Skrivpuff - 15 April 2015

*
Syssla

Sun City, California. Våren 2011.

Holly McCarthy

Idag i skolan diskuterade vi om några av oss fortfarande fick utföra sysslor hemma; såsom att ta ut soporna, hjälpa till med disk, tvätt och städning.
Några av klasskamraterna gjorde sådant fortfarande, för att få ett extra tillskott till veckopengen. Andra påstod att de vägrade - de ansåg att de var för gamla (18 år) för något så larvigt som sysslor.
Alex, min bästa killkompis (som för övrigt bara är 17 ½ än så länge ;-) 
Ja, Alex, min lilla älskling, jag retas med dig...) 
har inga bestämda sysslor hemma. 
Det har inte jag heller. Vi hjälper till om våra föräldrar ber oss om det, eller så kan vi fråga om vi hjälpa till med något.
"Frivilligt...?!" utbrast en kille i vår klass. "Jag skulle aldrig i livet ta ut soppåsar eller städa frivilligt."
"Du skulle inte ens städa ditt rum, ens om du var under pistolhot...!" skrattade vår vän Rodney då.

Efter skolan följde jag med Alex hem. Vi hälsade på hans (foster)mamma Joanne och skulle just gå upp till hans rum när Alex kom på något.
"Har ju inte bäddat sängen...!"
Jag skrattade.
"Det gör väl inget?"
Hans rum var ju alltid välstädat för övrigt och jag tycker inte att det är hela världen om man glömmer att bädda en morgon.
Jag sa detta till honom. Då ryckte han på axlarna och log lite urskuldande.
"Näää, det förstås... men det ser lite finare ut om man har bäddat sängen."
Han skyndade sig upp till sitt rum.
Jag log och såg att Joanne också gjorde det.
"Det där lät som ett praktiskt mamma-råd?" sa jag.
Joanne nickade.
"Jag brukade oftast säga så när ungarna var yngre och jag ville lära dem vikten av att hålla fint i deras rum."
"Det har tydligen fastnat." sa jag och nickade menande mot övervåningen.
Joanne skrattade.
"Ja, eller så blev Alex blyg över sin obäddade säng för att du är här."
Jag skrattade glatt, för det var nog precis så det var.

Jag var fortfarande full i skratt när jag kom in i Alex rum.
Han såg roat och lite undrande på mig där han stod och puffade till en av sina kuddar.
"Vad är roligt?"
Jag la armarna om hans midja.
"Du." sa jag. "Det är sött att du känner att du måste bädda sängen för att jag är här."
Nu skrattade Alex också.
"Ja, vaddå...?" sa han oskyldigt. "Man är väl väluppfostrad."
Han satte sig ner på sin nu bäddade säng och jag slog mig ner intill honom.
"Ska du sova här i natt?" frågade han.
"Om du vill?" svarade jag.
Alex log och himlade sig åt mig.
"Annars skulle jag väl inte fråga..." suckade han.
Sedan skrattade han glatt.
Jag kände mig tvungen att brotta ner honom i sängen och överösa honom med lite pussar.
"Du är lite galen, Holly...!" fnissade Alex och försökte slingra sig ur min famn.
"Galen i dig, ja." skrattade jag och kramade honom.