*
8 December
Klockan var bara halv fem på eftermiddagen, men det var redan mörkt ute.
Emilia var glad att hon hade sällskap av Matilda idag, nu slapp hon gå ensam
i vintermörkret - något hon tyckte var rätt så kusligt.
Hon skulle även slippa vara ensam hemma på herrgården idag. Mamma och pappa skulle komma hem sent, men Matilda skulle stanna på middag och flickorna skulle öva lite till Lucia-konserten.
"Det är kul med skolkonserter," sa Matilda. "men det är såååå drygt att vi måste vara i skolan klockan sju på fredag...!"
Emilia instämde.
"Jag vet, det är nästan lite taskigt att vi måste gå upp så tidigt... Men, men... det är ju bara för en dag - och på lördag kan vi sova hela dagen om vi vill."
Matilda sa att det skulle hon banne mej göra också - plus hela söndagen.
"Är du pirrig inför Jul-konserten den 18:e förresten?" frågade Matilda. "Du har ju flera solon."
Emilia funderade.
"Lite kanske... Men det ska bli kul också - även om det blir många texter att memorera."
Hon hade blivit förvånad när deras musiklärare bett henne sjunga solo, i flera låtar. Men hon hade förstås känt sig hedrad också.
"Och så ska du ju sjunga duett med Tony..." sa Matilda retsamt och puffade sin kompis i sidan.
Emilia skrattade.
"Ja, än sen då...?"
Matilda hade inget svar på det. Hon hade nog trott att Emilia skulle bli generad, men hon såg hur lugn ut som helst.
"Ingenting..." mumlade Matilda. "ni är så fina ihop bara."
"Tack!" sa Emilia.
Plötslig stannade Emilia till.
Hon stirrade storögd in i mörkret och skogsbrynet intill landsvägen.
Matilda lade armen om henne.
"Vad är det...?"
"Jag vet inte..." nästan viskade Emilia. "Det känns som nån tittar på oss..."
Matilda spanade in i skogen.
"Jag ser ingen. Men du, det kanske är bäst om vi skyndar oss."
Det tyckte Emilia också.
Flickorna gick lite snabbare och de andades inte ut förrän de stod innanför dörren på herrgården.
Det var varmt och skönt hemma.
Flickorna hörde hur det sprakade från en brasa inne i allrummet och det doftade ljuvligt av nybakade kanelbullar och varm choklad med vispgrädde och kanel.
"Vem har bakat...?" undrade Emilia medan hon krånglade av sig sina tjocka ytterkläder.
"Slottsspöket kanske?" fnissade Matilda.
Emilia ryste. Hon ville inte tänka på spöken nu.
Men så fick hon syn på en grön kappa och en tjock halsduk som hängde på en av de stora krokarna i tamburen. Hon sken upp.
"Moster Maja!"
En kvinna i fyrtioårsåldern uppenbarade sig i dörröppningen till allrummet.
Hon log brett.
"Emilia... mosters lilla stjärna!" ropade hon och skyndade fram till henne.
Moster Maja kramade om Emilia, länge. Sedan kramade hon om Matilda också.
"Vad gör du här?" frågade Emilia.
"Din mamma bad mig komma hit." förklarade Moster Maja.
Emilia strålade av glädje.
"Stannar du länge? Säg att du gör det!"
Maja log.
"Veckan ut i alla fall. Jag vill ju inte missa min älskade lilla systerdotters Lucia-konsert."
Emilia kramade sin älskade moster hårt.
"Åh, vad jag är glad att du är här! Jag har saknat dig!"
"Och jag har saknat dig min älskling." sa moster Maja ömt.
Hon lade armen om flickorna.
"Nu går vi in i allrummet och mular i oss bullar." sa hon ivrigt. "Och så måste ni tjejer berätta vad ni har haft för er den senaste tiden."
Emilia log.
"Det har hänt ganska mycket."
Moster Maja log också.
"Nåväl, jag ska stanna här hela veckan, så vi har tid till berättelser."
8 December
Klockan var bara halv fem på eftermiddagen, men det var redan mörkt ute.
Emilia var glad att hon hade sällskap av Matilda idag, nu slapp hon gå ensam
i vintermörkret - något hon tyckte var rätt så kusligt.
Hon skulle även slippa vara ensam hemma på herrgården idag. Mamma och pappa skulle komma hem sent, men Matilda skulle stanna på middag och flickorna skulle öva lite till Lucia-konserten.
"Det är kul med skolkonserter," sa Matilda. "men det är såååå drygt att vi måste vara i skolan klockan sju på fredag...!"
Emilia instämde.
"Jag vet, det är nästan lite taskigt att vi måste gå upp så tidigt... Men, men... det är ju bara för en dag - och på lördag kan vi sova hela dagen om vi vill."
Matilda sa att det skulle hon banne mej göra också - plus hela söndagen.
"Är du pirrig inför Jul-konserten den 18:e förresten?" frågade Matilda. "Du har ju flera solon."
Emilia funderade.
"Lite kanske... Men det ska bli kul också - även om det blir många texter att memorera."
Hon hade blivit förvånad när deras musiklärare bett henne sjunga solo, i flera låtar. Men hon hade förstås känt sig hedrad också.
"Och så ska du ju sjunga duett med Tony..." sa Matilda retsamt och puffade sin kompis i sidan.
Emilia skrattade.
"Ja, än sen då...?"
Matilda hade inget svar på det. Hon hade nog trott att Emilia skulle bli generad, men hon såg hur lugn ut som helst.
"Ingenting..." mumlade Matilda. "ni är så fina ihop bara."
"Tack!" sa Emilia.
Plötslig stannade Emilia till.
Hon stirrade storögd in i mörkret och skogsbrynet intill landsvägen.
Matilda lade armen om henne.
"Vad är det...?"
"Jag vet inte..." nästan viskade Emilia. "Det känns som nån tittar på oss..."
Matilda spanade in i skogen.
"Jag ser ingen. Men du, det kanske är bäst om vi skyndar oss."
Det tyckte Emilia också.
Flickorna gick lite snabbare och de andades inte ut förrän de stod innanför dörren på herrgården.
Det var varmt och skönt hemma.
Flickorna hörde hur det sprakade från en brasa inne i allrummet och det doftade ljuvligt av nybakade kanelbullar och varm choklad med vispgrädde och kanel.
"Vem har bakat...?" undrade Emilia medan hon krånglade av sig sina tjocka ytterkläder.
"Slottsspöket kanske?" fnissade Matilda.
Emilia ryste. Hon ville inte tänka på spöken nu.
Men så fick hon syn på en grön kappa och en tjock halsduk som hängde på en av de stora krokarna i tamburen. Hon sken upp.
"Moster Maja!"
En kvinna i fyrtioårsåldern uppenbarade sig i dörröppningen till allrummet.
Hon log brett.
"Emilia... mosters lilla stjärna!" ropade hon och skyndade fram till henne.
Moster Maja kramade om Emilia, länge. Sedan kramade hon om Matilda också.
"Vad gör du här?" frågade Emilia.
"Din mamma bad mig komma hit." förklarade Moster Maja.
Emilia strålade av glädje.
"Stannar du länge? Säg att du gör det!"
Maja log.
"Veckan ut i alla fall. Jag vill ju inte missa min älskade lilla systerdotters Lucia-konsert."
Emilia kramade sin älskade moster hårt.
"Åh, vad jag är glad att du är här! Jag har saknat dig!"
"Och jag har saknat dig min älskling." sa moster Maja ömt.
Hon lade armen om flickorna.
"Nu går vi in i allrummet och mular i oss bullar." sa hon ivrigt. "Och så måste ni tjejer berätta vad ni har haft för er den senaste tiden."
Emilia log.
"Det har hänt ganska mycket."
Moster Maja log också.
"Nåväl, jag ska stanna här hela veckan, så vi har tid till berättelser."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar