*
Strax innan middag den kvällen dök Betty och hennes föräldrar upp.
De krävde att Joanne och Martin skulle betala för Bettys trasiga jeans.
"Okej," sa Martin. "Vi kan betala för er dotters byxor..."
Det blev för mycket för Maxine.
"Efter allt jag har gått igenom idag ska vi betala för hennes dumma byxor...?!"
Flickan stormade iväg mot trappan för att springa upp på sitt rum.
På vägen dit sparkade hon till Lego-tornet som hon byggt med lillebror Ricky dagen innan.
Legobitar flög åt alla håll och Ricky tjöt.
"Oh nej! Vårat torn!"
Martin kramade Ricky.
"Maxie menade inte att ha sönder tornet, hon är bara väldigt upprörd."
Maxine hade snyftande sjunkit ner på den mattbeklädda trappan.
"Stackars Maxie..." sa Ricky. "Jag går och kramar henne lite."
6-åringen sprang fram till sin fostersyster och pussade och kramade henne.
Men Maxine bara snyftade och var helt otröstlig.
Joanne tänkte att det här var precis som när Maxine var mycket liten och hyperaktiv och kollapsade efter ett av sina utbrott.
"Vad jag ville säga..." fortsatte Martin och spände blicken i Bettys föräldrar. "... var att vi visst kan betala för er dotters jeans - om ni betalar vår dotters sjukhusräkning. Stygnen på Maxines läpp och värktabletterna var inte heller så billiga."
Bettys föräldrar såg tveksamma ut.
"Nja... betalning behövs nog inte trots allt..." sa Bettys mamma. "Men en ursäkt från Maxine..."
Martin skakade på huvudet och stängde dörren.
"Vilka människor...! Hur kan dom tycka att ett par trasiga jeans är mer värda än vår unge...?"
Jane och morbror Freddie gjorde tummen upp.
"Heja pappa!" jublade Jane.
Strax innan middag den kvällen dök Betty och hennes föräldrar upp.
De krävde att Joanne och Martin skulle betala för Bettys trasiga jeans.
"Okej," sa Martin. "Vi kan betala för er dotters byxor..."
Det blev för mycket för Maxine.
"Efter allt jag har gått igenom idag ska vi betala för hennes dumma byxor...?!"
Flickan stormade iväg mot trappan för att springa upp på sitt rum.
På vägen dit sparkade hon till Lego-tornet som hon byggt med lillebror Ricky dagen innan.
Legobitar flög åt alla håll och Ricky tjöt.
"Oh nej! Vårat torn!"
Martin kramade Ricky.
"Maxie menade inte att ha sönder tornet, hon är bara väldigt upprörd."
Maxine hade snyftande sjunkit ner på den mattbeklädda trappan.
"Stackars Maxie..." sa Ricky. "Jag går och kramar henne lite."
6-åringen sprang fram till sin fostersyster och pussade och kramade henne.
Men Maxine bara snyftade och var helt otröstlig.
Joanne tänkte att det här var precis som när Maxine var mycket liten och hyperaktiv och kollapsade efter ett av sina utbrott.
"Vad jag ville säga..." fortsatte Martin och spände blicken i Bettys föräldrar. "... var att vi visst kan betala för er dotters jeans - om ni betalar vår dotters sjukhusräkning. Stygnen på Maxines läpp och värktabletterna var inte heller så billiga."
Bettys föräldrar såg tveksamma ut.
"Nja... betalning behövs nog inte trots allt..." sa Bettys mamma. "Men en ursäkt från Maxine..."
Martin skakade på huvudet och stängde dörren.
"Vilka människor...! Hur kan dom tycka att ett par trasiga jeans är mer värda än vår unge...?"
Jane och morbror Freddie gjorde tummen upp.
"Heja pappa!" jublade Jane.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar