*
David stoppade honom.
"Ryan, det här kommer att gå bra. Sätt dig igen."
Ryan skakade på huvudet.
David kramade om sin son och kände att han darrade.
"Såja gubben, låt doktorn fixa ditt ben nu. Du klarar det här."
Ryan gick mycket motvilligt tillbaka till britsen och satte sig.
"Du kan lägga dig ner om du tycker det känns bättre, Ryan." sa läkaren mjukt.
Hon visste att Ryan lätt blev svimfärdig av att se sprutor.
"Okej." sa Ryan svagt.
Han lade sig ner och följde vaksamt läkarens varenda rörelse med blicken.
Men när läkaren gjorde iordning två sprutor blundade han.
"Slappna av och andas lugnt nu Ryan. Jag kommer att ge dig två små sprutor."
"Sprutor är inte bättre bara för att dom är små..." mumlade Ryan.
Läkaren och David log.
"Nej, det har du nog rätt i." sa läkaren. "Men du klarar det här Ryan, du har alltid varit en modig patient."
David strök Ryan över håret.
"Slappna av nu, pyret och tänk på något annat."
Ryan bet ihop och kämpade hårt för att inte visa hur ont det gjorde när han fick sprutorna och när doktorn plockade ut stenarna ur såret.
"Jag sa ju att du var modig!" berömde läkaren när hon fått bort alla stenar.
Ryan öppnade ögonen och satte sig upp.
"Är det över snart?" frågade han.
Läkare log mot pojken.
"Nu ska jag bara göra rent såret och sätta på bandage. Och du Ryan, var försiktig när du cyklar nästa gång."
"Jag ska vara försiktig." sa Ryan. "Jag lovar."
"Bra!" sa läkaren. Hon log och rufsade om Ryans hår. "Nu gör vi rent det här och sen ska du få åka hem."
"Låter bra." sa Ryan.
Han log.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar