Sun City Zoo

Sun City, CA. 1999


JOANNE

En dag tog vi med oss barnen till Sun City Zoo. Plötsligt upptäckte vi att Maxine inte gick med oss längre. Med paniken växande inom oss, sprang vi runt och letade efter henne.
”Jag kan springa själv!” sa Janie och försökte släppa Martins hand.
”Nej, håll i mig nu, så att inte du också kommer bort.” sa Martin.
”Men pappa…” klagade Janie. ”jag hinner inte med - du springer så fort.”
”Förlåt älskling,” sa Martin. ”men vi måste hitta Maxine.”

”Jag ser henne!” hojatde Alex efter en stund.
”Var då?” frågade Martin och såg sig omkring.
”Där!”
Alex pekade.
Och mycket riktigt, där vid djurhägnet vi besökt senast stod Maxine.
Hon hade inte rört sig ur fläcken.
Frågan är om hon alls märkt att vi gått?
Troligen inte.

Maxines blick var som klistrad på en orangutang-hona som ömt höll sin nyfödda unge i famnen.
Mamma Orangutang hade bara ögon för det lilla knytet.
“Titta, hon vet precis hur hon ska ta hand om sin lilla Orangutang-baby!” sa Maxine fascinerat, utan att titta upp på oss.
“Ja, visst är det fantastiskt!” sa jag.
Maxine nickade.
“Hon älskar sin baby.”
“Hur kan hon veta hur hon ska göra?” frågade Alex.
“Mammor vet det nog bara.” sa Martin.
“Är det instinkt?” frågade Alex.
“Precis grabben!” log Martin. “Det är en medfödd förmåga hos djur och människor.”
Maxine tittade upp på oss och skakade på huvudet.
“Min mamma vet inte det. Hon kan inte ta hand om sin baby.”