*
Det var lugnt på akuten, så David och Ryan behövde inte vänta länge.
Ryan tappade det sista av det lilla mod han haft när de åkte hemifrån.
"Vi åker hem nu, pappa. Skadan är inte så hemsk och det gör inte ont..."
David bara log.
"Bra försök lilla gubben."
Han föste mjukt in sin son i undersökningsrummet.
Den kvinnliga läkaren, som Ryan hade känt i hela sitt liv, log vänligt mot Ryan.
"Ryan, vad har du gjort den här gången då?"
"Ramlade av cykeln..." mumlade Ryan.
David log.
"Han försöker knäcka rekord i att skada sig."
Läkaren skrattade.
"Jag märker det. Får jag ta en titt på såret, Ryan?"
Ryan krånglade sig motvilligt upp på undersökningsbritsen.
Läkaren tittade på såret med alla småstenar.
"Usch..." sa hon. "Hur gick det här till då?"
"Jag cyklade." sa Ryan. "I grus."
"Ryan, du lovade ju mig att du skulle vara försiktig." sa läkaren och log mot pojken.
Ryan log blekt.
"Det var cykeln som var oförsiktig."
"Du har otur med cyklar du." sa läkaren.
Ryan nickade.
Läkaren gick fram till en låda och tog fram något.
"Vad ska du göra nu...?" frågade Ryan oroligt.
"Jag måste bedöva ditt ben innan jag tar bort stenarna och gör rent såret." förklarade läkaren.
Ryan ögon blev stora av skräck när han förstod innebörden av läkarens ord.
"Inga sprutor!"
Han gled ner från undersökningsbritsen och skyndade mot dörren.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar