Visar inlägg med etikett Det. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Det. Visa alla inlägg

fredag, april 20, 2012

Skrivpuff - 20 april 2012 - del 3

*
Jag lade mitt meddelande på köksbordet och gick och satte mig i skamvrån.
Där i hörnet mumlade jag olika meningar som mamma-varelsen så ofta brukar säga till mig.


Det är en äcklig liten varelse.
Det förtjänar inte bra saker.
Det är en litet värdelöst kräk.

Mamma-varelsen kallar mig så ofta för Det att jag nästan har glömt mitt riktiga namn.
Och kanske förtjänar jag inte något namn?
Ett namn är en kärleksfull gåva.

Ingen älskar Det.



Skrivpuff - 20 april 2012 - del 2

*
Mamma-varelsen lyfte upp mig i famnen. Jag njöt av av den mjuka värmen från hennes kropp och tröja.
Din mat är kall nu, men i det här huset slänger vi inte Guds gåvor, så du får gå ut i köket och äta upp ändå.

Det tog nästan en timme att äta den iskalla maten. Jag fick kväljningar och ville bara gråta.
Men jag skulle ju vara tacksam, så jag åt upp allt på tallriken.
Sedan gick jag upp på mitt rum och bad.
Snälle Jesus, gör mig till en bättre flicka. Jag vill vara god och lydig.

Men på natten skrek min mage av hunger, så jag glömde mina böner och blev stygg unge igen.
Jag smög ner i köket och åt några små bitar av morotskakan som vi fått av en granne.
Den mjuka kakan var ljuvligt god.

Min glupskhet tog över och jag åt allt större bitar.
Insåg plötsligt hur mycket jag hade ätit, då grät jag och magen knöt sig av dåligt samvete.
På en bit papper skrev jag ett meddelade till mamma-varelsen.

Förlåt att Det åt av kakan. 
Det är stygg unge.



Skrivpuff - 20 april 2012 - del 1


Skriv om något mjukt. 

Jag grät inte när mamma-varelsen tvingade mig att sitta på det kalla stengolvet där i hörnet.
Jag hade ju varit stygg och då förtjänar man ett straff.
Det var iallafall vad Hon talade om för mig.
Du är en mycket stygg unge, Det! Nu får du sitta här tills du lär dig att uppskatta våra måltider.

Överallt i världen finns det barn som aldrig får äta sig mätta.
Jag skulle vara tacksam för att jag inte var ett av de barnen.
Men vad gjorde jag? Satt vid bordet och tjurade och vägrade äta.
Beter man sig så när ens snälla mamma lagar en så fin måltid får man sitta i skamvrån.

På den här tiden var min skamvrå ett hörn ute i hallen.
Golvet var kallt, men jag hade ändå solljus som sken in på mig.
Jag tvingades att titta ner i golvet hela tiden när jag satt av mitt straff och jag fick inte röra en muskel. Vid ett ögonblick ändrade jag ställning för att det ömmade så i baken.
Det skulle jag inte ha gjort.

Det ska lära sig att lyssna på vad vuxna säger! Rör du dig en gång till får du tillbringa natten i källaren! skrek mamma-varelsen åt mig.
Sedan gav hon mig en stenhård örfil.
Tack för att du lär mig hur jag ska uppföra mig. viskade jag. Jag ska vara en snäll och tacksam flicka nu. Förlåt mig.



måndag, oktober 24, 2011

Skrivpuff - 24 oktober 2011 - del 2

*
Det nickade. Hon visste att hon nu hade två förslag att välja mellan:
1. Fem dagar nere i källaren, i totalt mörker - fastbunden.
2. En klunk av "medicinen" som fanns i en flaska under diskbänken.

Förslag nummer två var fruktansvärt, men då skulle hon åtminstone få vara uppe i huset. Hon skulle få mat och hon kunde gå på toaletten.
Med tårarna strömmande nerför kinderna gick Det in i köket och plockade fram den stora flaskan.
Hon väntade på att få veta hur stor dos hon skulle ta.
Mamma hällde upp lite i flaskans kork och räckte den till Det.
Det andades ut. Att få ta medicinen själv var lite bättre. Nu slapp hon få en sked nerkörd i halsen, hon avskydde den känslan.

Mamma och mannen såg på när hon drack sin "medicin". Deras blickar brände minst lika mycket som vätskan  som nu rann ner i halsen.
"Duktig flicka." sa mamma med äckligt ovänlig röst.
Sedan gav hon sin sambo en menande blick och i nästa sekund släpades Det ner i källaren och bands fast med ett rep runt ankeln.

"Men... jag fick ju välja...!" skrek Det. "Snälla... jag tog ju medicinen!"
Hon fick en örfil av mamma för att hon våga säga emot.
Sedan lämnades hon ensam.
Nu hade hon bara mörkret och dess ljud som sällskap.
Hon kände hur halsen blödde av "medicinen" och skavde av gråten.
På källargolvets jord skrev hon med pekfingret:

GUD
LÅT MIG DÖ

Skrivpuff - 24 oktober 2011 - del 1

Skriv om ett förslag

Hon visste att hon inte borde göra det.
Men pajen såg ju så god ut och glassen skulle ändå bli förstörd, eftersom den hade stått framme på köksbänken ett tag.
Det var en stor paj. Om hon bara tog en liten bit skulle de kanske inte märka något?
Försiktigt tog hon en assiett och en sked från diskstället och lade upp en tunn skiva körsbärspaj och en sked glass.
Hon blundade njutningsfullt när hon åt.
Något så här gott hade hon inte fått äta äta på länge.
Länge, länge skulle hon minnas den syrliga smaken av körsbär och den mjuka smaken av glass.


Hon skulle just äta det sista på assietten när hon kände ett par stora varma händer på sina axlar.
"Tagen på bar gärning..." sa en bedrägligt mjuk röst.
Kroppen stelnade till och Det svalde hårt när mannen ledde in henne i vardagsrummet.
"Vi har en liten tjuv här." sa mannen. "Hon tog för sig av pajen."
Mamma reste sig ur soffan och gav Det en blick som inte visade någon nåd.
"När Det är olydig måste hon straffas. Eller hur?" sa mamma med rösten full av iskyla.




lördag, juli 02, 2011

Skrivpuff - 1 + 2 juli 2011

Skriv om oreda och om ett rep.

Badrummet har inte blivit städat. Sysslan skulle egentligen ha gjorts innan mamma kom hem, men samtalet med grannkillen Todd på den solvarma trappan drog ut på tiden och rätt som det var kom bilen körande på uppfarten.
Mamma log vänligt mot Todd när han sa hej då, var riktigt trevlig - så att han inte skulle ana hur hon egentligen var.
Men så fort de kom innanför dörren förändrades allt.
Mamma förstod ju att Det inte hade hunnit städa upp oredan i badrummet.
Nu skulle Det få vara nere i källaren hela helgen, fastbunden med ett rep runt ena ankeln, så att hon inte kunde röra sig fritt.
Det kunde bara röra sig mellan toaletten och den tunna madrassen hon hade som säng nere i den mörka källaren.
Att vara fastbunden skavde mot huden, men Det vågade inte försöka ta bort repet.
Mamma skulle komma ner med medicin snart.

När Det inte skötte sig fick hon en matsked "medicin" ur en stor och trind, vit flaska.
När vätskan rann ner kändes det som om halsen skulle frätas sönder och det brukade bli svårt att andas.
Denna "medicin", vätskan med den stickande lukten, var den värsta medicinen och Det gjorde alltid sitt bästa för att vara till lags, så att mamma skulle slippa bli uppretad.
Men hon visste aldrig när mamma tyckte att Det hade misskött sig. Ilskan kunde blossa upp utan att Det förstod att hon gjort något fel.

Nu ville Det säga förlåt. Hon skulle vara en snäll flicka och städa badrummet.
Men halsen kändes så öm att hon inte fick fram ett ord.
Det hoppades istället att tårarna som rann ner för hennes kinder nu skulle duga som en ursäkt.
Men mamma hade redan gått upp för trappan och stängt dörren där uppe.
Tårarna var förgäves.
Det torkade bort de bittra tårarna med tröjärmen och kurade ihop sig till en liten snyftande boll på madrassen.
Som så många gånger förr önskade Det att hon aldrig fötts.