*
Kate, David, mormor och morfar och Maggie kom in i rummet.
Kate och David satte sig ner hos sin son och höll om honom.
”Det var bara en dröm älskling.” tröstade Kate.
”Det var så verkligt…!” grät Ryan. ”Det kändes som vi var där på riktigt.”
Kate behövde inte fråga vad ”där” var för ställe. Hon förstod.
”Men det var en dröm, pyret.” lugnade pappa David.
”En otäck dröm, men den är över nu och inget farligt kommer att hända dig.” sa morfar.
Ryan klamrade sig fast vid sin mamma.
”Dom skulle ta dig.” snyftade han. ”Jag skrek och försökte hindra dom… men dom bara drog iväg dig…”
Kate höll Ryan intill sig och strök pojken över håret.
Ryan skakade och snart började han nästan hyperventilera.
”Ryan, försök andas lite lugnare nu.” sa David mjukt.
”Brukar han göra så här?” frågade mormor Adina oroligt.
”Ja,” sa David. ”men det brukar gå över efter en stund.”
”Andas, raring.” viskade Maureen.
Hon strök Ryan över kinden.
”Gud, vad varm du är.”
Kate kände på Ryans panna.
”Ja, stekhet. Du håller på att få feber, Ryan.”
Kate gjorde en ansats att resa sig.
”Jag går och hämtar en våt handduk att badda ansiktet med.”
”Nej, Kate, jag gör det.” sa Maggie. ”Stanna hos Ryan du.”
Kate log tacksamt.
”Tack Maggie.”
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar