Skriv om att förhöra.
Paradise, California. Våren 2011
Alex
Jag stannade till i dörröppningen när jag såg mamma sitta vid köksbordet och prata med en kvinnlig polis.
Det var Cathy, en polis som vi känner, men eftersom Cathy nu bar uniform, förstod jag att hon inte var där för att ta en fika...
"Hej Alex!" hälsade Cathy.
Hon log mot mig, men något ångestladdat dolde hennes glädje.
"Vad har hänt frågade jag? Är det nåt med Cassie...?"
Tanken på att något hänt min lillasyster gjorde mig skakig och illamående.
Polisen skakade på huvudet.
"Det är ingen fara med Cassie. Det jag är här för handlar om dig."
"Mig. Vad har jag gjort...?"
"Du har inte gjort något älskling." sa mamma. "Kan du sätta dig här lite, vi måste prata om något."
Hon klappade med handen på en av stolarna.
Mamma lät så konstig. Liksom ledsen, förfärad och äcklad på samma gång.
Jag satte mig sakta ner. Då fick jag syn på dem, fotografierna.
De låg på bordet framför Cathy och mamma höll ett av dem i handen.
"Vad är det där för bilder...?" frågade jag.
Precis när jag ställt frågan insåg jag vilken bild mamma höll i och vilka de andra bilderna var.
Ångesten slog sin stora klibbiga knytnäve i magen på mig. Jag började bli skakig och yr.
I fem år, sedan jag var 12, hade jag försökt glömma bort de där bilderna och allt som hände i samband med fotosessionen.
Jag ville inte att någon skulle få veta! Men nu hade burken öppnats och det var maskar överallt, som ordspråket* säger.
Jag slet fotografiet ur mammas hand och de som låg på bordet vände jag på, så att baksidan hamnade uppåt. Ville inte att de skulle se mig så där.
Det hade de i och för sig redan gjort - men man handlar inte alltid rationellt när man är chockad och upprörd.
"Alex, du kan väl berätta om när det här hände?" frågade Cathy.
Jag reste mig från stolen och skakade på huvudet.
"Det är viktigt raring." sa Cathy mjukt. "Ju mer du berättar desto lättare blir det att sätta dit kräket som gjort detta med dig."
Jag svalde grötigt.
"Jag... jag minns ingenting..." sa jag och hoppades att hon inte genomskådade min lögn. "Jag var drogad."
Mamma började gråta.
Jag hade sagt för mycket. Jag ville ju inte att någon skulle veta vad som hänt de där gångerna!
I ett dåligt försök att inte avslöja något blev jag arg istället.
"Jag tänker inte bli förhörd!" skrek jag och störtade ut ur huset.
Nora
Jag gick ut och hittade Alex på trappan.
Han satt uppkrupen, med armarna om benen och hakan lutad mot knäna.
Jag höll om min älskade pojke och strök honom över ryggen.
Han var stel som en pinne och skakade lite.
"Min älskling... varför har du inte berättat något för mig...?"
Alex bara kved.
"Kan inte berätta..." nästan viskade han. "Då får ju alla veta..."
* Open a can of worms = att skapa en situation som kommer att
orsaka problem eller vara obehaglig/otrevlig
Paradise, California. Våren 2011
Alex
Jag stannade till i dörröppningen när jag såg mamma sitta vid köksbordet och prata med en kvinnlig polis.
Det var Cathy, en polis som vi känner, men eftersom Cathy nu bar uniform, förstod jag att hon inte var där för att ta en fika...
"Hej Alex!" hälsade Cathy.
Hon log mot mig, men något ångestladdat dolde hennes glädje.
"Vad har hänt frågade jag? Är det nåt med Cassie...?"
Tanken på att något hänt min lillasyster gjorde mig skakig och illamående.
Polisen skakade på huvudet.
"Det är ingen fara med Cassie. Det jag är här för handlar om dig."
"Mig. Vad har jag gjort...?"
"Du har inte gjort något älskling." sa mamma. "Kan du sätta dig här lite, vi måste prata om något."
Hon klappade med handen på en av stolarna.
Mamma lät så konstig. Liksom ledsen, förfärad och äcklad på samma gång.
Jag satte mig sakta ner. Då fick jag syn på dem, fotografierna.
De låg på bordet framför Cathy och mamma höll ett av dem i handen.
"Vad är det där för bilder...?" frågade jag.
Precis när jag ställt frågan insåg jag vilken bild mamma höll i och vilka de andra bilderna var.
Ångesten slog sin stora klibbiga knytnäve i magen på mig. Jag började bli skakig och yr.
I fem år, sedan jag var 12, hade jag försökt glömma bort de där bilderna och allt som hände i samband med fotosessionen.
Jag ville inte att någon skulle få veta! Men nu hade burken öppnats och det var maskar överallt, som ordspråket* säger.
Jag slet fotografiet ur mammas hand och de som låg på bordet vände jag på, så att baksidan hamnade uppåt. Ville inte att de skulle se mig så där.
Det hade de i och för sig redan gjort - men man handlar inte alltid rationellt när man är chockad och upprörd.
"Alex, du kan väl berätta om när det här hände?" frågade Cathy.
Jag reste mig från stolen och skakade på huvudet.
"Det är viktigt raring." sa Cathy mjukt. "Ju mer du berättar desto lättare blir det att sätta dit kräket som gjort detta med dig."
Jag svalde grötigt.
"Jag... jag minns ingenting..." sa jag och hoppades att hon inte genomskådade min lögn. "Jag var drogad."
Mamma började gråta.
Jag hade sagt för mycket. Jag ville ju inte att någon skulle veta vad som hänt de där gångerna!
I ett dåligt försök att inte avslöja något blev jag arg istället.
"Jag tänker inte bli förhörd!" skrek jag och störtade ut ur huset.
Nora
Jag gick ut och hittade Alex på trappan.
Han satt uppkrupen, med armarna om benen och hakan lutad mot knäna.
Jag höll om min älskade pojke och strök honom över ryggen.
Han var stel som en pinne och skakade lite.
"Min älskling... varför har du inte berättat något för mig...?"
Alex bara kved.
"Kan inte berätta..." nästan viskade han. "Då får ju alla veta..."
* Open a can of worms = att skapa en situation som kommer att
orsaka problem eller vara obehaglig/otrevlig
11 kommentarer:
Usch och fy, stackars barn...bra skrivet om en svår sak, känns trovärdigt. Kanske att förklaringen till ordspråket mitt i texten distanserar mig en aning.
@ Drumalex: Tack!
Jag funderade faktiskt lite på om förklaringen till den Amerikanska ordspråket kunde förta känslan i texten...
Det var därför jag lade in förklaringen som en fotnot längst ner på sidan... ;-)
Jag har aldrig hört det där ordspråket, och tänkte fråga dig om det när jag såg den förklarande texten.
Stackars unge...så mycket att dölja utan skuld för det själv
Ordpråket finns ju inte i svenskan... och det var lite knepigt att göra en bra översättning...
Så det var nog bra att jag la in en liten förklaring ;-)
Mmmm... måste vara svårt för grabben att ha så mycket mörker inom sig
och känna skuld för nåt han inte har gjort... :(
Fy fasiken.. Bra men.... Hua..!
Jag klara mycket, men ett lidande barn får mig att må fysiskt illa...
Men som sagt. Bra skrivet...
Tack så mycket Hasse!
(Håller med dig: Hua...!)
Sorglig historia som gör ont att läsa.
@ Kalle Byx: Mmmm.... :(
Tack alla för era fina kommentarer! Kram <3
stark text som berör!
Stackars Alex.....känns som hans historia blir allt mörkare...
@ The Darkest Night: Mmmm... stackars pojke... han har varit med om mycket...
Skicka en kommentar