*
David log och gav Ryan en liten kram.
”Nej, jag tror inte att ni skulle vilja gå i närheten av Kane. Men ni får vara väldigt försiktiga, Kane kan vara ganska påstridig när han försöker värva folk till församlingen. Det vet jag av egen erfarenhet.”
”Har du träffat honom?” frågade Ryan förvånat.
David nickade.
”Tyvärr. När jag var nitton år. Det var i New York. Han ville att jag skulle gå med i hans ‘församling’. Jag sa aldrig i livet och skyndande mig så långt bort från honom som möjligt.”
Kate skruvade olustigt på sig.
”Kan vi inte prata om något annat nu? Att prata om Kane är så… obehagligt.”
Halvt omedvetet drog Kate ner sina tröjärmar längre ner över armarna. Och sedan lade hon handen över sin vänstra underarm.
”Förlåt älskling.” sa David. Han reste sig och höll om Kate. ”Vi ska inte prata om honom mer.”
Ryan såg ut sitta i djupa tankar. Maggie strök honom över håret.
”Tänk inte på den där otäcka gubben mer nu älskling.”
”Maggie har rätt,” instämde Kate. ”han ska inte få förgifta våra tankar.”
”Ska bli skönt att inte tänka på honom.” sa Ryan.
Han såg på den svartvita bilden av Kane i tidningen. Två kalla ögon såg in i kameran.
Ryan ryste.
”Jag har bara sett hans bild, men han skrämmer mig.”
Kate gick fram till sin son och kramade honom.
”Tänk på nåt annat nu älskling.”
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar