Skrivpuff - 25 juli 2011

Skriv om att dra en slutsats.

Ett minne av Joanne Clarke

Sun City, California 1999

“Han är söt som en flicka.” säger man ibland om en del pojkar.
Det uttrycket tänkte jag direkt på när jag såg Alex Spencer för första gången. Han var verkligen “söt som en flicka”.
Han tittade på oss med stora glittrande, safirblå ögon, som ramades in av de tjockaste och längsta ögonfransar jag sett på en pojke.
Ansiktet hade mjuka drag, liten söt näsa och antydan till en liten grop i hakan. Och han hade långt hår, en trasslig, men mjuk kalufs.
Maxine stack fram sitt mörklockiga huvud mellan Martin och mig och kikade nyfiket på Alex.
“Vad heter hon?” frågade Maxine och pekade på Alex.
“Han.” rättade jag. Det här är en pojke och han heter Alex.”
“Hej!” hälsade Maxine glatt.
“Hej.” sa Alex och log lite blygt.

“Är denna här pojken en Clarke nu?” frågade Maxine.
Jag nickade.
“Cool!” sa Maxine glatt.
Hon såg på Alex.
“Då är du min bror nu. Hur gammal är du?”
“Nästan sex år.” svarade Alex.
“Jag med!” sa Maxine. “Vill du leka?”
Alex blickade upp på Martin och mig.

Jag log mot vår nye fosterson.
“Lek med Maxie om du vill. Vi äter middag om en halvtimme.”
“Kom, jag kan visa mitt rum!”
Maxine tog tag i Alex hand och drog iväg med honom.
Barnen sprang upp för trappan.
Vi hörde Maxine ropa ivrigt:
“Janie! Vi har fått en pojke som är vår bror nu! Han är också nästan sex år, så nu har du två småsyskon!”
Vi skrattade.
“Alex kommer inte att få en lugn stund med flickorna.” skrockade Martin.
*