Tack fina Anitha för inspirationen!
Utan din ”börja” hade denna text aldrig fötts! :)
Iowa. Sommaren 2011
Smärtan riste genom mig, och då jag slog upp ögonen insåg jag att någon knutit fast mitt hår i sänggaveln, och dessutom flätat det.
I panik famlade jag med fingrarna i håret för att lösa upp flätorna. Då kände jag inte bara mitt hår, utan också majsblad som blivit flätade till något slags hårband.
Jag slet och lirkade så mycket jag kunde för att få loss bladen och håret. Det var inte lätt, jag såg inte riktigt vad jag gjorde och armarna började värka på grund av det konstiga vinkeln jag var tvungen att hålla dem i medan jag kämpade med att lösa upp flätorna.
Till slut kom jag äntligen loss.
Jag föste ner majsbladen på golvet och såg mig om i mörkret.
Ingen där. Allt var tyst och stilla.
Utan att riktigt veta vad jag gjorde klev jag ur sängen och smög ner på undervåningen och fortsatte ut på verandan.
Månskenet lyste upp majsfältet och fick allt att se kusligt ut. Jag ryste till och kände mig illa till mods.
Jag skulle just vända och gå in i huset igen när jag hörde knarrande steg i trappan där inne.
Med hjärtat förskräckt bultande sprang jag ner från verandan och ut på fältet.
I ren panik sprang jag rakt in i fågelskrämman. Den kändes kusligt mänsklig och när jag tittade upp i dess ansikte upptäckte jag flämtande av skräck att det var precis vad den var.
När jag såg vem det var skrek jag högt.
Någon tog tag i mig.
”Tiden är inne.” sa en sträv mansröst.
Jag var så rädd att jag inte kunde skrika mer. Jag bara grät.
Utan din ”börja” hade denna text aldrig fötts! :)
Iowa. Sommaren 2011
Smärtan riste genom mig, och då jag slog upp ögonen insåg jag att någon knutit fast mitt hår i sänggaveln, och dessutom flätat det.
I panik famlade jag med fingrarna i håret för att lösa upp flätorna. Då kände jag inte bara mitt hår, utan också majsblad som blivit flätade till något slags hårband.
Jag slet och lirkade så mycket jag kunde för att få loss bladen och håret. Det var inte lätt, jag såg inte riktigt vad jag gjorde och armarna började värka på grund av det konstiga vinkeln jag var tvungen att hålla dem i medan jag kämpade med att lösa upp flätorna.
Till slut kom jag äntligen loss.
Jag föste ner majsbladen på golvet och såg mig om i mörkret.
Ingen där. Allt var tyst och stilla.
Utan att riktigt veta vad jag gjorde klev jag ur sängen och smög ner på undervåningen och fortsatte ut på verandan.
Månskenet lyste upp majsfältet och fick allt att se kusligt ut. Jag ryste till och kände mig illa till mods.
Jag skulle just vända och gå in i huset igen när jag hörde knarrande steg i trappan där inne.
Med hjärtat förskräckt bultande sprang jag ner från verandan och ut på fältet.
I ren panik sprang jag rakt in i fågelskrämman. Den kändes kusligt mänsklig och när jag tittade upp i dess ansikte upptäckte jag flämtande av skräck att det var precis vad den var.
När jag såg vem det var skrek jag högt.
Någon tog tag i mig.
”Tiden är inne.” sa en sträv mansröst.
Jag var så rädd att jag inte kunde skrika mer. Jag bara grät.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar