*
Maxine försökte dölja sina blessyrer när hon kom hem. Men att smyga in i köket med handen för ögat såg nog lite misstänksamt ut, för Joanne såg med förundrad på sin fosterdotter.
"Maxie, varför håller du handen för..."
Hon avbröt sig när hon fick syn på Maxines spruckna underläpp och blodet på tröjan.
"Men älskade unge... vad har hänt...?!"
Maxine tog bort handen från högra ögat och blottade en hemsk blåtira.
"Krig på lekplatsen..." muttrade hon.
Barnens morbror Freddie stannade hemma hos Jane och Ricky medan Joanne tog med sig Maxine till sjukhuset.
Maxine var inte glad över att göra ett sjukhusbesök och hon skrek till och höll för munnen med båda händerna när läkaren sa att han måste bedöva och sy den spräckta underläppen.
Joanne strök lugnande Maxine över pannan när läkaren lade bedövning och sydde underläppen. Hon grät nästan när hon såg hur tapper hennes lilla unge var under proceduren.
Maxine försökte låta bli att gråta, men det hängde tårar i hennes mörka, täta ögonfransar.
"Vad duktig och modig du är tjejen." berömde läkaren och klappade Maxine på kinden.
När läkaren var klar gav han Maxine en röd slickepinne.
"Att mumsa på när stygnen är borta." sa han och log mot flickan.
"Tack!" sa Maxine.
Hon torkade bort tårarna med baksidan av handen, sedan tog hon slickepinnen och stoppade den i sin byxficka.
"Du får ha stygnen en vecka." sa läkaren.
Maxine putade överdrivet sorgset med underläppen och gjorde tummen ner.
Läkaren log.
"Mmmm... jag vet, inget kul. Men du klarar det."
Maxine tog på sig en tuff min och nickade.
Läkare log igen och pekade på Joanne.
"Vad säger du Maxine, tror du mamma här klarar att ta bort stygnen själv?"
"Yep!" sa Maxine. "Mamma Jo är modig - hon svimmar inte när hon ser blod eller nånting!"
Joanne och läkaren skrattade.
Maxine försökte dölja sina blessyrer när hon kom hem. Men att smyga in i köket med handen för ögat såg nog lite misstänksamt ut, för Joanne såg med förundrad på sin fosterdotter.
"Maxie, varför håller du handen för..."
Hon avbröt sig när hon fick syn på Maxines spruckna underläpp och blodet på tröjan.
"Men älskade unge... vad har hänt...?!"
Maxine tog bort handen från högra ögat och blottade en hemsk blåtira.
"Krig på lekplatsen..." muttrade hon.
Barnens morbror Freddie stannade hemma hos Jane och Ricky medan Joanne tog med sig Maxine till sjukhuset.
Maxine var inte glad över att göra ett sjukhusbesök och hon skrek till och höll för munnen med båda händerna när läkaren sa att han måste bedöva och sy den spräckta underläppen.
Joanne strök lugnande Maxine över pannan när läkaren lade bedövning och sydde underläppen. Hon grät nästan när hon såg hur tapper hennes lilla unge var under proceduren.
Maxine försökte låta bli att gråta, men det hängde tårar i hennes mörka, täta ögonfransar.
"Vad duktig och modig du är tjejen." berömde läkaren och klappade Maxine på kinden.
När läkaren var klar gav han Maxine en röd slickepinne.
"Att mumsa på när stygnen är borta." sa han och log mot flickan.
"Tack!" sa Maxine.
Hon torkade bort tårarna med baksidan av handen, sedan tog hon slickepinnen och stoppade den i sin byxficka.
"Du får ha stygnen en vecka." sa läkaren.
Maxine putade överdrivet sorgset med underläppen och gjorde tummen ner.
Läkaren log.
"Mmmm... jag vet, inget kul. Men du klarar det."
Maxine tog på sig en tuff min och nickade.
Läkare log igen och pekade på Joanne.
"Vad säger du Maxine, tror du mamma här klarar att ta bort stygnen själv?"
"Yep!" sa Maxine. "Mamma Jo är modig - hon svimmar inte när hon ser blod eller nånting!"
Joanne och läkaren skrattade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar