Nolltolerans

*
Eleverna i korridoren tjöt av skratt när Lacey snubblade och föll i golvet
och tappade papper och skolböcker.
”Snyggt fall Michelingubben!” skrockade en av killarna.
Alex gav honom en hätsk blick och morrade att han skulle hålla käften,
sedan hjälpte han Lacey upp och samlade ihop hennes saker.
”Är du okej?”
Lacey nickade.
”Jadå. Tack Alex.”
”Du gjorde dig väl inte illa?” sa Alex bekymrat.
Lacey log åt hans omtänksamhet.
”Oroa dig inte raring, jag är okej.”
Alex log.
”Bra.”

En klasskamrat hånflinade och dunkade Alex i ryggen.
”Snällt av dig att rädda strandade valar.”
Skratt från de andra eleverna studsade mellan skåpen och väggarna.
Den hånflinande killen var med i brottarlaget och var större än Alex.
Men även om Alex var liten och tanig, var han envis, smidig och ganska stark. Ilska sprakade som ett fyrverkeri inom honom.
Klasskamraten som retade Lacey hade nu väckt en rasande vulkan.

Överraskad föll han i golvet när Alex kastade sig över honom.
”Slå mig då din lille skit.”
Men Alex skakade på huvudet och reste sig.
”Vill inte lägga mer energi på dig. Men du ska ge fan i att mobba andra!”

”Helt riktigt Alex.” hördes en röst.
Det var rektorn. Han spände blicken i brottarkillen.
”Vi har nolltolerans mot mobbning på den här skolan. Nu går vi till mitt kontor.”
Brottarkillen kravlade upp från golvet, gav Alex en hård tackling och följde med rektorn.
”Du är död Alex!” morrade han.
”Hot har vi också nolltolerans mot.” sa rektorn argt.

Lacey omfamnade Alex.
”Tack mitt hjärta.”
”Äh…” mumlade Alex generat. ”det var väl inget.”
”Jo!” sa Lacey. ”Du anar inte vad det betyder för mig.”
Alex log.
”Jag tål inte att nån beter sig illa mot mina vänner.”
”Du är sååå fin!”
Rörd och leende kysste Lacey honom på kinden.
Alex rodnade.