Home is where the heart is

Sun City, California. Sommaren 2001

Mamma Joanne minns:

Sommaren 2001 var Maxine med sin mamma på turné i drygt en månad.
En augusti-dag när Maxine kom hem yrde hon in till Martin och mig i köket, strålande av lycka.
Vår älskade unge rusade fram till oss och överöste oss med pussar och kramar.
"Hej älskling!" sa Martin och lyfte upp vårt lilla yrväder i famnen. "Har du haft det bra."
8-åringen nickade.
"Ja, roligt. Men jag har längtat efter er, super-mycket!"

Efter puss- och kram-kalaset yrde Maxine runt i vardagsrummet och hälsade på alla möbler, kuddar och leksaker.
Sedan sträckte hon ut sig på mattan och suckade lyckligt:
"Aaaaah! Detta här är mitt hem."
Efter att ha flackat omkring i flera stater och städer, och efter många nätter på motell och hotell, kände lilla Maxine att hon äntligen var hemma.
Bilden av den lilla flickan utsträckt där på mattan kan fortfarande få Martin och mig att le.

Eftersom Alex för tillfället var hos sin mamma och Janie var på sommarläger skulle Maxine få några dagar ensam med Martin och mig.
Maxine blev lite ledsen när hon upptäckte att Alex och Janie inte var hemma. Och visst var det tomt utan dem, men det var faktiskt ganska bra att vi bara hade Maxine hos oss nu, får då skulle flickan få komma i balans innan hennes syskon kom hem.
Hon reste sig från mattan och gick fram till kylskåpet.
"Får jag ta en macka med jordnötssmör?"

"Javisst älskling." sa jag. "Jag hjälper dig."

"Är det skönt att vara hemma, peanut?" sa Martin leende.
Maxine nickade. Hon klättrade vant upp på köksbänken, så att hon kunde nå burken med jordnötssmör uppe i skåpet.
"Home is where the heart is." log Martin.
Maxine log och nickade.
"Och jordnötssmöret." sa hon. Och så fnissade hon så att hon nästan kiknade.
Martin och jag skrattade gott åt henne. Hon såg så söt och lycklig ut.

På kvällen, när Maxine var nybadad och klädd i pyjamas, tog den obligatoriska energi-tröttheten över. 
Maxine kröp upp hos oss där vi satt i soffan.
"Jag vill kramas." sa hon.
Och det gjorde hon.
Sedan gäspade hon stort.
"Får jag sova nu?" frågade hon. "Jag är lite sömnig."
Hon lade sig i mitt knä och somnade nästan meddetsamma.
Martin och jag satt länge och bara såg på vårt lilla hjärtegryn. Hon var så bedårande söt.
Janie brukade alltid säga: "Min lillasyster Maxie ser ut som en docka."
Martin skrattade till.
"Vad skrattar du åt?" frågade jag.
Martin log.
"Home is where the heart is - and the peanut butter."
Vi skrattade. Tyst, så att vi inte skulle väcka vår lilla sovande docka.