*
24 December
Julaftons morgon.
Helena och Krister stod utanför Colettes rum och såg ömt på dottern.
Flickan var klädd i sitt röda flanellnattlinne och gosiga tofflor. Hon satt framför sitt dockskåp och möblerade om.
Hon tittade upp och log mot sina föräldrar.
"Jag vet att det är lite fånigt att hålla på med dockskåp när man har fyllt tolv..." sa hon lite blygt. "men jag älskar det. Det har jag gjort ända sedan jag fick det."
Helena och Krister blev rörda av flickans ord.
Dockskåpet hade varit en av de första julklapparna den lilla flickan fått, så naturligtvis var det som en skatt för henne.
Krister gick in i Colettes rum och kramade om tösen och kysste henne på pannan.
"Pyssla du med ditt dockskåp så mycket du vill. Det är roligt att du fortfarande gillar det."
Han rufsade om hennes blonda lockar.
"Och i kväll kommer Tomten med fler spännande saker..." sa han och blinkade hemligt till flickan.
Colette fnissade glatt.
Hon kramade om sin älskade adoptivpappa. Sedan sprang hon fram till mamma Helena och gav henne en lika stor kram.
"God jul, mamma och pappa!" sa hon och stålade av kärlek och glädje.
"God jul, lilla älskling." sa Helena.
Colette fortsatte att möblera i sitt fina dockhus medan mamma och pappa gick för att titta till Tony.
Pojken sov fortfarande tungt, så Helena och Krister lät bli att väcka honom.
Det var viktigt för hans hälsa att han fick vila så mycket som möjligt.
Helena smög in och kysste honom på kinden och stoppade om honom ordentligt.
Sedan kände hon på hans panna.
"Stackars lilla unge..." viskade hon till Krister. "Han har feber."
Krister suckade bedrövat.
"Stackar'n... Vi får hoppas att han orkar vara uppe lite med oss senare."
Helena nickade.
De tassade ut ur Tonys rum och gick ner till köket för att fixa frukost.
"Tänk att vi har haft våra härliga små ungar i exakt sex år nu." sa Krister när de dukade fram julfrukosten.
Helena log.
"Ja, tiden går fort. Fast ändå känns det inte så länge sen... Jag kommer alltid att minnas när Johan kom hit med de små raringarna. De var alldeles storögda och lite omtöcknade."
Helena fick tårar i ögonen när hon tänkte på att hennes älskade små ungar hade farit så illa i sitt förra fosterhem. Hon kunde inte förstå hur någon kunde göra så grymma saker mot barn.
Krister lindade armarna om sin fru.
"Tony och Colette kunde inte ha fått en bättre mor." sa han ömt och kysste Helena på kinden. "Dom älskade dig från första ögonblicket."
Han skrattade till.
"Och lilla Colette som frågade om du var en ängel..."
Helena skrattade också och kramade Krister.
"Ja, det var så bedårande! Hon var helt övertygad om det."
Sedan blev Helena allvarlig och hennes ögon tårades igen.
"Och lilla Tony som så ofta frågade om han var värd att bo här med oss...
Det gjorde så ont i mitt hjärta att höra honom fråga så..."
Krister nickade.
"Det gjorde ont i mig också att den här fina lilla grabben inte visste att han var värd allt gott i världen..."
Det hade tagit ett bra tag för Tony att bygga upp sin självkänsla och självförtroende.
Nuförtiden var han en trygg och glad 16-åring som visste att han var värd allt bra som hände honom.
Pojken hade visserligen mardrömmar fortfarande och ibland grubblade han och hade mörka tankar om sitt mardrömslika förflutna.
Men som Tony själv hade sagt nyligen, när han och Helena pratade om allt det svåra:
"Mamma, vet du? Jag gör mitt bästa för att lägga allt det där bakom mig.
Nu har jag världens bästa familj och ett tryggt hem. Och det är jag värd!"
Helena hade kramat honom länge.
"Ja, min fina lilla älskling," sa hon, med gråten i halsen. "det är du verkligen värd!"
24 December
Julaftons morgon.
Helena och Krister stod utanför Colettes rum och såg ömt på dottern.
Flickan var klädd i sitt röda flanellnattlinne och gosiga tofflor. Hon satt framför sitt dockskåp och möblerade om.
Hon tittade upp och log mot sina föräldrar.
"Jag vet att det är lite fånigt att hålla på med dockskåp när man har fyllt tolv..." sa hon lite blygt. "men jag älskar det. Det har jag gjort ända sedan jag fick det."
Helena och Krister blev rörda av flickans ord.
Dockskåpet hade varit en av de första julklapparna den lilla flickan fått, så naturligtvis var det som en skatt för henne.
Krister gick in i Colettes rum och kramade om tösen och kysste henne på pannan.
"Pyssla du med ditt dockskåp så mycket du vill. Det är roligt att du fortfarande gillar det."
Han rufsade om hennes blonda lockar.
"Och i kväll kommer Tomten med fler spännande saker..." sa han och blinkade hemligt till flickan.
Colette fnissade glatt.
Hon kramade om sin älskade adoptivpappa. Sedan sprang hon fram till mamma Helena och gav henne en lika stor kram.
"God jul, mamma och pappa!" sa hon och stålade av kärlek och glädje.
"God jul, lilla älskling." sa Helena.
* * *
Colette fortsatte att möblera i sitt fina dockhus medan mamma och pappa gick för att titta till Tony.
Pojken sov fortfarande tungt, så Helena och Krister lät bli att väcka honom.
Det var viktigt för hans hälsa att han fick vila så mycket som möjligt.
Helena smög in och kysste honom på kinden och stoppade om honom ordentligt.
Sedan kände hon på hans panna.
"Stackars lilla unge..." viskade hon till Krister. "Han har feber."
Krister suckade bedrövat.
"Stackar'n... Vi får hoppas att han orkar vara uppe lite med oss senare."
Helena nickade.
De tassade ut ur Tonys rum och gick ner till köket för att fixa frukost.
* * *
"Tänk att vi har haft våra härliga små ungar i exakt sex år nu." sa Krister när de dukade fram julfrukosten.
Helena log.
"Ja, tiden går fort. Fast ändå känns det inte så länge sen... Jag kommer alltid att minnas när Johan kom hit med de små raringarna. De var alldeles storögda och lite omtöcknade."
Helena fick tårar i ögonen när hon tänkte på att hennes älskade små ungar hade farit så illa i sitt förra fosterhem. Hon kunde inte förstå hur någon kunde göra så grymma saker mot barn.
Krister lindade armarna om sin fru.
"Tony och Colette kunde inte ha fått en bättre mor." sa han ömt och kysste Helena på kinden. "Dom älskade dig från första ögonblicket."
Han skrattade till.
"Och lilla Colette som frågade om du var en ängel..."
Helena skrattade också och kramade Krister.
"Ja, det var så bedårande! Hon var helt övertygad om det."
Sedan blev Helena allvarlig och hennes ögon tårades igen.
"Och lilla Tony som så ofta frågade om han var värd att bo här med oss...
Det gjorde så ont i mitt hjärta att höra honom fråga så..."
Krister nickade.
"Det gjorde ont i mig också att den här fina lilla grabben inte visste att han var värd allt gott i världen..."
Det hade tagit ett bra tag för Tony att bygga upp sin självkänsla och självförtroende.
Nuförtiden var han en trygg och glad 16-åring som visste att han var värd allt bra som hände honom.
Pojken hade visserligen mardrömmar fortfarande och ibland grubblade han och hade mörka tankar om sitt mardrömslika förflutna.
Men som Tony själv hade sagt nyligen, när han och Helena pratade om allt det svåra:
"Mamma, vet du? Jag gör mitt bästa för att lägga allt det där bakom mig.
Nu har jag världens bästa familj och ett tryggt hem. Och det är jag värd!"
Helena hade kramat honom länge.
"Ja, min fina lilla älskling," sa hon, med gråten i halsen. "det är du verkligen värd!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar