*
Mitt i alltihop kom Maureen och Sheila in genom dörren.
”Vi mötte Miss Coleman på stan.” sa Maureen. ”Hon berättade vad som hänt. Det är ju fruktansvärt!”
Maureen kramade om Sunshine och Kate och sedan strök hon Ryan över ryggen.
Sheila kramade också om Sunshine och Kate och hon strök Ryan över håret.
Ryan tittade upp och såg sig omkring en stund.
Sedan torkade han tårarna med tröjärmen.
”Förlåt…” mumlade han generat.
”Vad ber du om ursäkt för?” frågade Sheila. ”För att du gråter…?”
Ryan nickade.
”Men älskade lilla Ryan…!” utbrast Maggie. ”Inte ska du be om ursäkt för att du gråter!”
”Du har varit med om läskiga saker idag.” sa Sheila. ”Kan ju knäcka vem som helst.”
”Pinsamt.” mumlade Ryan.
”Inte då.” sa Sheila. Hon gav Ryan en stor kram. ”Du är ledsen, och då får du gråta hur mycket du vill! Är det förstått?”
Ryan nickade och torkade bort resten av tårarna med tröjärmen.
”Bra sötnos!” sa Sheila.
Hon gav Ryan en puss på kinden.
Ryan log ett blekt, trött och lite generat leende. Sedan såg han på sin pappas tårdränkta skjortbröst.
”Förlåt.” mumlade han igen.
David log och rufsade om Ryans hår..
”Du skulle ju inte be om ursäkt för att du gråter.”
"Nej..." mumlade Ryan. "Men din skjorta är alldeles blöt."
"Vatten." log David. "Det torkar vet du."
Han drog in Ryan i famnen och kramade honom.
”Vilken dag…!” suckade Ryan trött.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar