Skriv om oreda och om ett rep.
Badrummet har inte blivit städat. Sysslan skulle egentligen ha gjorts innan mamma kom hem, men samtalet med grannkillen Todd på den solvarma trappan drog ut på tiden och rätt som det var kom bilen körande på uppfarten.
Mamma log vänligt mot Todd när han sa hej då, var riktigt trevlig - så att han inte skulle ana hur hon egentligen var.
Men så fort de kom innanför dörren förändrades allt.
Mamma förstod ju att Det inte hade hunnit städa upp oredan i badrummet.
Nu skulle Det få vara nere i källaren hela helgen, fastbunden med ett rep runt ena ankeln, så att hon inte kunde röra sig fritt.
Det kunde bara röra sig mellan toaletten och den tunna madrassen hon hade som säng nere i den mörka källaren.
Att vara fastbunden skavde mot huden, men Det vågade inte försöka ta bort repet.
Mamma skulle komma ner med medicin snart.
När Det inte skötte sig fick hon en matsked "medicin" ur en stor och trind, vit flaska.
När vätskan rann ner kändes det som om halsen skulle frätas sönder och det brukade bli svårt att andas.
Denna "medicin", vätskan med den stickande lukten, var den värsta medicinen och Det gjorde alltid sitt bästa för att vara till lags, så att mamma skulle slippa bli uppretad.
Men hon visste aldrig när mamma tyckte att Det hade misskött sig. Ilskan kunde blossa upp utan att Det förstod att hon gjort något fel.
Nu ville Det säga förlåt. Hon skulle vara en snäll flicka och städa badrummet.
Men halsen kändes så öm att hon inte fick fram ett ord.
Det hoppades istället att tårarna som rann ner för hennes kinder nu skulle duga som en ursäkt.
Men mamma hade redan gått upp för trappan och stängt dörren där uppe.
Tårarna var förgäves.
Det torkade bort de bittra tårarna med tröjärmen och kurade ihop sig till en liten snyftande boll på madrassen.
Som så många gånger förr önskade Det att hon aldrig fötts.
Badrummet har inte blivit städat. Sysslan skulle egentligen ha gjorts innan mamma kom hem, men samtalet med grannkillen Todd på den solvarma trappan drog ut på tiden och rätt som det var kom bilen körande på uppfarten.
Mamma log vänligt mot Todd när han sa hej då, var riktigt trevlig - så att han inte skulle ana hur hon egentligen var.
Men så fort de kom innanför dörren förändrades allt.
Mamma förstod ju att Det inte hade hunnit städa upp oredan i badrummet.
Nu skulle Det få vara nere i källaren hela helgen, fastbunden med ett rep runt ena ankeln, så att hon inte kunde röra sig fritt.
Det kunde bara röra sig mellan toaletten och den tunna madrassen hon hade som säng nere i den mörka källaren.
Att vara fastbunden skavde mot huden, men Det vågade inte försöka ta bort repet.
Mamma skulle komma ner med medicin snart.
När Det inte skötte sig fick hon en matsked "medicin" ur en stor och trind, vit flaska.
När vätskan rann ner kändes det som om halsen skulle frätas sönder och det brukade bli svårt att andas.
Denna "medicin", vätskan med den stickande lukten, var den värsta medicinen och Det gjorde alltid sitt bästa för att vara till lags, så att mamma skulle slippa bli uppretad.
Men hon visste aldrig när mamma tyckte att Det hade misskött sig. Ilskan kunde blossa upp utan att Det förstod att hon gjort något fel.
Nu ville Det säga förlåt. Hon skulle vara en snäll flicka och städa badrummet.
Men halsen kändes så öm att hon inte fick fram ett ord.
Det hoppades istället att tårarna som rann ner för hennes kinder nu skulle duga som en ursäkt.
Men mamma hade redan gått upp för trappan och stängt dörren där uppe.
Tårarna var förgäves.
Det torkade bort de bittra tårarna med tröjärmen och kurade ihop sig till en liten snyftande boll på madrassen.
Som så många gånger förr önskade Det att hon aldrig fötts.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar