hela sitt liv hade hon velat se en haj i verkligheten.
Hajen reste sig ur havet och blottade sina tänder. Jennas hjärta bultade.
Inte för att hon var rädd, nej, hon var fascinerad.

Haj och flicka såg varandra i ögonen. Hajen stängde munnen - som om den inte ville skrämmas.
”Han är sååå vacker!” sa Jenna förtjust.
Graham Carter log. Jenna älskade verkligen vilda djur.
Eftersom Graham var fotograf och ägde en tidning om naturfoto kunde han
ta med sig sin dotter på sina resor runt om i världen.
Han kände inte många tonåringar vars bästa vänner var tigrar, apor
och allsköns exotiska djur, men det var precis vad Jenna hade.

När Jenna fotograferade den mäktiga hajen fiskade männen på båten upp djuret på däck.
”Vad gör ni?” sa Jenna.
Något blankt glimmade till i solskenet och i nästa sekund ekade Jennas skrik över det tidigare så lugna havet.
Männen högg av hajens fena, sedan kastade de den blödande hajen i vattnet.
”Mördare!” skrek Jenna. ”Han kommer ju att dö nu!”

En av männen förklarade lugnt att de brukade göra så här.
”Hajfens-soppa är en delikatess.”
”Det här sa ni inget om innan vi åkte ut.” sa Graham.
Han blängde på männen med mördande blick och tryckte sin gråtande dotter intill sig.

Jenna gled ur hans famn och klättrade över relingen.
”Jag vill vara hos hajen när han dör!” grät hon. ”Han ska inte vara ensam.”
Graham rusade fram och lyfte tillbaka henne.
”Att hoppa i vattnet här är farligt.” sa han och höll om tösen igen.
”Pappa… jag vill inte vara här mer.” snyftade Jenna hjärtskärande.

---

© http://www.stopsharkfinning.net