*
Fortsättning från 20/1
Välj en bok.
Slå upp en sida i mitten av boken.
Skriv en text baserad på tredje meningen på sidan.
Berätta gärna vilken bok du valt.
Det var en snöig eftermiddag, grå och molnig men inte särskilt mörk.
New York. December 2010.
Några äldre barn hade stannat upp och stod nu bara och stirrade på specialagenterna och den lokala polisen.
"Vad händer...?" mumlade de.
De viskade till varandra medan de sneglade mellan huset, rivningsarbetarna och specialagenterna och poliserna.
Den bleka lilla pojken, som frågat om Dani var hans nya syster, och en liten jämnårig flicka, klamrade sig nu fast vid Dani.
De små skakade och snörvlade. Flickan torkade näsan med sin redan solkiga tröjärm.
"Det är kallt." sa Dani till sina kollegor. "Vi kanske borde sätta dom nån av bilarna, så att dom inte..."
Längre han hon inte. Ett högt skrik hördes från skogen.
Skriket var så laddat med ångest, skräck och smärta att Danis hjärta började bult hårt.
Hon hade hört liknande skrik många gånger.
Hennes tvillingbror hade i hela sitt liv hemsökts av fruktansvärda mardrömmar och syner. Dani vande sig aldrig vid att se sin bror så rädd och skakad.
Nu hördes skriket från skogen igen.
Den lilla bleka pojken gnydde till.
"Monstren...! Dom tar honom...!" sa han förskräckt.
Han borrade in ansiktet i Danis fleecetröja.
Den lilla flickan gjorde likadant.
I nästa sekund kom någon utrusande från den snötäckta skogen.
En mager, tunnklädd pojke, som såg ut att vara cirka 12-14 år, verkade springa för livet.
Blicken var skräckfylld och han andades häftigt och en aning väsande. Kinderna glödde rött i det annars bleka ansiktet.
Plötsligt försvann han in mellan trädens grenar, som om något drog in honom.
Det gjorde småbarnen ännu mer förskräckta.
"Noah!" grät de båda två. "Monstret togde Noah!"
De darrade och grät och var alldeles otröstliga.
Dani höll dem intill sig och kramade dem.
Då klev två vuxna personer, en man och en kvinna, ut ur skogen.
Mannen höll fast den skräckslagna pojken och greppet såg ut att hårdna när pojken stretade emot.
Kvinnan såg förebrående på pojken. Hon viskade något i hans öra och det fick pojken att spärra upp ögonen i ren skräck.
Paret, förmodligen föräldrarna, skulle just ta med sig barnet in i skogen igen när Agent Daley klev fram.
"Släpp pojken." beordrade han.
När paret inte lydde, började Daley fingra på pistolen som satt i sitt hölster vid hans höft. Han skulle inte skjuta såvida det inte var nödvändigt, men det kändes bra att veta att vapnet fanns där.
"Jag sa: släpp pojken." upprepade han strängt.
Dani gick fram till dem, tog milt tag i pojkens handled och drog honom ur föräldrarnas grepp.
"Han tänkte rymma hemifrån." sa mannen. "Ungen är helt oregerlig - ett problembarn."
Han är snarare livrädd för er... tänkte Dani och såg på pojken, som nu förtvivlat famlade efter hennes hand, likt någon som famlar efter en livboj ute på en mörkt hav.
Dani tog hans hand, kramade den och log ömt mot pojken.
"Är du Noah?" frågade hon.
Pojken nickade.
"Du är trygg nu, Noah." sa Dani. "Vi ska ta dig och dina syskon härifrån."
Noah andades ut, lättad.
Sedan sjönk han ner i snön och snyftade. Tårar hängde i de täta ögonfransarna och lite blod började droppa från hans näsa.
Herregud... vad har ni varit med om...? tänkte Dani förfärat.
"Dom ville döda mig också..." sa Noah hest.
"Tig unge!" röt mannen. "Inte ett ord till, det råder jag dig till!"
Dani gav mannen en mörk blick.
"Arrestera dom." sa hon kallt.
Agent Daley log.
"Mer än gärna."
"Vi har inte gjort nåt...!" tjöt kvinnan.
Agent Daleys leende slocknade.
"Inte...? Det ligger fyra döda ungar under er veranda! Och era andra ungar är så vanvårdade att Children's Protective Services borde ha varit här och hämtat dom för längesen...!"
Agent Daley satte handbojor på paret Crowley och slängde nästan in dem i varsin polisbil.
Barnen Crowley stirrade efter polisbilarna när de åkte iväg.
Dani drog upp Noah från snön och höll honom intill sig. Pojken darrade, av kylan och på grund av chock.
"Allt blir bra nu, hjärtat." sa hon lugnande och kramade honom hårt.
Noah såg länge på henne, nästan forskande och fundersamt.
De stora blå ögonen och hans halvlånga mörka hår fick honom att påminna lite om en mangafigur. Det var en söt unge.
"Ska du ta hand om oss nu?" frågade han.
Dani log lite.
"Jag ska se till att ni hamnar i ett tryggt hem." svarade hon.
Sucken som kom ur pojkens lungor var fylld av trötthet.
"Oh... jag visste nästan inte att det fanns såna hem..." nästan viskade han.
Sedan förklarade han vad han menade:
"Trygga hem."
"Men det finns det, raring." sa Dani. "Det finns hem utan monster."
Fortsättning från 20/1
Slå upp en sida i mitten av boken.
Skriv en text baserad på tredje meningen på sidan.
Berätta gärna vilken bok du valt.
Det var en snöig eftermiddag, grå och molnig men inte särskilt mörk.
New York. December 2010.
Några äldre barn hade stannat upp och stod nu bara och stirrade på specialagenterna och den lokala polisen.
"Vad händer...?" mumlade de.
De viskade till varandra medan de sneglade mellan huset, rivningsarbetarna och specialagenterna och poliserna.
Den bleka lilla pojken, som frågat om Dani var hans nya syster, och en liten jämnårig flicka, klamrade sig nu fast vid Dani.
De små skakade och snörvlade. Flickan torkade näsan med sin redan solkiga tröjärm.
"Det är kallt." sa Dani till sina kollegor. "Vi kanske borde sätta dom nån av bilarna, så att dom inte..."
Längre han hon inte. Ett högt skrik hördes från skogen.
Skriket var så laddat med ångest, skräck och smärta att Danis hjärta började bult hårt.
Hon hade hört liknande skrik många gånger.
Hennes tvillingbror hade i hela sitt liv hemsökts av fruktansvärda mardrömmar och syner. Dani vande sig aldrig vid att se sin bror så rädd och skakad.
Nu hördes skriket från skogen igen.
Den lilla bleka pojken gnydde till.
"Monstren...! Dom tar honom...!" sa han förskräckt.
Han borrade in ansiktet i Danis fleecetröja.
Den lilla flickan gjorde likadant.
I nästa sekund kom någon utrusande från den snötäckta skogen.
En mager, tunnklädd pojke, som såg ut att vara cirka 12-14 år, verkade springa för livet.
Blicken var skräckfylld och han andades häftigt och en aning väsande. Kinderna glödde rött i det annars bleka ansiktet.
Plötsligt försvann han in mellan trädens grenar, som om något drog in honom.
Det gjorde småbarnen ännu mer förskräckta.
"Noah!" grät de båda två. "Monstret togde Noah!"
De darrade och grät och var alldeles otröstliga.
Dani höll dem intill sig och kramade dem.
Då klev två vuxna personer, en man och en kvinna, ut ur skogen.
Mannen höll fast den skräckslagna pojken och greppet såg ut att hårdna när pojken stretade emot.
Kvinnan såg förebrående på pojken. Hon viskade något i hans öra och det fick pojken att spärra upp ögonen i ren skräck.
Paret, förmodligen föräldrarna, skulle just ta med sig barnet in i skogen igen när Agent Daley klev fram.
"Släpp pojken." beordrade han.
När paret inte lydde, började Daley fingra på pistolen som satt i sitt hölster vid hans höft. Han skulle inte skjuta såvida det inte var nödvändigt, men det kändes bra att veta att vapnet fanns där.
"Jag sa: släpp pojken." upprepade han strängt.
Dani gick fram till dem, tog milt tag i pojkens handled och drog honom ur föräldrarnas grepp.
"Han tänkte rymma hemifrån." sa mannen. "Ungen är helt oregerlig - ett problembarn."
Han är snarare livrädd för er... tänkte Dani och såg på pojken, som nu förtvivlat famlade efter hennes hand, likt någon som famlar efter en livboj ute på en mörkt hav.
Dani tog hans hand, kramade den och log ömt mot pojken.
"Är du Noah?" frågade hon.
Pojken nickade.
"Du är trygg nu, Noah." sa Dani. "Vi ska ta dig och dina syskon härifrån."
Noah andades ut, lättad.
Sedan sjönk han ner i snön och snyftade. Tårar hängde i de täta ögonfransarna och lite blod började droppa från hans näsa.
Herregud... vad har ni varit med om...? tänkte Dani förfärat.
"Dom ville döda mig också..." sa Noah hest.
"Tig unge!" röt mannen. "Inte ett ord till, det råder jag dig till!"
Dani gav mannen en mörk blick.
"Arrestera dom." sa hon kallt.
Agent Daley log.
"Mer än gärna."
"Vi har inte gjort nåt...!" tjöt kvinnan.
Agent Daleys leende slocknade.
"Inte...? Det ligger fyra döda ungar under er veranda! Och era andra ungar är så vanvårdade att Children's Protective Services borde ha varit här och hämtat dom för längesen...!"
Agent Daley satte handbojor på paret Crowley och slängde nästan in dem i varsin polisbil.
Barnen Crowley stirrade efter polisbilarna när de åkte iväg.
Dani drog upp Noah från snön och höll honom intill sig. Pojken darrade, av kylan och på grund av chock.
"Allt blir bra nu, hjärtat." sa hon lugnande och kramade honom hårt.
Noah såg länge på henne, nästan forskande och fundersamt.
De stora blå ögonen och hans halvlånga mörka hår fick honom att påminna lite om en mangafigur. Det var en söt unge.
"Ska du ta hand om oss nu?" frågade han.
Dani log lite.
"Jag ska se till att ni hamnar i ett tryggt hem." svarade hon.
Sucken som kom ur pojkens lungor var fylld av trötthet.
"Oh... jag visste nästan inte att det fanns såna hem..." nästan viskade han.
Sedan förklarade han vad han menade:
"Trygga hem."
"Men det finns det, raring." sa Dani. "Det finns hem utan monster."
 |
| Foto © https://www.flickr.com/photos/ctberney/16383256951/in/explore-2015-01-28/ |
2 kommentarer:
Jag har inte läst de tidigare delarna, men det gick bra ändå. Kul att se dig på skrivpuff igen. Texten är både gripande och spännande.
Tack så mycket, Grå Papegoja! <3
Skicka en kommentar