*
Senare på kvällen, när alla gästerna hade gått hem, stod Dani och hennes tvillingbror Blue utanför köket och hörde fosterföräldrarna prata om dem.
”De störda ungarna måste flyttas till ett annat fosterhem, snarast.” sa fostermodern. "Vi kan inte ha en unge som ljuger och skär sin hud i slamsor och en unge som drömmer sjuka mardrömmar var och varannan natt..."
"Jag håller med." sa fosterfadern. "Visserligen får vi pengar för dom, men det funkar inte att ha dom här längre. Den där lilla snärtan kan ställa till det för oss med sina lögner. Och pojken borde verkligen inte fått komma ut från den där institutionen..."
Blue svalde. Han skämdes så för sina mardrömmar och vanföreställningar.
Dani mumlade osande svordomsramsor på italienska och stormade upp på övervåningen.
Blue följde med sin syster.
"Det är nog bra om vi förflyttas..." sa Blue tyst.
Fast mest av allt ville han ju komma hem. Hem till New York City och pappa. Han visste att Dani ville detsamma.
I juli, om två månader, skulle de få komma hem igen. Men syskonen ville hem nu!
"Om vi bränner ner det här skithuset kommer vi härifrån." sa Dani tankfullt.
Blue stirrade på henne.
"Då spärrar dom in oss..."
Nu flinade Dani.
"Jag skämtar bara, fattar du väl!"
Sedan blev hon allvarlig igen.
"Men vi måste få komma härifrån. Jag tänker inte bo med en pedofil!"
Fosterfamiljens äldsta fosterbarn, Martha, som skulle fylla 18 år senare i sommar, uppenbarade sig i dörröppningen till Danis rum.
"Har han varit på dig...?" sa hon.
I rösten fanns en blandning av äckel (för fosterfadern) och sympati (för Dani).
Dani nickade.
"Åh... 'little sis', älskling..." utbrast Martha med gråt i rösten.
Hon satte sig bakom Dani på sängen om kramade om henne.
"Jag är så ledsen att han ger sig på dig med. Jag borde ha varnat dig, jag borde ha sett efter dig bättre..."
Dani och Blue stirrade på Martha, den jättegulliga tjejen som de höll av som en storasyster.
"Har han..." började Dani.
Martha nickade.
"Sedan jag var fjorton. Han hotade mig och sa att jag skulle få komma tillbaka till ungdomsvårdsskolan igen om jag skvallrade på honom. Det är så han jobbar, han har en hållhake på sina offer."
Dani svor på italienska igen.
"Vänta bara tills pappa får tag på honom..." morrade hon sedan.
"Pappa är federal agent." förklarade Blue för storasyster.
Martha log lite och kramade dem båda.
Martha hade varit jättegullig mot Dani och Blue ända sedan de blev en liten familj.
Den här kvällen hjälpte Martha sin "lillasyster" att bada och plåstrade om såret på hennes lår.
Och hon tog hand om Dani hela natten. Båda flickorna sov i lillasysters säng - så att fosterfadern inte skulle kunna komma åt henne.
Blue sov på en madrass på golvet i samma rum som flickorna.
Som ett sammansvetsat litet gäng kände sig alla tre trygga och de bestämde att de alltid skulle vara tillsammans så länge de bodde här.
Senare på kvällen, när alla gästerna hade gått hem, stod Dani och hennes tvillingbror Blue utanför köket och hörde fosterföräldrarna prata om dem.
”De störda ungarna måste flyttas till ett annat fosterhem, snarast.” sa fostermodern. "Vi kan inte ha en unge som ljuger och skär sin hud i slamsor och en unge som drömmer sjuka mardrömmar var och varannan natt..."
"Jag håller med." sa fosterfadern. "Visserligen får vi pengar för dom, men det funkar inte att ha dom här längre. Den där lilla snärtan kan ställa till det för oss med sina lögner. Och pojken borde verkligen inte fått komma ut från den där institutionen..."
Blue svalde. Han skämdes så för sina mardrömmar och vanföreställningar.
Dani mumlade osande svordomsramsor på italienska och stormade upp på övervåningen.
Blue följde med sin syster.
"Det är nog bra om vi förflyttas..." sa Blue tyst.
Fast mest av allt ville han ju komma hem. Hem till New York City och pappa. Han visste att Dani ville detsamma.
I juli, om två månader, skulle de få komma hem igen. Men syskonen ville hem nu!
"Om vi bränner ner det här skithuset kommer vi härifrån." sa Dani tankfullt.
Blue stirrade på henne.
"Då spärrar dom in oss..."
Nu flinade Dani.
"Jag skämtar bara, fattar du väl!"
Sedan blev hon allvarlig igen.
"Men vi måste få komma härifrån. Jag tänker inte bo med en pedofil!"
Fosterfamiljens äldsta fosterbarn, Martha, som skulle fylla 18 år senare i sommar, uppenbarade sig i dörröppningen till Danis rum.
"Har han varit på dig...?" sa hon.
I rösten fanns en blandning av äckel (för fosterfadern) och sympati (för Dani).
Dani nickade.
"Åh... 'little sis', älskling..." utbrast Martha med gråt i rösten.
Hon satte sig bakom Dani på sängen om kramade om henne.
"Jag är så ledsen att han ger sig på dig med. Jag borde ha varnat dig, jag borde ha sett efter dig bättre..."
Dani och Blue stirrade på Martha, den jättegulliga tjejen som de höll av som en storasyster.
"Har han..." började Dani.
Martha nickade.
"Sedan jag var fjorton. Han hotade mig och sa att jag skulle få komma tillbaka till ungdomsvårdsskolan igen om jag skvallrade på honom. Det är så han jobbar, han har en hållhake på sina offer."
Dani svor på italienska igen.
"Vänta bara tills pappa får tag på honom..." morrade hon sedan.
"Pappa är federal agent." förklarade Blue för storasyster.
Martha log lite och kramade dem båda.
*•*•*
Martha hade varit jättegullig mot Dani och Blue ända sedan de blev en liten familj.
Den här kvällen hjälpte Martha sin "lillasyster" att bada och plåstrade om såret på hennes lår.
Och hon tog hand om Dani hela natten. Båda flickorna sov i lillasysters säng - så att fosterfadern inte skulle kunna komma åt henne.
Blue sov på en madrass på golvet i samma rum som flickorna.
Som ett sammansvetsat litet gäng kände sig alla tre trygga och de bestämde att de alltid skulle vara tillsammans så länge de bodde här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar