Skriv om att håna.
"Maxine, lilla vän, så där kan du inte spela piano... det låter inte... så bra."
Underförstått: Dumma unge, det här låter för jävligt. Spela som en normal människa.
"Chopin skulle krevera om han hörde ditt klinkande."
Nä, men den store kompositören skulle nog vrida sig i sin grav om han hörde ditt hemska, konstiga franska uttal.
"Han heter inte Choupääääään..." påpekade jag
(för det visste tillochmed jag, som den gången bara var en liten 8-åring)
Jag vill inte skryta, men jag kunde faktiskt uttala folks namn rätt.
"Maxine, du kommer aldrig bli klassisk musiker om du inte lyssnar på mig och lär dig spela rätt."
Jag såg bestämt på min pianolärare.
"Jag ska inte bli klassisk - jag ska bli popstjärna!" meddelade jag glatt.
Pianoläraren såg ut som jag hade kastat rutten fisk i nyllet på henne.
"Popstjärna...?" sa hon med vämjelse i rösten.
Tydligen var popstjärna något otroligt vidrigt för kvinnan.
"Försök att spela igen nu lilla vän." bad hon
- nej, hon bad mig inte - hon beordrade.
Men jag hade fått nog.
Jag gled av pianopallen och gick mot dörren.
"Jag ska inte spela mer piano. Jag ska hem och bygga sandslott."
Med bestämda små gymnastikskors-steg gick jag ut ur musikskolans byggnad och tog bussen hem till stranden, lämnade min hånfulla pianolärarinna för gott.
Mig skulle hon iallafall aldrig få mästra och håna mer!
På vår strand hemma byggde jag slott och andra sandkreationer med mina syskon och min bästis Holly och vi satt på bryggan och åt mjukglass - innan middagen.
Sedan gick vi hem och lekte popstjärnor.
Puss & kram,
Maxine
"Maxine, lilla vän, så där kan du inte spela piano... det låter inte... så bra."
Underförstått: Dumma unge, det här låter för jävligt. Spela som en normal människa.
"Chopin skulle krevera om han hörde ditt klinkande."
Nä, men den store kompositören skulle nog vrida sig i sin grav om han hörde ditt hemska, konstiga franska uttal.
"Han heter inte Choupääääään..." påpekade jag
(för det visste tillochmed jag, som den gången bara var en liten 8-åring)
Jag vill inte skryta, men jag kunde faktiskt uttala folks namn rätt.
"Maxine, du kommer aldrig bli klassisk musiker om du inte lyssnar på mig och lär dig spela rätt."
Jag såg bestämt på min pianolärare.
"Jag ska inte bli klassisk - jag ska bli popstjärna!" meddelade jag glatt.
Pianoläraren såg ut som jag hade kastat rutten fisk i nyllet på henne.
"Popstjärna...?" sa hon med vämjelse i rösten.
Tydligen var popstjärna något otroligt vidrigt för kvinnan.
"Försök att spela igen nu lilla vän." bad hon
- nej, hon bad mig inte - hon beordrade.
Men jag hade fått nog.
Jag gled av pianopallen och gick mot dörren.
"Jag ska inte spela mer piano. Jag ska hem och bygga sandslott."
Med bestämda små gymnastikskors-steg gick jag ut ur musikskolans byggnad och tog bussen hem till stranden, lämnade min hånfulla pianolärarinna för gott.
Mig skulle hon iallafall aldrig få mästra och håna mer!
På vår strand hemma byggde jag slott och andra sandkreationer med mina syskon och min bästis Holly och vi satt på bryggan och åt mjukglass - innan middagen.
Sedan gick vi hem och lekte popstjärnor.
Puss & kram,
Maxine
 |
| Spotify: The Runaways - Queens Of Noise |
8 kommentarer:
Den pianoläraren lär inte fostra så många musiker.
Det gjorde Maxine rätt i. Hon hinner nog lära sig sen och på ett roligare sätt. Bra skrivet!
@ Kalle Byx: Nä, det tror inte jag heller... ;-)
@ Ethel: Precis! Hon gjorde helt rätt! :-)
TACK! :)
Det gjorde hon med den äran.
Det är inte så svårt att döda ett intresse... Bra
@ Evalinn: Ja! Bra jobbat av den lilla 8-åringen! :)
@ Marie: Nej, verkligen inte.... Buuuu för dumma pianolärare!
Tack!! :)
Härligt med en så klok liten tjej! kul och ett härligt flyt
Tack så mycket Leif! :)
Skicka en kommentar