Anfall – del 14

*
”Jag... kan nog inte följa med...” stammade Kyle.
”Kan du inte...? Mycket med skolan?” frågade fadern.
Coral nickade ivrigt.
Kyle förstod genast vad hon menade. De hade en slags telepatisk förmåga, tack vare att de stod varandra så nära.
Kyle gav sin syster en tacksam blick, sedan såg han på fadern.
”Nej, vi har simtävling på fredag.” sa han lite försiktigt.
Han oerhört tacksam över att han hade fått en ursäkt för att slippa följa med.
Han var nu rädd att fadern skulle tvinga honom, men det gjorde han inte. Han verkade bara tycka att det var tråkigt att hans grabb inte ville åka med.
”En annan gång kanske.” sa fadern.
Nancy såg besviken ut.
”Vad synd att du inte åker med...” sa Nancy och lade armen om Kyle. ”Vi kunde få så kul på vår resa.”
Obehagskänslor kröp i hela Kyle. Han slingrade sig undan Nancys beröring och reste sig från stolen.
”Ursäkta, jag har lite att ordna med inför imorgon.”
”Ja, jag med.” sa Coral och följde efter sin bror till deras rum.

Kyle sjönk ner på sin säng och pustade ut.
”Det var nära...! Tänk om jag hade blivit tvungen att följa med... Jag fattar inte ens varför han ville att jag skulle följa med.”
Coral skakade på huvudet.
”Det är inte lätt att förstå honom alls.” suckade hon.
”Nej...” suckade Kyle. ”Men du, nu slipper vi dom i alla fall i helgen.”
”Helt otroligt.” sa Coral. ”Jag fattar det knappt! Tre dagar utan dom!”
”För bra för att vara sant.” sa Kyle. ”Kan vi verkligen ha sån tur?”
”Känns som en dröm faktiskt.” sa Coral.
Kyle blev tyst en stund och verkade fundera på något.
”Vad är det?” frågade Coral.
Hon satte sig bredvid sin bror på sängen.
”Jag önskar att Nancy kunde sluta röra mig hela tiden...!”
Coral höll om sin bror.
”Jag vet, det önskar jag också.”
*