*
När de kom fram till Neptune's Canyon såg Alex ner i vattnet och flämtade till, en blandning av fascination och rädsla.
"Wow! Det är ganska högt..." sa han tvekande.
"Lägg av räkan," sa Scott. "det är inte högre än hopptornet i simhallen hemma."
"Man kan gå i från en klipphäll där nere också," sa en av de andra pojkarna. "men det är bara för mesar."
Alex bet sig eftertänksamt i underläppen.
Han ville inte vara en mes! Han ville vara lika tuff som de stora grabbarna,
trots att han var yngst och minst. Och han ville ha lika roligt som de.
Men det var ju så högt... kanske fem meter...
De äldre pojkarna hoppade glädjeskrikande i vattnet och till slut var Alex
den enda som stod kvar på avsatsen.
Ledaren Grady lade händerna på pojkens nakna axlar.
"Du behöver inte hoppa, Alex. Kom så går vi i från klipphällen där nere i stället. De andra ledarna sitter där."
Gradys beröring sände rysningar genom Alex magra kropp och tanken på det som hänt veckan innan började göra pojken skakig.
Alex vred sig ur det milda greppet.
"Jag ska våga..." mumlade han för sig själv. "Jag är ingen fegis."
Alex tog flera djupa andetag, för att peppa sig själv.
Sedan tog hans sats och tog språnget.
Rädslan tycktes försvinna i det lena vinddraget och under färden i luften kittlade det härligt i magen.
Det här är ju bättre än en tur i en berg-och-dalbana, tänkte Alex.
Han hörde Scott och de andra kompisarna heja på honom och de applåderade.
"Heja räkan! Du äger!"
"Yaaaaay!" jublade Alex.
Alex gjorde en perfekt landning och det var en mycket lycklig och stolt liten kille som stack upp huvudet ur vattnet.
Han såg på sina rumskompisar.
"Jäklar vad coolt!" utbrast han glädjestrålande.
"Var det inte du som var så skraj och inte vill hoppa nyss?" sa Scott och rufsade om Alex hår.
Alex skakade på huvudet.
"Nääää, inte jag inte." fnissade han.
När de kom fram till Neptune's Canyon såg Alex ner i vattnet och flämtade till, en blandning av fascination och rädsla.
"Wow! Det är ganska högt..." sa han tvekande.
"Lägg av räkan," sa Scott. "det är inte högre än hopptornet i simhallen hemma."
"Man kan gå i från en klipphäll där nere också," sa en av de andra pojkarna. "men det är bara för mesar."
Alex bet sig eftertänksamt i underläppen.
Han ville inte vara en mes! Han ville vara lika tuff som de stora grabbarna,
trots att han var yngst och minst. Och han ville ha lika roligt som de.
Men det var ju så högt... kanske fem meter...
De äldre pojkarna hoppade glädjeskrikande i vattnet och till slut var Alex
den enda som stod kvar på avsatsen.
Ledaren Grady lade händerna på pojkens nakna axlar.
"Du behöver inte hoppa, Alex. Kom så går vi i från klipphällen där nere i stället. De andra ledarna sitter där."
Gradys beröring sände rysningar genom Alex magra kropp och tanken på det som hänt veckan innan började göra pojken skakig.
Alex vred sig ur det milda greppet.
"Jag ska våga..." mumlade han för sig själv. "Jag är ingen fegis."
Alex tog flera djupa andetag, för att peppa sig själv.
Sedan tog hans sats och tog språnget.
Rädslan tycktes försvinna i det lena vinddraget och under färden i luften kittlade det härligt i magen.
Det här är ju bättre än en tur i en berg-och-dalbana, tänkte Alex.
Han hörde Scott och de andra kompisarna heja på honom och de applåderade.
"Heja räkan! Du äger!"
"Yaaaaay!" jublade Alex.
Alex gjorde en perfekt landning och det var en mycket lycklig och stolt liten kille som stack upp huvudet ur vattnet.
Han såg på sina rumskompisar.
"Jäklar vad coolt!" utbrast han glädjestrålande.
"Var det inte du som var så skraj och inte vill hoppa nyss?" sa Scott och rufsade om Alex hår.
Alex skakade på huvudet.
"Nääää, inte jag inte." fnissade han.
Soundtrack/Låtlista
11 kommentarer:
Fem meter är högt. Känner med killen.
@ Pia: Ja, mycket högt...!
Han är en tuff och modig liten kille, Alex :)
Ja det är jättebra. Gillar den mörka undertonen. Snyggt skrivet.
@ disco: Tack så mycket!! :D
Välskrivet!
@ marie: Aww! Tack så mycket!! :)
Vilket härligt språk du har och vilket flow du får till!
Detta är det första jag läser av dig och jag är superimponerad (och jag är inte den som lätt blir lätt imponerad). Proffsigt och personligt är orden jag skulle sätta.
Jag vill direkt läsa mer, och jag är nyfiken på hela det här projektet, skriver du fristående noveller utifrån puffarna eller låter du dem hänga samman och isf tycker du att det fungerar bra?
Lite konstruktiv kritik dårå:
I den här passagen:
"Pojken tog flera djupa andetag, för att peppa sig själv.
Sedan tog hans sats och tog språnget.
Rädslan tycktes försvinna i den lena vinddraget och under färden i luften killade det härligt i magen."
Får vi ett plötsligt perspektivskifte som man som läsare är oförberedd på. Vi är inne i Alex huvud och när du sedan inleder med "Pojken" så har det en känsla av "utifrån-se-in-på" istället för "innifrån-se-ut" om du förstår vad jag menar. Jag tycker att det hade passat bättre med ett "Han" eller ett "Alex" där.
En liten miss, det skall vara det, inte den ang. vinddraget.
Och sedan undrar jag om det inte låter bättre med att det "kittlar" i magen, killar för mig har en annan sorts konnotation; killar är något man gör för att få någon att kikna av skratt, kittla har en vidare betydelse som att kittla någons nyfikenhet etc.
Men jag petar i smågrus för jag hittade inga bumlingar! :) Du känns oerhört utvecklad som författare och jag undrar om du är utgiven sedan tidigare?
@ s: Wow! Vilket beröm!
Tack så jättemycket snälla du!! :)
Och tack för bra konstruktiv kritik!
Suger åt mig - och ska ändra småfelen och perspektivskiftet :)
Och stort tack för kommentaren om att jag känns oerhört utvecklad som författare! :)
Jag är inte utgiven, men jag jobbar på flera projekt som jag ska ge ut själv, på Lulu.com
Tack igen! :)
kram
// Dakota
Ändrat (och det blev faktiskt bättre)!
Tack för tipset s!! :)
kram
D.
@ s: Glömde svara på din fråga...
"Jag vill direkt läsa mer, och jag är nyfiken på hela det här projektet,
skriver du fristående noveller utifrån puffarna eller låter du dem hänga samman
och isf tycker du att det fungerar bra?"
Tack! Vad kul att du vill läsa mer!! :)
För det mesta (nästan alltid) skriver jag texter som hänger samman.
Den här berättelsen om Alex tillexempel, den ingår i ett längre projekt.
(Den ska så småningom bli bok, med titeln "Alex hemlighet")
Jag tycker det fungerar bra att skriva sammanhängande puffar :)
Och det finns även texter som hör till "Alex hemlighet" som inte är puffar.
oj vilken rörigt och svamligt svar detta blev.... lol
Skicka en kommentar