Farhågor... del 3

MARTIN

“Jag vill inte prata om sjukhus.” sa Maxine när hon öppnade dörren och släppte in mig.
Hon stängde av musiken och satte sig på sin säng.
Jag satte mig bredvid henne.
“Vad vill du prata om?” frågade jag. “Skolan, bilar, pojkar…”
Maxine såg på mig och ett snett litet leende växte fram i hennes ansikte.
“Pojkar…” sa hon med en liten föraktfull fnysning och himlade med ögonen.
Jag skrattade.
“Vad är det för fel på pojkar nu då? Jag är en pojke.”
Maxine log bredare och skakade på huvudet.
“Nä, du är ingen pojke, du är… pappa.”
“Dina bröder då?” sa jag. “De är väl pojkar?”

“Det är skillnad.” sa Maxine. “Alex och Ricky är inga vanliga, dumma pojkar,
de är… Alex och Ricky helt enkelt.”
“Så alla andra pojkar är dumma?” frågade jag.
Maxine suckade.
“En del.”
“Någon speciell?” frågade jag nyfiket.
“Verkligen ingen speciell.” sa Maxine.
Jag anade en giftig ton i hennes röst.
“Har någon kille varit taskig mot dig?”
“Som om jag bryr mig…” mumlade Maxine.
Mer för sig själv än till mig.
“Han gillar ändå henne bättre än mig… inget att göra något åt…”