*
"Pappa, du sa ju en gång att du tänkte adoptera bort mig om jag skadade mig mer..."
Ryan såg på David med ett litet flin.
David skrattade.
"Ja, jag sa visst det."
"Jo du gjorde ju det," sa Ryan. "så jag går upp och packar nu."
"Nej... Ryan..." suckade Kate. "Säg inte att...?"
"Jo..." mumlade Ryan bedrövat.
"Vad har du gjort nu då...?" suckade David.
Ryan ryckte på axlarna.
"Cyklade omkull lite bara..."
Efer en stund tillade han:
"I grus."
Ryan höll fram sitt högra ben.
Gruset hade skrapat upp ett rejält sår på nedre delen av benet och massor med småsten hade fastnat i såret.
"Herregud Ryan!" utbrast Kate förfärat.
Hon såg svimfärdig ut. Hon hade alltid haft svårt för att se sår och blod, särskilt på Ryan.
"Jag vet..." sa Ryan. "Det fastnade lite sten i såret."
"Lite...?!" utbrast David. "Ser ut som ett helt grustag. Det där måste vi åka till doktorn med."
Ryan skakade på huvudet.
"Aldrig i livet!"
"Jo," sa David. "det där kan vi inte ta bort själva. Kom nu, så åker vi."
"Nej." sa Ryan.
Han stod alldeles stel och rörde sig inte.
David gick fram till sin son och kramade om honom.
"Jag vet att du hatar sjukhus gubben, men om de inte gör rent det där såret snart kan det bli infekterat och då gör det ännu ondare."
Ryan suckade.
"Pappa, kan du inte göra rent såret själv?"
David skakade på huvudet.
"Jag är ledsen pyret, men jag kan ju inte det."
"Du brukar kunna laga mig." mumlade Ryan.
David och Kate såg på varandra och log. Precis så brukade Ryan låta när han var liten och hade skadat sig. 'Laga mig pappa.'
"Jag kan ganska mycket," sa David och log mot sin son. "men den här gången kan jag inte laga dig - detta måste en doktor fixa. Sorry, Ry."
Ryan suckade ännu tyngre.
David kramade Ryan hårdare.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar