*
26 December
En mörkklädd gestalt lösgjorde sig ur skuggorna i den sena och iskalla vinterkvällen.
En granskande blick spanade bort mot herrgården. Inte ett liv syntes till och det verkade tyst och lugnt där inne.
Konstigt... så här öde var det aldrig här förr...
Snögubben på gårdsplanen blickade tillbaka med sina svarta ögon på mannen och visade upp ett lyckligt och brett leende.
Mannen så också på de två stora snölyktorna som stod på varsin sida om trappan.
Bor det barn här...? tänkte han och undrade vems barn det kunde vara.
Plötsligt tändes ytterlyktorna utanför det stora huset.
Mannen retirerade in i mörkret och skuggorna igen.
Han måste ju vara försiktig, så att ingen såg honom.
Men någon såg honom.
I ett rum på herrgårdens övervåning stod en ung flicka och tittade ut genom fönstret.
Hon kunde inte se vem den mörkklädda gestalten var, men kalla kårar rusade genom hennes kropp.
Varför hon kände sådana obehagliga vibbar visste hon inte riktigt.
Och jag vill inte veta det heller... tänkte Emilia.
Snabbt backade flickan bort från fönstret och sprang ner till undervåningen där hennes mamma, pappa och moster fanns.
Så länge hon fick vara nära familjen behövde hon inte känna sig rädd.
26 December
En mörkklädd gestalt lösgjorde sig ur skuggorna i den sena och iskalla vinterkvällen.
En granskande blick spanade bort mot herrgården. Inte ett liv syntes till och det verkade tyst och lugnt där inne.
Konstigt... så här öde var det aldrig här förr...
Snögubben på gårdsplanen blickade tillbaka med sina svarta ögon på mannen och visade upp ett lyckligt och brett leende.
Mannen så också på de två stora snölyktorna som stod på varsin sida om trappan.
Bor det barn här...? tänkte han och undrade vems barn det kunde vara.
Plötsligt tändes ytterlyktorna utanför det stora huset.
Mannen retirerade in i mörkret och skuggorna igen.
Han måste ju vara försiktig, så att ingen såg honom.
Men någon såg honom.
I ett rum på herrgårdens övervåning stod en ung flicka och tittade ut genom fönstret.
Hon kunde inte se vem den mörkklädda gestalten var, men kalla kårar rusade genom hennes kropp.
Varför hon kände sådana obehagliga vibbar visste hon inte riktigt.
Och jag vill inte veta det heller... tänkte Emilia.
Snabbt backade flickan bort från fönstret och sprang ner till undervåningen där hennes mamma, pappa och moster fanns.
Så länge hon fick vara nära familjen behövde hon inte känna sig rädd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar