Ocean Beach, sommaren 1959
”Ska vi ta en liten paus och gå in och äta lite lunch.” sa David efter en stund.
”Nä!” protesterade Ryan. ”Jag simma!”
”Du får simma mer efter lunchen.” försäkrade David. ”Kom så går vi upp.”
Rebecca gick lydigt upp till Kate på stranden, men lille Ryan vägrade.
”Ryan simma!” sa han trotsigt.
David kunde inte låta bli att skratta.
”Jag vet skrutten, men vi måste äta lite mat också, man kan inte vara fisk hela tiden.”
Ryan sköt ut underläppen.
”Joooo, Ryan kan.”
David lyfte upp Ryan ur vattnet och gick upp på stranden. Han ställde ner sin lille son i sanden och gjorde en ansats att ta av Ryan simpuffarna.
Men Ryan drog sig undan och lade armarna i kors. Han skakade trotsigt på sitt ljuslockiga huvud så att vatten stänkte omkring huvudet.
”Mina water wings! Inte ta dom.”
David skrattade igen.
”Men Ryan... du kan väl inte äta lunch med dom på…?”
”Jo, jag kan det.” sa Ryan.
David svepte upp Ryan i famnen.
”Du älskar visst vatten du, min lilla fisk.”
Ryan nickade. Han lade armarna om sin pappas hals.
”Jag älskar vatten mycket. Jag ska simma hela dagen.”
”Ska du bli fisk när du blir stor?” fnissade Rebecca.
Ryan skakade på huvudet igen.
”Nä!”
Sedan tillade han.
”Jag ska bli haj.”
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar