Han sjönk matt ner på golvet.
Alla stirrade chockat på honom.
Alla stirrade chockat på honom.
Sunshine och Maureen rusade fram till Ryan.
”Herregud, vad har hänt?” skrek Sunshine.
I nästa sekund kom Chuck och Randy in i matsalen.
Coach Henderson reste sig och gick med arga kliv mot dem. Det syntes lång väg hur förbannad han var.
”Ni två - utanför! NU!” vrålade han.
Han knuffade nästan ut Chuck och Randy.
Sedan hörde klassen och Miss Coleman hur han skrek på dem.
Miss Coleman satte sig på knä intill Ryan och höll hans ansikte i sina händer.
”Du får gå till sjukstugan.”
Ryan stönade.
”Nej, jag mår bra.”
”Du kan ha fått hjärnskakning och näsbenet kan vara brutet.”
”Inte igen…!” utbrast Sunshine.
Hon tänkte på Ryans skador efter den hemska bilfärden med Uncle Walter.
”Jag är okej, Sunny. Jag lovar.” sa Ryan.
Miss Coleman hjälpte Ryan på fötter och ledde honom till sjukstugan.
Läkaren i sjukstugan var en vänlig kvinna i fyrtioårs-åldern.
Hon undersökte Ryan och kunde konstatera att näsbenet inte var brutet och att han inte hade hjärnskakning.
”Det är inget fara med dig, det räcker med att du ligger här och vilar i eftermiddag.”
Miss Coleman gick tillbaka till matsalen och meddelade de oroliga eleverna att det inte var någon fara med Ryan.
Coach Henderson hade ringt rektor Benson och förklarat läget.
Nu tog han Chuck och Randy till sin bil och körde hem dem.
Därhemma väntade några månaders avstängning för de båda översittarna.
”Herregud, vad har hänt?” skrek Sunshine.
I nästa sekund kom Chuck och Randy in i matsalen.
Coach Henderson reste sig och gick med arga kliv mot dem. Det syntes lång väg hur förbannad han var.
”Ni två - utanför! NU!” vrålade han.
Han knuffade nästan ut Chuck och Randy.
Sedan hörde klassen och Miss Coleman hur han skrek på dem.
Miss Coleman satte sig på knä intill Ryan och höll hans ansikte i sina händer.
”Du får gå till sjukstugan.”
Ryan stönade.
”Nej, jag mår bra.”
”Du kan ha fått hjärnskakning och näsbenet kan vara brutet.”
”Inte igen…!” utbrast Sunshine.
Hon tänkte på Ryans skador efter den hemska bilfärden med Uncle Walter.
”Jag är okej, Sunny. Jag lovar.” sa Ryan.
Miss Coleman hjälpte Ryan på fötter och ledde honom till sjukstugan.
Läkaren i sjukstugan var en vänlig kvinna i fyrtioårs-åldern.
Hon undersökte Ryan och kunde konstatera att näsbenet inte var brutet och att han inte hade hjärnskakning.
”Det är inget fara med dig, det räcker med att du ligger här och vilar i eftermiddag.”
Miss Coleman gick tillbaka till matsalen och meddelade de oroliga eleverna att det inte var någon fara med Ryan.
Coach Henderson hade ringt rektor Benson och förklarat läget.
Nu tog han Chuck och Randy till sin bil och körde hem dem.
Därhemma väntade några månaders avstängning för de båda översittarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar