”Då tar vi trettio till! Det orkar ni va?”
De flesta stönade högt.
Coach Henderson log ett varggrins-leende.
”Var det ett ja? Bra! Kör igång!”
Efter alla åttio varv kravlade sig eleverna upp på kanten och hämtade andan.
”Jag vill aldrig se en pool mer så länge jag lever!” pustade Sheila och lade sig raklång på marken.
”Nästa vecka kör vi hundra varv.” sa Coach Henderson.
”Vi…?” sa Ryan.
Maureen satte handen för munnen på honom.
”Tyst, annars blir det säkert två hundra varv!” sa hon.
Coach Henderson började gapskratta.
”Är jag verkligen en sån tyrann?”
”Lite, ja.” sa Sunshine.
Coach Henderson fortsatte att skratta.
”Om ni klarar två hundra varv på måndag så kan vi hitta på nåt roligt.”
”Vad då?” mumlade klassen, måttligt intresserade.
Coach Henderson log.
”Miss Coleman nämnde något om en studieresa i höst…” sa han mystiskt. ”En liten önskning från er sida?”
”Resan till San Francisco…?” sa Maureen.
”Just det!” sa Coach Henderson. ”Men jag lovar inget än. Jag ska prata med rektorn och Miss Coleman och givetvis era föräldrar.”
Klassen började ivrigt prata förväntansfullt om resan.
”Vi ses på måndag!” sa Coach Henderson ”Stick iväg och byt om nu. Och Ryan, du går till skolsköterskan och får bandaget bytt!”
”Ja Sir.” sa Ryan och gjorde honnör.
”Vad har du gjort med tummen egentligen?” undrade Sheila.
”Rostig fiskkrok.” svarade Ryan.
”Bläää!” sa Sheila och räckte ut tungan.
”Åhh… stackars Ryan…!” sa Jill, en av tjejerna i klassen.
Hon gick fram till Ryan för att ge honom en kram.
”Gjorde det hemskt ont?”
”Sådär.” sa Ryan och backade undan från Jill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar