*
Silver Falls, Montana
25 December 1845.
Sent på juldagen gick Anna Cooper ut till stallet tittade till hästarna och gårdens nytillskott, de små kattungarna, som endast var ett par dagar gamla. Alla djuren mådde fint och det gjorde Anna lugn och nöjd.
Hon skulle just gå ut ur stallet när hon kände hur det högg till i magen.
Hon flämtade till och blev först lite orolig när smärtan blev värre. Men så sansade hon sig och förstod att det nog var barnet som tyckte att det var dags att få komma ut nu.
"Det går inte att åka till doktorn nu, inte i det här snöiga vädret," sa hon till barnet i magen. "så du får allt födas här min vän."
Anna satte sig i höet i en av de tomma spiltorna, där också kattmamma och hennes små låg och vilade sig.
"Käre gode Gud," bad Anna. "gör så att allt går bra."
Inne i boningshuset började Charles Cooper fundera på var hans hustru hade tagit vägen. Så här lång tid brukade det inte ta att titta till djuren.
En molande känsla i magen sa honom att något kunde vara fel...
Han slängde på sig ytterkläder och rusade ut till stallet.
"Anna!" ropade han och blev ännu mer orolig när han inte hittade henne.
Mjau! hördes kattmamma från en av spiltorna.
Och sedan hörde den ljuvaste stämman på jorden. Annas röst.
"Charles! Jag är här! Barnet är på väg."
Kattmamma kom fram till honom och började uppfordrande att buffa på hans ben.
"Jadå, jag ska hjälpa Anna." log Charles.
Mjau! sa kattmamma igen, som hon ville säga att det var allt bäst det.
Knappt en halvtimme minuter senare satt Anna i sängen hemma i stugan och i famnen höll hon en sovande liten pojke.
Charles satt på sängkanten och såg på sin fru och deras lilla unge. Han kunde inte ta ögonen från dem.
"Tänk att vi fick ett litet julmirakel." sa han. "Vi är verkligen välsignade."
Anna log.
"Ja, det finaste julmiraklet man kan önska sig. Jag är så lycklig!"
"Det är jag med!" sa Charles och höll om henne. "Lyckligare än någonsin."
Charles Cooper gjorde en tyst överenskommelse med sig själv:
Deras lilla julmirakel, som nu bara sov lugnt i sin mors famn, skulle skämmas bort med kärlek och trygghet och allt annat som skulle göra att en liten pojke fick känna sig lycklig och beskyddad.
Ja, allt det där Charles själv saknat som barn skulle hans son få i överflöd.
"Vad ska han heta, tycker du?" frågade Charles. "För jag antar att vi inte kan kalla honom 'Julmiraklet' hela hans liv..."
Anna skrattade.
"Nej, det går ju inte - även om han är det. Jag tycker Sebastian är en bra namn för den här lilla raringen."
Charles nickade gillande. Det var en fint namn.
Och så fick Julmiraklet namnet Sebastian Andrew Cooper.
Silver Falls, Montana
25 December 1845.
Sent på juldagen gick Anna Cooper ut till stallet tittade till hästarna och gårdens nytillskott, de små kattungarna, som endast var ett par dagar gamla. Alla djuren mådde fint och det gjorde Anna lugn och nöjd.
Hon skulle just gå ut ur stallet när hon kände hur det högg till i magen.
Hon flämtade till och blev först lite orolig när smärtan blev värre. Men så sansade hon sig och förstod att det nog var barnet som tyckte att det var dags att få komma ut nu.
"Det går inte att åka till doktorn nu, inte i det här snöiga vädret," sa hon till barnet i magen. "så du får allt födas här min vän."
Anna satte sig i höet i en av de tomma spiltorna, där också kattmamma och hennes små låg och vilade sig.
"Käre gode Gud," bad Anna. "gör så att allt går bra."
Inne i boningshuset började Charles Cooper fundera på var hans hustru hade tagit vägen. Så här lång tid brukade det inte ta att titta till djuren.
En molande känsla i magen sa honom att något kunde vara fel...
Han slängde på sig ytterkläder och rusade ut till stallet.
"Anna!" ropade han och blev ännu mer orolig när han inte hittade henne.
Mjau! hördes kattmamma från en av spiltorna.
Och sedan hörde den ljuvaste stämman på jorden. Annas röst.
"Charles! Jag är här! Barnet är på väg."
Kattmamma kom fram till honom och började uppfordrande att buffa på hans ben.
"Jadå, jag ska hjälpa Anna." log Charles.
Mjau! sa kattmamma igen, som hon ville säga att det var allt bäst det.
Knappt en halvtimme minuter senare satt Anna i sängen hemma i stugan och i famnen höll hon en sovande liten pojke.
Charles satt på sängkanten och såg på sin fru och deras lilla unge. Han kunde inte ta ögonen från dem.
"Tänk att vi fick ett litet julmirakel." sa han. "Vi är verkligen välsignade."
Anna log.
"Ja, det finaste julmiraklet man kan önska sig. Jag är så lycklig!"
"Det är jag med!" sa Charles och höll om henne. "Lyckligare än någonsin."
Charles Cooper gjorde en tyst överenskommelse med sig själv:
Deras lilla julmirakel, som nu bara sov lugnt i sin mors famn, skulle skämmas bort med kärlek och trygghet och allt annat som skulle göra att en liten pojke fick känna sig lycklig och beskyddad.
Ja, allt det där Charles själv saknat som barn skulle hans son få i överflöd.
"Vad ska han heta, tycker du?" frågade Charles. "För jag antar att vi inte kan kalla honom 'Julmiraklet' hela hans liv..."
Anna skrattade.
"Nej, det går ju inte - även om han är det. Jag tycker Sebastian är en bra namn för den här lilla raringen."
Charles nickade gillande. Det var en fint namn.
Och så fick Julmiraklet namnet Sebastian Andrew Cooper.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar