måndag, oktober 03, 2011

Skrivpuff - 3 oktober 2011 - del 2

*
När Maxine en stund senare satt i Abigails knä och höll en isblåsa mot sitt onda huvud frågade Abigail:
"Varför sprang du ut ur klassrummet förut? Ville du inte vara med och leka?"
Maxine skakade på huvudet.
'Nääää... såna där lekar är dumma! Det är rörigt, man kan snubbla på stolarna och slå sig - och den som blir utan stol när musiken slutar blir ju lessen...!"
Abigail kramade Maxine.
"Åh raring... jag trodde ni gillade 'musical chairs'*...?"
"Dom andra gör nog det." sa Maxine. "Men inte jag. En del knuffas för att dom vill vinna också, vet du."
Maxine gjorde en ogillande grimas.
"Skitdum lek faktiskt."
Abigail log.
"Om du fick bestämma, vad skulle ni leka då?"
Maxine slog lätt med pekfingret mot läpparna, en liten grej hon ofta gjorde när hon funderade.
"Vet du, jag vill inte leka idag... jag mår inte så bra."
Flickungen gled ur vikariens knä, kröp ihop i ett hörn och gömde ansiktet i händerna.
"Jag vill bara vara lite osynlig idag. Får jag det?"

Abigail trodde hennes hjärta skulle brista av ömhet för den lilla lockhåriga flickan. Hon lyfte upp Maxine i famnen igen.
"Vill du vara i vilorummet tills dina föräldrar kommer och hämtar dig?"
Maxine nickade.
"Mmmm... Jag ska bygga en koja med filtar alla mjuka kuddar, och så vill jag lyssna på en bok på CD."
Maxines hand for upp mot pannan och hon fingrade lite på bulan.
"Och jag måste ha plåster på min panna ju - så att folk ser att jag är skadad."
Oj, lilla vän... den där bulan syns bra ändå... tänkte Abigail leende.
Men hon lovade Maxine att hon skulle få ett plåster.
Den söta lilla flickan kröp ihop i vikariens famn.
"Du är min bästa fröken faktiskt. Du ska stanna hos oss alltid."
Abigail hade inte hjärta att tala om för den här ljuvliga ungen att hon bara skulle ha klassen i två veckor till och att hon skulle flytta hem till sin gamla hemstad i Minnesota...
Inte idag i alla fall, när flickan redan är så ledsen...
"Fröken Abbie, jag älskar dig." sa Maxine. "Kan du inte alltid vara min fröken? Då skulle jag bli så glad."
Abigail fick tårar i ögonen och pussade flickan på kinden.
__________________________________
Musical chairs ≈ Hela havet stormar

Punky Brewster Theme (Full Length Version) - Gary Portnoy
*

13 kommentarer:

Pia sa...

<3

Dakota Quinn Diamond sa...

<3

marie ettanbo sa...

Söt men lite sorgesam berättelse som du som vanligt formulerar mycket bra.

http://tittelina.blogspot.com sa...

Ibland behöver vi alla extra ömhet och omvårdnad. Fint.

A sa...

Arma tös :/ fint!

The Darkest Night sa...

Så väldigt fint skrivet! Man får Torey Hayden-känsla av din härliga text!

Dakota Quinn Diamond sa...

marie sa...
Söt men lite sorgesam berättelse som du som vanligt formulerar mycket bra.


Tack så mycket för dina fina ord marie! :)

Dakota Quinn Diamond sa...

Ethel sa...
Ibland behöver vi alla extra ömhet och omvårdnad. Fint.


Ja, verkligen! Tack! :)

Dakota Quinn Diamond sa...

Kalle Byx sa...<3

<3

Dakota Quinn Diamond sa...

Annelie sa...
Arma tös :/ fint!


Mmmm... stackars lilla tjej... :(
Tur att hon hade en bra vikarie som kunde
ta hand om henne...!
Tack!! :D

Dakota Quinn Diamond sa...

The Darkest Night sa...
Så väldigt fint skrivet! Man får Torey Hayden-känsla av din härliga text!

Awww! Tack så mycket!! :D
Och vad kul att du får Torey Hayden-känsla av texten!
Torey är en favorit, så nu blir jag verkligen rörd!
♥ till dig från mig och Maxine! :)


Cecilia Sahlström sa...

Dessa våra minsta! Inte för intet som barn för oss närmare oss själva och våra djupt liggande behöv av närhet och ömhet och att bli sedda och älskade. Verkligt fint beskrivet.

Dakota Quinn Diamond sa...

Cissi sa...
Dessa våra minsta! Inte för intet som barn för oss närmare oss själva och våra djupt liggande behöv av närhet och ömhet och att bli sedda och älskade. Verkligt fint beskrivet.


Tack så mycket för dina fina ord Cissi!! :D
<3