Skrivpuff - 6 April 2015

*
Aning

Paradise, California. Våren 2011.

17-åriga Alex hade en stark aning om att allt inte stod rätt till.
När han nu såg på sin 13-åriga lillasyster, som satt intill honom i soffan, 
märkte han att Cassie ärvt hans ovana att nervös-bita på naglarna.
Han lade armen om hennes axlar.
"Vad tänker du på, sis? Skolan? Darryl?"
Alex visste att Cassie hade mycket att tänka på just nu: mobbarna i hennes skola, styvfadern som så ofta bråkade med deras mamma - och med honom själv.
Cassie såg på sin storebror och log lite fåraktigt. Hon lade ner händerna i sitt knä.
"Äsch, det är inget. Oroa dig inte."
Alex skakade på huvudet.
"Cass... nu börjar du låta som jag... Vad är det som oroar dig?" envisades han.
"Allt möjligt..." sa Cassie med gråten i halsen. "Men nu tänker jag mest på skolan. Tänk om dom inte får byta till Sun City? Jag vet inte om jag vill, eller ens orkar gå i skolan då..."
Cassie brast i gråt.
Alex hjärta gick sönder var gång han såg sin älskade syster så här ängslig och bräcklig.

Han drog Cassie intill sig och kramade henne.
"Om inte din skola låter dig byta är dom dumma i huvudet." sa han. "Dom måste ju se hur dåligt du mår...!"
Alex funderade.
"Och i värsta fall får du väl bli home-schooled."
"Mmmm..." snyftade Cassie. "Men jag tänker på en annan grej också..."
"Vad då?" undrade Alex.
Cassie suckade tungt och såg på sin bror.
"Om jag byter till Sun City High är det kanske bättre om jag också bor hos Joanne och Martin."
Fosterföräldrarna Joanne och Martin var som en extrafamilj för Alex och Cassie.
Alex bodde hos dem på heltid, så han bodde bara hos mamma Nora och sin lillasyster ibland.
Alex nickade eftertänksamt åt Cassies funderingar.
"Ja, du får ju mycket närmare till skolan om du flyttar till Sun City."
Cassie nickade också.
"Ja, det var så jag tänkte." sa hon. "Och då kan vi ses varje dag."
Det sista sa hon med ett varmt leende.
Alex log tillbaka.
"Det låter super-bra, tycker jag." sa han. "Men... du är lite nervös för vad mamma ska säga om att du också vill flytta till Jo och Martin?"
Cassies ögon fylldes med tårar igen.
"Ja. Jag vill ju inte göra mamma ledsen."
Alex bet sig fundersamt i underläppen.
"Nej, det vet jag att du inte vill, syrran. Men jag är säker på att mamma förstår. Hon vill ju att vi ska ha det bra."
Han tillade bittert:
"Hon fattar inte att hon borde lämna idiot-Darryl... Men förutom dåligt omdöme när det gäller pojkvänner är Nora en bra mamma."
Cassie kramade om Alex.
"Du har rätt, brorsan. Mamma kanske inte alltid gör rätt val i livet, men hon älskar oss av hela sitt hjärta."

Leende tillade hon:
"Tack för att jag fick gråta ut hos dig, Alex. Det känns bättre nu. Jag känner mig mer lättad."
"Vad bra!" sa Alex. "Du vet att du kan komma till mig och prata vad det än gäller."
Cassie nickade.
"Det vet jag. Tack."
Hon gav sin älskade bror en lätt puss på kinden.
"Och du kan komma till mig och prata, närhelst du behöver. Glöm inte det."
"Det ska jag inte glömma." sa Alex och log. "Fast jag är inte lika bra på att snacka ut som du är..."
Cassie lade huvudet på sned och såg på Alex.
"Det är du visst. Ibland får man dra ur dig orden bara... men du är bra på att prata om dina känslor."
Alex ryckte lätt på axlarna.
"Tja.. jag antar det..." sa han osäkert. "Jag har ju fått lära mig att inte gå och bära på en massa känslosamt 'skrot' och hemskt mörker..."
Cassie kramade hans hand.
"Ja, du har ju det..." sa hon sorgset. "Men det är tur att du orkar prata om allt det hemska du har varit med om."
Alex nickade.
"Mmmm... jag har märkt att mörkret och ångesten äter upp mig annars."

Tonårspojken suckade och skakade lätt på sig, som om han ville göra sig av med lite av det där mörka som hans själ bar på.
"Nej... nu snackar vi om nåt trevligare, va?"
Det lät som en bra idé tyckte Cassie.
"Ska vi beställa pizza och kolla på den där skräckfilmen på TV?"
Alex log och nickade.
"Törs du kolla på skräckfilm då? Blir du inte skraj för alla spöken?" retades han och började kittla sin lillasyster.
Cassie pep av skratt. 
Hon försökte komma åt att kittla Alex, men då skuttade han upp från soffan och gick för att ringa efter pizza.
"Vänta bara tills jag får tag på dig...!" varnade Cassie leende.
Alex skrattade glatt.
"Jag är inte lika kittlig som du, lillsyrran." sa han lugnt.
"Lögnare!" skrattade Cassie. "Du är ju super-duper-kittlig...!"
Alex skakade på huvudet.
"Inte jag inte..." sa han.
Cassie fnissade åt att hennes bror alltid förnekade att han faktiskt var super-kittlig, trots att alla alltid brukade syna hans lögn och motbevisa honom.
Men hon log också mot honom, för hon var så tacksam över att han fanns, för att han alltid lyckades göra henne lycklig.
Jag hoppas du har en aning om hur mycket jag älskar dig, fina bror... tänkte hon.