*
”Joe är sjuk idag.” meddelade Clark dystert när klassen samlades vid poolområdet på fredagsmorgonen.
”Åh nej! Stackarn!” sa Maureen.
”Vem ska simma istället för honom då?” frågade Sheila.
Coach Hendersons blick föll på Ryan.
”Redo för en utmaning grabben?”
Ryan nickade och gjorde tummen upp.
”Ry, Bakertown-killarna äter såna som du till frukost!” utbrast Arthur.
”Bra,” sa Ryan kaxigt. ”hoppas de är hungriga.”
”Så ska det låta Ryan!” sa Coach Henderson stolt.
Bakertown-killarna var, precis som Clark sagt, stora och råa.
En av dem lade krokben för Brad Foley strax innan de skulle börja tävla.
Brad snubblade och slog i armen.
Coach Hendersons klass buade.
Ingen av dem var direkt förtjust i Brad Foley, men att attackera och skada andra tävlare var att gå långt över alla gränser. Och eleverna på Abraham Lincoln High höll alltid ihop, i vått och torrt.
”Diskvalificera honom!” skrek Arthur.
Bakertown-killen blev mycket riktigt diskad.
Brad fick gå till skolsköterskan för att få sin onda arm omskött.
”Vem av er kan tänka er att ta Brads plats?” frågade Coach Henderson.
Han såg mot Maureen, Shelia och Sunshine som satt på en bänk nära läktaren.
”Göm mig!” sa Sheila.
Coach Henderson såg hoppfullt på Sunshine.
”Sunny? Vill du…?”
Sunshine reste sig upp.
”Okej.” sa hon.
”Gud, vad små dom ser ut bredvid Bakertown-killarna!” sa Sheila nervöst när Ryan och Sunshine gick mot bassängkanten.
Bakertown-killarna som Ryan och Sunshine skulle tävla emot tyckte tydligen också att deras mottävlare såg små ut.
De såg på Ryan och Sunshine och ett försmädligt flin bredde ut sig i deras ansikten.
”Har ni inga elever som är större än 1.20?” sa en av dem föraktfullt.
”Nope,” sa Sunshine katigt. ”dom är slut.”
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar