En känsloladdad söndag - Del 11

*
Jag log.
“Jag tänkte på lite saker som ska ordnas bara.”
“Vuxna ska ordna så mycket hela tiden.” sa Maxine och började förstrött skulptera med allt badskum.
“Ja, det har du rätt i.” log jag och strök lite skum ur ansiktet på henne.
“För då är man ansvarsfull.” sa Maxine.
Jag såg imponerad på den lilla flickan. Hon var så klok och vältalig.
“Du är ansvarsfull.” sa Maxine. “Och pappa Martin är ansvarsfull. Ni kan ta hand om oss; mej och Alex och Janie. Och ni gör så att vi har det bra.”
Jag blev alldeles rörd av hennes ord.

“Vi älskar er så mycket.” fick jag fram. “Och vi vill inget hellre än att ta hand om er.”
“Ni gör ett bra jobb.” sa Maxine och gav mig ett lyckligt litet flin.
Underbara unge!
Jag kunde inte låta bli att skratta åt hennes snusförnuftiga ord.
“Tack så mycket älskling.” sa jag och pussade henne på pannan.

Jag tvättade Maxines ostyriga lockar med schampo som doftade gröna äpplen.
“Mmmm… jag tycker om att lukta på detta här ‘äppliga’ schampot.” sa Maxine och sniffade ner i flaskan. ”På motellet hade dom bara såna här små schampo-flaskor.”
Maxine visade med tummen och pekfingret hur små schampo-flaskorna var.
“Dom räckte knappt till mammas hår. Och jag ville förresten inte duscha där, för det var inte så rent.”
”Låter inte så trevligt.” sa jag.

Maxine rynkade på näsan och skakade på huvudet.
“Näää, jag gillar rena badrum, som detta här…” sa hon. ”och badkar är mycket kuligare än duschar.”
Jag log.
“Jag håller fullständigt med dig.” sa jag.
Maxine nickade.
“Men nu är jag ren och fin.” log hon.